76 åring snabbtassare i skogen

Idag bläddrade jag i Norra Skåne, och såg en helsida som kretsade kring 76 årige Gunnar Nilsson från Malmö som springer tävlingslopp, 76 år och snabbare än de flesta i spåret är rubriken. I min förra bloggning skrev jag lite om att det aldrig är försent att börja. Nu har i och för sig Gunnar sprungit i många år av sitt liv, så han är inte nån som börjat på gamla dagar. Men det hans löpande talar om är att det går bra att springa på långt upp i åldrarna.

Det är trevligt att läsa om Gunnar en gråmulen morgon som denna, och han springer på bra. Yddingeloppets 6km runda i bokskogen klarade han av på 29 minuter och 21 sekunder.

Norra Skåne; ”76 år och snabbare än de flesta i spåret” & Skånskan ”Gubben med krut i”, Laholmstidning med samma artikel. Samt en krönika; ”En ambassadör för veteranidrott”.

Norra Skåne har för ett tag sedan bytt ägare, uppköpta av tidningskoncern som urholkar mångfalden vad gäller skånsk lokaljournalistik, en bidragsberoende koncern som visar varför press stödet borde tas bort. Jag som läser Norra Skåne har noterat att efter senaste ändringen i tidningen så får vi fler evenemangstips som rör Malmö/Lund än norra skåne, att det ibland i Dygnet Runt rapporteras om personrån på Möllevången, vilket säkert intresserar läsare från norra skåne. Nej tack till stordrift, ja tack till lokalproducerat.

Starkare, snabbare och bättre än nånsin, i andra halvseklet

”Sedan old-boysåldern, 32 år, är uppnådd eller överskriden, hava nämligen icke alltid organen samma spänstighet och motståndskraft, kärlen bli sköra och alltefter som åldern tilltager kräves noggrannare tillsyn i detta hänseende”

- John Zander, storlöpare från förr, skrev detta i Löpningar och Gång från 1922.

Jag från oktober 2006 omger mig själv från september 2007

När jag tog mina första springsteg våren 2007, då jag försökte betvinga en 400 meter lång backe och lyckades komma halvvägs uppför, då hade jag ingen som helst aning om att jag längre fram skulle bli biten av löpningen, och att det i det närmaste skulle bli en livsstil.

Fördelen med en sådan som mig som inte tidigare sprungit och haft mig, är att jag ofta kan slå mina egna personliga världsrekord. Och det är hur kul som helst. Och att slå personliga världsrekord går det att göra i rätt så många år framöver om jag tränar rätt. Okej, jag sprang väl några rundor innan 2007 med flera års mellanrum (1999, 1993 och innan dess minns jag inte, 1987? 1979?), men jag fastnade aldrig för löpningen, det var hårt, svettigt och jobbigt, och så hade jag ont i dagar efteråt.

Numera har jag svårt att se en tillvaro utan att få springa. Och vem vet hur länge det varar, mer än att jag gör det så länge jag trivs med det, och har kul.

Men, det finns alltid ett eller annat men i paradiset. Är det inte ormar så är det åldern. Precis som många andra fetton (ursäkta uttrycket, men jag var ett fetto för knappt tre år sedan, och jag har inget annat namn för det) så trodde jag i många år att det var i det närmaste omöjligt att göra något åt den tilltagande fetman & det fysiska förfallet när åldern tilltog. Det var som en kosmisk lag, starkare än något annat i universum, att vissa av oss skulle bara bli fetare och sjukare med tilltagande ålder. Och den enda stoltheten som fanns var att riktiga karlar väger tresiffrigt.

Det var inte mycket jag begrep då. Kanske inte så mycket nu heller. Men det som sedan följde från januari 2007 var en enkel resa mot ett lättare och friskare liv. Det var enkelt när jag fick rätta verktygen, och fick resultat.

Idag när jag vill utveckla löpningen så kan jag ibland stanna till och undra samma saker som många andra gör. Det här med åldern, är det försent? Och då kommer motfrågan, försent för vad? Det givna svaret är att det är aldrig försent att ändra sin livsstil för att bli friskare och starkare. Att vinna guld i OS på marathon om man börjar träna löpning först vid 47 års ålder, det är nog inte riktigt möjligt. Men har man inte tidigare sprungit och mätt sina framsteg, då har man många personliga världsrekord att slå under många år framöver. Oavsett var man börjar så har man ett antal år att bli bättre.

Jag själv funderar över var mina gränser går, och vart jag vill nå. Och vad det är som tar emot. Var nånstans kroppen har begränsningarna, och hur jag kan tänja på dessa gränser. Och att jag har flera år kvar att utvecklas på, trots att nästa gång jag fyller år, då fyller jag 50. Overklighetskänsla, vart tog alla år vägen… Men framtiden är min, och nu är det så att det är jag som bestämmer över mitt fysiska jag. Inte nån kosmisk lag.

En trevlig tråd om detta med att ifall det är försent, finns på jogg. Tråden börjades av en som var nyss fyllda 30 (ja, kan man vara så ung?). Där är det en som var närmare 60 innan han började springa. Och just detta, det talar om för mig, att det aldrig är försent. Så länge det är kul, så länge man älskar något, då är det bara att köra på. Och då förstår ni citaten jag har med i denna bloggning. Och nästa bloggning kommer att handla om vart härnäst med min löpning.

”Ålderns inverkan. Det har ofta sagt att man måste börja träna i unga år för att få bra kondition. Men mycket talar för att det går bra att börja hårdsatsningen senare i livet. Visst är kroppen mer anpassningsbar och nybildningen av vävnad sker snabbare i tonåren än senare. Dessutom sker återhämtningen mellan passen sämre för de äldre. Det blir allt svårare att orka med dubbelpass och nå upp till riktigt stora träningsvolymer.” Artur Forsberg, HC Holmberg & Katarina Woxnerud ur Träna Din Kondition.

Vecka 44 i löpningens tecken

Harald Andersson-Albin två från höger, 1890-talet i Gamla allén, Göteborg

Ställe – på SVT2;

Jag hoppade runt mellan kanalerna i lördags och såg några sekunder av dansföreställningen Ställe som Jonas Åkerlund och Mats Ek klämt ur sig, där dansar Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna, jag fastnade och blev kvar vid det. Fascinerande. Fast jag vet inte riktigt vad det var som klistrade kvar mina ögon i det. Jag var fast och kände mig upprymd av det hela. Repris om ett par veckor, missa inte.

Veckans löpning;

51 km denna vecka. Den här veckan har börjat likna lite av vad jag brukar köra, fast några färre mil. Ett tempopass på 5k med 4:43 tempo i ganska hög puls, så mycket mer i puls orkar jag inte hålla på de här sträckorna, här ligger jag nog kring pulströskeln, fast det kändes som mjölksyratröskeln inte var riktigt nådd. Det blev även ett långpass i veckan, 21,8k, som kändes i benen, vilka stumnade totalt mot slutet. Det märks att jag inte sprungit längre sträckor på ett tag. I första halvan av september lubbade jag 25 km med 5:45 tempo och 143 puls. Idag blev det 153 i snittpuls och ungefär samma tempo, trist. Trots att långlubbet var kasst när det gäller puls och tempo så känns det som att kroppen börjar fungera bättre efter en månads upp och ner. Jag ska återkomma om hur jag ska lägga upp min springplan under resten av hösten och vintern.

Benhinneinflammation, medialt tibias periostit & sätesmuskeln;

Sista två dagarna har jag inte känt ett minst dugg i benhinnan, fast i torsdags efter löprundan var det värre. Oförklarligt nog så är problemet väck, vilket får mig att fundera om det är äkta benhinneinflammation jag drabbats av, eller en kortvarig oäkta variant. Stelhet i sätesmuskeln, har ökat på till helgen, men inte så att det stör särskilt mycket. AB har en liten artikel om benhinneinflammation i ”Lyssna på din kropp”, naprapaten Signe Höglund får komma till tals. För ensidig träning, för hårt underlag, fel på skorna, för mycket hopp, fotens anatomi och dålig löpteknik är de vanligaste anledningarna att det blir inflammation och smärtor.

Godis och snaskberoende;

Matmässigt har det periodvis varit ganska uselt sista månaderna. Framför allt så har jag blivit allt mer godisberoende, i början gick det väl bra, men jag har fortsatt att vräka i mig skräp och nu får det vara nog. Så nu är slut på godis, chips och annat. Inte ens kaffebröd. Vill jag ha något så får jag vänta till på lördag, lördagsgodis på sin höjd. I det stora hela har detta blivit ett sockerberoende som inte för något gott med sig. Stopp för det hela.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag – 9,04k	5:37 – 150 bpm	motionsspåret
Onsdag – 5,05k	5:14 – 152 bpm	nåja
Torsdag – 10,1k	5:15 – 150 bpm	ok, benhinna ajaj
Lördag – 5,05k	4:43 – 167 bpm	snabbrunda
Söndag – 21,8k	5:47 – 153 bpm	jag fick jobba

Jonas Gustrin – STORA KONDITIONSBOKEN

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin

Jag får erkänna från start att det här var en mycket givande bok. Läsaren kastas direkt in i det centrala med konditionen; syreupptagningen. Kondition brukar definieras med tre delar skriver Gustrin; ”a) Kroppens förmåga att, via andningen, ta upp syre ur luften. b) Kroppens förmåga att, via blodet, transportera syret till de arbetande musklerna. c) Kroppens förmåga att i musklerna använda syret i energiomsättningen av kolhydrater, fett och protein till att skapa muskelarbete.” och dessa tre delar påverkas i sin tur av ett antal faktorer. Gustrin gräver sig sedan ner i både det centrala och lokala syreupptaget och avslutar det första avsnittet med andra faktorer som påverkar uthållighet, bl.a mjölksyran och rörelseekonomin.

Gustrin nämner dock inget om andra ämnen som kalium, som kan påverka uthålligheten. Eftersom Gustrins upplägg i början liknar mångt och mycket Timothy Noakes Lore of Running, och att Jonas Gustrin nämner Noakes i Stora Konditionsboken, varför han då väljer att inte nämna kaliumhypotesen vet jag inte.

Andra delen handlar om kroppens muskler, nervsystemet, energiomsättningen m.m. De olika muskelfibertyperna typ 1, typ 2a och typ 2x förklaras. De flesta svenska böcker brukar skriva om typ 2b, men klassificeringen kommer från djurriket och stämmer inte riktigt med vår uppsättning av muskelfibrer. Vidare handlar andra delen om vävnadstålighet, belastningsanpassning och orsaker till träningseffekt (kompensationsteorin, ärftlighet osv).

Den tredje delen tar upp Träningslära; trötthet, vätskebalans, träningsvärk, immunförsvaret, återhämtning osv.

Träningsupplägg finns med, hur man förbättrar konditionen, förberedelse i form av kost och utrustning. Om att följa upp träningsresultat, pulsträning, Borgskalan, fystester i form av Coopertest, maxpuls, submaximala tester, puls- & mjölksyretröskeltest. Och ja, det mesta som kan vara användbart för en seriös motionär.

Och vid det här laget har jag nått sidan 111, där Jonas Gustrin fortsätter att gå igenom en rad konditionsidrotter. Fortsätter sedan med Grundträningen för konditionsförbättring, olika typer av träningspass. Därefter följer ett kapitel om avancerad träning, högintensiv träning. Ett av de avslutande kapitlen handlar om skador och överbelastningsbesvär.

Det enda som jag tyckte var trist i boken var avslutningen med ett par fiktiva berättelser om två personers väg till olika tävlingsmål genom träning – stelt, fult, träigt och oinspirerat skrivet. Men det är en parantes.

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin är ett måste för var och en som är lite mer intresserade av träning och kropp ihop med konditionsidrott. Den höjer sig gott och väl över de flesta böcker i ämnet på svenska. Den är inte i nivå med Aerob och Anaerob Träning av Lars Michalsik och Jens Bangsbo, men i det här läget sätter jag den som nummer två. Och för den vanliga motionären med lite större intresse för ämnet så är den guldgruva att förkovra sig med. Har du tröttnat på Stora Löparboken så finns det bara en väg att gå i bokdjungeln; mot Stora Konditionsboken!

KÖP!

Förlagsinformation om Stora Konditionsboken.

Andra bloggare om Stora Konditionsboken, tyvärr är det ingen som skrivit utförligt om boken, utan bara nämner att den är bra. Håkan Larsson skriver dock ingående om skillnaden mellan mjölksyretröskel och pulströskel; Sporty Spice, Håkan Larsson, Jossan, Katarina Lundmark,

Uppslag ur Stora Konditionsboken

Jonas Gustrin – STORA KONDITIONSBOKEN
Fitnessförlaget 2007, 167 sidor
ISBN 95-85225-75-4

Maratonpippi i Aftonbladet

Det var inte riktigt väntat vid den här tiden på året, men Aftonbladet har idag skrivit några rader om ”Så fixar du Maraton”, och har bla en rubrik som heter från 0-42 km i artikeln och hänvisar till tidningen Runners World som har en marathonguide. Och så finns det två länkar till artiklar i Aftonbladet Plus; ”Steg för Steg” och ”Tips och trix”.

Jag undrar bara om det vara några maratonaspiranter som kände sig oroliga, eftersom den här årstiden inte brukar betyda full satsning, utan snarare säsongsavslut. Fast mig kvittar det, jag har löpsäsong året om. Vill ni läsa mer så gå till första sidan på min blogg genom denna länk.

Vecka 43 – 200 mil & ett stänk av medialt tibiasymtom

Allmäna Idrottsklubbens allmäna svenska fotlöpning Stockholm-Södertelge. Vann gjorde nr 2 Ivar Gillberg, löpare med nr 1 är Ernst Fast.

Förra veckan passerade jag 200 mil löpning för i år. Nu vet jag inte om det är något att fira, men det är en jämn och fin siffra. Totalt under veckan blev det ganska lugna 60 km, i sig ganska trevliga rundor där jag fick ut bra tempo till snittpuls. Tisdagens spring som började med 5:42 tempo första km, där ökade jag varefter och gjorde sista km till 4:52. Det kändes fint, där fanns gott om ork att hålla tempot och även köra en sista spurt.

Men så fanns där problem också. Det är definitivt så att jag inte är tillräckligt återhämtad efter magbekymrena för ett par veckor sedan, då mitt immunförsvar rasade och jag blev med flunsa. När detta landade på mig så började jag få problem med vänster lårs hamstring och sätesmuskel. Det var stelt och trist. Nu när det börjar släppa så fick jag ont i höger benhinna. Och det kom förra måndagen, när jag vaknade upp så kände jag att det var lätt smärta efter smalbenet. Benhinneinflammationsvarning.

Jag gav mig iväg på spring samma dag, och kände faktiskt mindre av benhinnan. Men på tisdagen så började det bli ett problem. Jag haltade omkring och den brännande smärtan var allt annat än skoj. Ändå så var det så att det gjorde mindre ont om jag var aktiv och stod upp, liksom att det gjorde mindre ont när jag sprang istället för att gå.

Jag satte det hela till kontot för överbelastning och överträning. Jag har ökat alldeles för häftigt sista månaderna och problem har det blivit, stelhet i hamstring och sätesmuskel och nu benhinnorna, jag har vissa nätter känt av kramp i benmuskler. Så det är bara att ta det lite lugnt. Det blev ett par återhämtningsdagar och det när jag i söndags var på tur så kände jag knappast av något. Tyvärr varade inte lyckan länge, under gårdagens tur på motionsspåret så återkom smärtan i vänster benhinna med besked. Mest ont gör det när foten böjs uppåt.

Det var ett tag sedan jag sist hade bekymmer med benhinnorna, och då nötte jag ut problemet. Fortsatte tjurskalligt att gå och springa på tills det slutade värka. Sen var det bra. Länge. Och det är vid såna här tillfällen jag alltid funderar på hur dålig jag är på att lyssna på kroppen, att jag nästan alltid bara följer lusten och viljan, för att det oftast är så skönt och trevligt att få springa av mig. Det är lätt att vara efterklok. Men än så länge ingen katastrof, därför att mentalt så känns det ganska bra. Jag kan stå ut med lite kräftgång, två friska klor att suga på.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag – 15,22k	5:50 – 143 bpm	ok
Tisdag – 12,17k	5:18 – 150 bpm	ökande tempo, fint
Onsdag – 10,1k	6:20 – 132 bpm	maf
Torsdag – 12,17k	6:06 – 136 bpm	lågpuls
Söndag – 10,1k	5:42 – 146 bpm	nåja…

Camilla Porsman Reimhult – UTHÅLLIGHETSTRÄNING

Uthållighetsträning av Camilla Porsman Reimhult

För ett par år sedan läste jag Stora Löparboken – som är en allmänt och bred hållen bok om hur man ger sig i kast med löpningen (från nolla till Zatopek…). Porsmans bok Uthållighetsträning har undertiteln ”En bok för bättre resultat” och fungerar som förlängning till Stora Löparboken.

Har man sprungit klart Stora Löparboken, så kan man gå vidare till Uthållighetsträning, den här boken har sin inriktning mot alla de som vill hålla på lite längre i tid och rum med sin idrott. För den som medvetet siktar på att bli bättre. Till läsarens färdkamrater finns skidåkerskan Charlotte Kalla, löparen Mustafa Mohammed, och cyklisterna Gustaf Larsson och Veronica Andréasson som medverkar i boken.

Boken är i fyra delar, och börjar med träningslära; träningsprinciper, pulszoner, tröskelträning, teknik, träningsdagbok, återhämtning m.m. – och faktiskt tar upp att trötthetsämneströskeln inte bara handlar om mjölksyra utan även om kalium.

Del två handlar om att vara skadefri och frisk – överbelastning (överträning), analysera problemen, rehabilitering, och åtföljande av ett klokt råd som att aldrig försöka ta igen missade träningspass. Det är också lite mer ingående vad gäller ätstörningar och träningsberoende

Del tre om mat och dryck i samband med maximal uthållighet. Poängterar vikten av att äta, att man inte äter för lite och därmed börjar bryta ner sig själv. Fördelningen de tre energigivarna protein, fett och kolhydrater. Inget nytt under solen, men samtidigt handlar det om att äta så det passar ens egen matsmältning så att det fungerar. GI tips.

Del fyra om att klä sig rätt i sitt idrottande, från topp till tå. Lager på lagerprincipen, hur fungerar funktionskläder förklaras. Klädvård och att träningskläder som börjar lukta illa ska tvättas i högre temperaturer, gärna 90 grader för få bort bakteriernas biprodukter.

Jag har tidigare läst några andra böcker av Camilla Porsman Reimhult, och tycker hon skriver både flyhänt och begripligt. Nu är det här ingen bok som får mig att bli inspirerad och kasta mig ut i löparspåret, men en blöt och mörk höst när segheten börjar sätta sig i kroppen kan behöva några ord om konditionsträning.

Uthållighetsträning känns som ett bra komplement till Stora Löparboken. Varken mer eller mindre.

Andra bloggare om boken Uthållighetsträning: Motionspaddla, Träningslycka, Roadrunners Löparblogg, Snabba Fötter, Träningsblogg, Velo.  Camilla Porsmans blogg.

ett uppslag ur boken Uthållighetsträning

Camilla Porsman Reimhult – UTHÅLLIGHETSTRÄNING
Kosta Förlag 2009, 163 sidor
ISBN 978-91-977160-9-3

Löpning som livsstil vecka 42 – mer lågbudget löparkläder

Förra veckan passerades 62 km till fots. Jag sprang på varje dag i början, men det blev tyngre och tyngre dag för dag, torsdagen var ett lågvattenmärke, det var grisjobbigt rent ut sagt. Jag kom iväg och tänkte mig en långrunda på 2 mil, men redan efter några km började pulsen öka, jag saktade ner, pulsen fortsatte att stiga och jag fick hålla igen mer och mer. Och efter 8 km kändes det riktigt tungt i kroppen. Då hade jag bestämt mig att det blir ingen långrunda, utan jag kortar och bryter. Det gick ytterliggare fyra kilometer sedan gav jag upp. Jag har var slut. Normalt skulle en snittpuls på 149 ge omkring 5:15-5:30 tempo och en trevlig känsla. Nu blev det 6:12 tempo och jag var slut. Dags att bryta ihop och gå vidare. Vad gör hårdingar när det skiter sig, jo de går och shoppar.

Vilo- & shoppingdag – och mer lågbudget löparkläder

SOC Function Jacket - vindjacka

En vilodag blev det, en shoppingdag på Väla och Hyllinge fick det bli. Vädret var grinigt för ett litet slag, snöblandat blask i luften. Jag gick in och ut på Team Sportia, Intersport och Stadium. På Stadium fanns det gott om reavaror till halva priset. Jag hittade en funktionsjacka SOC FC JKT (3M reflexer, Teflon för att hålla ute fukt och SOC kallar den biten för TCS Wind (Technical Climate System, vind och vattentåligt i detta fallet)) och funktions tshirt SOC Tuner Func Tee för halva priset (Då heter systemet TCS Air, och har att göra med plaggets andningsfunktion). Därefter besök på Jula i Hyllinge som blev en överraskning, här hittade jag underställ, Blue Wear, i två delar för 69:-! Köpte även reflexväst och några  reflexband, riktigt billigt, magnetiska och kardborrsbandvarianter med LED lampor som blinkar. Man ser ut som en julgran, men det kvittar ju, bara man syns i höstrusket. Understället från Jula var ett fynd, jag har provat den i helgen och är nöjd. Funktionsjackan från Stadium gillade jag, snygg och skön att springa – och när ett regn kom på lördagens tur så fungerade jackan fint. Jag sökte efter löparskor för vinterväder, men det var inget som föll mig i smaken denna gång.

Efter vilodag mer spring.

Lördag blev okej, hög vilopuls på morgonen, 52-56. Sådär 10 högre än normalt. På söndag, 46-50 vilopuls, bestämde jag mig för att försöka hålla lågpuls, MAF nivå. Och det gick över förväntan, inga som helst problem att hålla pulsen under 130 och ändå röra mig framåt. 6:43 tempo blev det, vilket är mycket bra för mig till 127 puls. Kan väl inte annat säga än att söndagens spring kändes mycket fint, bra känsla, lätt och fint. Om torsdagen gav undergångsstämning så var söndagens lubb som friskt källvatten.

När det blev som det blev i veckan, så skjuter jag upp det här med intervallveckorna tills kroppen svarar normalt. Jag gissar att jag fortfarande inte var återhämtad efter magproblemen och den flunsan som följde, och att det därför var så tungt förra veckan. Den som lever får se. Vilopulsen nu på måndagmorgonen var normal, 42-44, förhoppningsvis är det en indikation på att jag kan sprätta vidare.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag 12,17k	5:23 – 152 bpm	trögt, hamstring
Tisdag – 10,1k	5:53 – 140 bpm	stelt, hamstring
Onsdag – 5,05k	5:00 – 157 bpm	tungt
Torsdag – 12,01k	6:12 – 149 bpm	fy fan så tungt
Lördag – 12,17k	5:26 – 151 bpm	ok
Söndag – 10,51k	6:43 – 127 bpm	fint

Stelheten från Ingenstans

Ibland är kroppens tillstånd fullkomligt obegriplig. Häromdagen blev jag rejält stel i vänster lårs baksida, hamstring skyllde jag på. Det var tillräckligt stelt att jag kände av när jag gick. På måndagen var jag ute på en runda och det var rejält stelt. Det gick inte att ta ut steget, och jag la mig på långsam lunk. Det är en skum känsla som gränsar till ont men ändå inte.

På tisdagen var det så illa att jag haltade omkring, stelheten hade satt sig djupt in i sätesmuskeln. Kom ut till bilen och fick skrapa rutorna, brrrr – det har blivit kallt på väldigt kort tid. Åkte iväg på uppdrag och höll mig stående och gåendes. Och när det var dags att packa ner allting så upptäckte jag att jag kunde gå obehindrat. Då kände jag glädje och tänkte på möjligheten till spring. In i bilen och när jag en halvtimme senare kom till Kristianstad och klev ur så var det stelare igen. Att sitta var inte bra, att ligga i sängen är tydligen inte heller bra.

Köpt nya fodrade tights;

Fodrade "tights" från Lidl

När jag ändå åkte runt i stan så kom jag att tänka på de fodrade löpartightsen som Lidl sålde för 149 pengar. Jag kommer att behöva ett par extra till vintern, så det är lika bra att köpa ett par och testa. Sedan tidigare har jag tre par SOC tights från Stadium, deras modell är den enda jag sprungit med. Lidls variant heter Running Trousers och storlekarna är  normala. Jag köpte M, och är ganska normalbyggd, 180 cm och 75-76 kilo. Vad som skiljer dessa tights från andra tights är att de är bylsiga över underkroppen – det finns plats för att ha  många kalsonger under om man så vill. Vilket i sig kan vara bra när det är kallt ute. Benen ligger på, men inte tajtare än att det går  att ha ett underställ.

De känns helt okej när jag springer, den bylsiga underkroppsdelen kändes ovan när benen ligger åt nästan som på vanliga tights – men jag tänkte att när det är kallt så brukar jag bli ganska nedkyld där, då är det ett användbart utrymme för extra isolering. En liten ficka finns baktill. Och eftersom det är halva priset jämfört med liknande fodrade långa tights från de kända märkena så tycker jag det är ett fynd, även om de inte är lika snygga, och det finns en tråd med tips på Jogg.se om ”Vinterkläder på låg budget”. Lidl sålde även underställ till samma pris per del som de här fodrade tightsen. I kronor räknat en sämre affär än vad man kan få på andra håll om man vill ha ett helt underställ.

Materialet utvändigt känns plastigare än mina andra, och invändigt är det ett fleecelager. Enligt informationen så är det 100% polyester på framsidans skal, membranet 100% polyurethane, innerdelen 100% polyester fleece och baksidan 90% polyamid (Tactel) och 10% elastane (Lycra).

Tillbaka till ondskan i kroppen

Vilket förvånar mig eftersom jag har tagit det riktigt lugnt i ett par veckor. Många vilodagar och knappt ens halva träningsmängden i ett par veckor, och betydligt lägre tempo. Och som tack för att jag håller igen så beter sig bakre lårmuskeln och sätesmuskeln som de gör, närapå ischiaskänning.

Det blir lite egenmassage med liniment, och eftersom jag är vansinnigt dålig på att stretcha så får jag försöka mig på sådant. Men i övrigt är min angreppsvinkel den vanliga; spring på som vanligt och nöt ut problemet.

MARATHONBOKEN – Pea Nilsson & Torbjörn Wigg

Marathonboken av Pea Nilsson & Torbjörn Wigg

Det berättades att Matthew Maloney, en irländare i publiken, blev så upprörd över Dorandos seger över landsmannen Hayes att han bestämde sig för att ställa upp i ett maratonlopp i Yonkers dagen därpå. Maloney gick hem och åt och sov sedan några timmar. Tidigt på morgonen steg han upp och sprang de 2,5 milen till Yonkers och ställde upp sig direkt på startlinjen. Maloney hängde med täten tills han svimmade efter tre mil. Sex veckor senare vann han Madison Square AC Marathon i en hård slutstrid på tiden 2:54:45. – en historia ur Marathonboken, om London OS 1908.

Boken börjar med marathonhistorien från Athen OS från 1896 till Moskva OS 1980. Ett antal maratonlöpare porträtteras – Abebe Bikila, Clarence De Mar, Grete Waitz, John Svanberg och andra. En av dessa andra är Sigge Jacobsson som sprang i OS 1912, om honom står det ”Han väckte stor uppmärksamhet inför OS med sina okonventionella förberedelser. Uppgifterna om att han sprang 18 mil i veckan på träningen var till och med så förbluffande att de ifrågasattes av många.”

Marathonboken är en komplett bok om marathon, historien om sträckan, löparna, träningsprogram, kosten, utrustningen, skador, man får följa motionären Per Olof Olsson och hans väg till Stockholms Marathon 1982, och så finns det en avdelning som presenterar ett tjugotal maratonlopp världen över; Athen, Honolulu, Melbourne, Rio de Janeiro, Boston osv. Marathonboken har ett mycket rikt bildmaterial, fylld av historier som återberättas och som väcker intresse och lust.

Om kvinnor och maratonsträckan; I Athen OS 1896 ska en grekisk kvinna som kallade sig Melpomene ställt upp på startlinjen förklädd till man och sprungit sträckan på 4,5 timme, enligt Marathonboken – Charlie Lovett skriver om detta i From Olympic Marathon, och även om en Stamatis Rovithi som sprang sträckan en tid innan tävlingen. Karl Lennartz skriver att det var två kvinnor som troligen sprang på tävlingsdagen, i artikeln ”Women Ran the Marathon in 1896″. Informationen är knapphändig,  Tim Noakes menar i The Lore of Running att Rovithi och Melpomene troligen är en och samma person. 1918 sprang fransyskan Marie-Louise Ledra ett tävling i Frankrike och blev 38a (enligt Marathonboken). I England noterade Violet Piercy 1926 ett inofficiellt världsrekord på 3:40:22. Vilket är värt att fundera på eftersom den första kända svenska maratonlöperskan Elin Åbom gjorde 4:10:58, 1970.

Andra tidiga marathonlöpande kvinnor lär ha varit några kvinnliga Tarahumaraindianer från Mexico som på 1920-talet var över i Kansas, USA och sprang ett maratonlopp, jag har noterat detta i denna bloggning. Om det är sant eller inte, är svårt att veta, men en kul historia är det.

Om joggingvågen från 1970-talet; författarna menar att den amerikanska joggingvågen startade delvis pga av Frank Shorters guld i Munchen OS 1972. 1970 fanns det 2 miljoner löpare i USA, 1980 var det 25 miljoner löpare i USA och det hade växt till en storindustri. Tidskriften Runners World startade 1966,  James F Fixx och George Sheehan skrev storsäljande böcker på 1970-talet, och industrin kring löpningen med skor, kläder och tillbehör växte oerhört snabbt. I Sverige kom vågen några år senare och nådde sin topp under åttiotalet. Antalet maratonlopp och löpare ökade snabbt, en handfull böcker om löpning kom på kort tid – varav Marathonboken var en av dessa.

”1971 genomförde totalt 224 svenskar minst ett maraton, 1980 mer än 7000 svenskar hade genomfört ett maratonlopp.”

Pea Nilsson & Torbjörn Wigg – MARATHONBOKEN
Manus Förlag 1982, 176 sidor
ISBN 91-86216-18-X

Athen Marathon ur Marathonboken

Löpning som livsstil vecka 41 & Slottsskogsvallen 1926

Ruth Svedberg före Astra Plathino (Asta Platino) på Slottsskogsvallen 1926

Angående bilden ovan, så är den tagen nån tid efter den s.k. andra Dam Olympiaden i Göteborg 1926, tävlingarna hette egentligen Andra Internationella Kvinnliga Idrottsspelen och gick precis som bilden ovan på Slottsskogsvallen. Vad Asta/Astra hette på riktigt har jag inte lyckats klura ut, Asta Platino i Universitetsarkivets bildsamlingar, Astra Plathino i Friidrottens Stora Ögonblick av Stig Gustafson. Digert bildmaterial finns att titta här på Göteborgs Universitet bildsamlingar.

Det har blivit kallt ute på kort tid, det duger inte längre att ge sig iväg i T-shirt och korta tights. Brrrr. En regnig helg är över och jag var ute och kikade på lite grejer på ställen där jag inte brukar kolla så noga. Men blev lite förvånad, för Rusta sålde funktions Tshirts för 69:-, Lidl hade långa fodrade tights för 149:- och på Biltema blev jag nyfiken på en vätskerygga för 149:-. Nu köpte jag inget, jo ett par handskar. Men det är kul att se att det finns användbara saker till löpningen på ställen där jag inte riktigt förväntar mig det.

Förra veckan lyckades jag trampa runt strax över 38 km. Magen var inte så ok som jag trodde förra måndagen, den rasade igen. Men jag är inte sämre än att jag kan återuppstå när det är dags för det. Efter att magen återigen rasade samman under natten mot torsdag så gav jag upp, jag hastade ner på lunchen till en pizzeria och beställde deras specialare och satt där med cola och tänkte att nu ska du få fan för det här. Och, ta i trä, efter den lunchen (för precis när jag hade beställt pizzan fick jag rusa iväg till toan igen..) så har magen skött sig.

När magen sjönk i sank, då kom också en sväng med feber och flunsa – inget som däckade mig. Men drog ner på orken. Jag antar att när magen gav upp så försvagades mitt immunförsvar, och sedan var det kört. Det märktes också på förhållandet mellan tempo och puls var sämre än vanligt. Jag tog det lugnt och sprang lågpuls de gånger jag var iväg. Veckan gick mest i en välbehövlig återhämtningsstil.

Så vad händer framöver? Jo, nu ska jag ta en vecka som liknar mest hur jag sprungit under augusti/september, 7-10 mil. Varierad löpning. Beroende på hur det känns, så tar jag ett beslut nu i helgen om jag ska börja köra mitt 5 veckors intervallträningsperiod med start vecka 43. Mitt mål med intervallträningen är att krossa 45 minuters milen. Nångång i framtiden. Och så är jag himla nyfiken för att se om det gör nån större skillnad i snabbhetsutvecklingen. Ifall det blir nån mätbar skillnad jämfört med hur jag utvecklats de senaste månaderna.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Tisdag – 12,17k	6:37 – 136 bpm	segt och långsamt
Onsdag – 7k	6:24 – 135 bpm	kändes bättre
Fredag – 7k	6:12 – 133 bpm	återhämtad, fint
Lördag – 12,17k	5:56 – 140 bpm	ok

Britt-Marie Nordquist – KOM LOSS, TJEJER!

Britt-Marie Nordquist - KOM LOSS, TJEJER!

Britt-Marie Nordquists bok KOM LOSS, TJEJER! tror jag är den första svenska boken om löpning skriven av en kvinna och riktad till kvinnor. Britt-Marie själv började springa i slutet av sextiotalet och målet var Vasaloppet, hon började försiktigt med att ta sig runt ett motionsspår i Grimsta, 2,5 km – gåendes med löpavsnitt. Träningsvärken kom som ett mail i inkorgen. Men hon gav inte upp utan fortsatte och 1969 sprang hon Lidingöloppet , 16 km. Det bar med åren vidare till maratondebut i Athen och även att hon klarade av En Svensk Klassiker några gånger. Britt-Marie Nordquist är också En Svensk Klassikers ambassadör nummer 8, och minns jag inte helt fel så är hon nummer 24 bland kvinnor som gjort klassikern. Hon har gjort sju stora klassiker och två Tjejklassiker. Britt-Marie var gift med Per-Eric Nordquist som också skrev en bok om löpning som utgavs samma år, Vägen till Marathon. Paret Nordquist förekommer i bloggaren Peter Eklunds bloggning om New York Marathon 1988 där de träffar bla artisterna Thore Skogman och Sten Nilsson.

Eftersom undertiteln på boken är ”Joggningsråd för kvinnor i alla åldrar” så talar den också om att boken är en bred och allmän bok om joggning och löpning för kvinnor. Boken tar avstamp i Anna Larsson, Nora-Anna på 1940talet, går snabbt över till kvinnor och maraton; speciellt då Boston Marathon där Roberta Gibb och Kathrine Switzer smög in i loppen 1966 och 1967. Kvinnor fick inte springa i tävlingen förrens 1972. Hon skriver om Dr Ernst van Aaken, han med Waldnielmetoden, var med och arrangerade ett internationellt maratonlopp för kvinnor i Tyskland 1974. Och så tar hon upp Elin Åbom som var första kända svenska att klara ett maratonlopp. Om jag hittat rätt så var tiden 4:10:58, 22/11-1970 (?) och då tävlade hon för Enhörna.

Därefter berättar Britt-Marie på ett charmigt sätt om sin egen start; ”Några dagar senare letade jag fram mina gamla basketskor, som gömts efter söndagsmatinéerna på Nalen. De var i mitten på 60-talet en del av klädseln för att få räkna sig till ”modsen”. Basketskorna var ursprungligen vita, men det var inte så tufft med rena vita gymnastikskor. Efter varje tvätt som mamma envisades med, solkade jag ner dem ordentligt igen.  I stället för att ha märken som Nike, Brooks, Tiger eller något annat som nu står på idrottsskor, var mina fösta joggarskor fullklottrade med kärleksförklaringar till Beatles. Med ”I love Paul, John, Ringo och George” på fötterna och skrudad i mina gamla pepitarutiga elastabyxor som också plockats fram ur skrymslena från en svunnen tid gav jag mig iväg på min första joggarrunda.” och på den vägen är det. Som vi brukar säga.

I övrigt så går det från utrustning, stretchövningar, om viktminskning, om intervaller, fartlek, väder, skador och så givetvis det med kvinnor; menstruation och graviditet. Britt-Marie citerar den ungerske läkaren Erdelyis som har gjort studier på att idrottande kvinnor efter barnafödelse i 80% av fallen förbättrar sina resultat. Orsaken ska vara att de känner sig tuffare, har mer styrka och uthållighet.

Nu har boken 25 år på nacken, och en del saker kanske vi inte riktigt håller med idag. Britt-Marie talar om att landa på foten eller på hälen, idag anser nog de flesta att landa på hälen är en dödssynd. Inte bara för skaderisken utan för löpekonomin. Kolesterol anses som ett bekymmer när det gäller fet mat i boken. Nu var det inte alls så att på den tiden att alla ansåg fet mat som problemet med kolesterolet. Bl.a. Dr Max Otto Bruker skrev i sin ÄT RÄTT – BLI FRISK (1981) och jag citerar ”Istället för att nämna den rätta orsaken till hjärtinfarkt konstruerade man fett-teorin. Man trodde att infarkten uppstod vid för stor konsumtion av fett, dvs animaliskt fett. Denna teori är tyvärr alltför spridd trots att det finns mängader av observationer och vetenskapliga bevis som talar mot detta. Denna teori får faktiskt ta skulden för att infarkternas antal inte minskar” och Bruker skriver att det de facto är ätandet av raffinerade kolhydrader som är det egentliga upphovet till infarkterna.

En speciell teori Britt-Marie försöker slå i läsaren är att kvinnorna inte springer in i väggen lika lätt som män pga kvinnornas större fettdepå. När männen springer in i väggen så fortsätter kvinnorna springa tack vare sin reservtank i form av den större fettdepån. Den teorin är charmig, men har inget att göra med verkligheten.

Nu är jag inte kritisk, det här var skrivet för 1982, många av råden är gångbara idag. Och boken är lättläst och växlar mellan jagets träning och omvärlden kring löpning. Här citeras George Sheehan, Dr Kostrubala, Herbert de Vries och många andra. Det är en bok av en joggare och motionär som älskar det hon håller på med och vill tala om det för alla som vill lyssna på henne. Och det tycker jag är gott nog. Lättläst som det dessutom är.

Boken avslutas med 8 andra kvinnors syn på sitt springande.

Andra bloggar om KOM LOSS, TJEJER ; lottasbokblogg.

Britt-Marie Nordquist – KOM LOSS, TJEJER!
Wahlström & Widstrand 1982. 128 sidor.
ISBN 91-46-14046-8

Ultravågen snart i varje löpares ben

Jag har precis avslutat Britt-Marie Nordquist KOM LOSS, TJEJER!, en bok om löpning och jogging för kvinnor i alla åldrar. I den beskriver Britt-Marie sin försiktiga start med löpningen, hur hon mest gick, men tog då och då sikte på ett träd och sprang, och efter mycket möda och stort besvär hade hon tagit sig runt de 2,5 km som spåret var. Hennes första tävling 1969 var 2km. Med tiden kom hon att springa allt längre och längre, och så blev det marathondebut i Athen.

Genomgående i den egna löpningen går den röda tråden om motivation. Om motivationen att klara av att vara lite snabbare och orka lite längre. Och hur hon upptäcker att det inte finns ett slutmål för hennes motionerande, nya mål att jobba mot dyker ständigt upp.

”Spring för Livet” står det i Aftonbladet, Shirin Rågby Djavidi, ger ett antal råd för den som kanske är på väg att tröttna på sin vanliga runda. Inte så mycket om nya mål som Britt-Marie Nordquist har som drivkraft, utan förändrat träningsupplägg för att utmana kroppen så att man utvecklas. Och så givetvis berör hon de svåraste valen en löpare har idag; vilka låtar ska vara med i MP3 spelaren ifall man ska tycka löpning är kul…  Shirin ger full cred till löpningen vad gäller dess fysiologiska effekter på kroppen, fast jag saknar det där med den mentala biten.

Att resa med sin egna ben och kropp och vara fullt medveten om att så sker, att förstå att det är privilegium, att förstå storheten i det att man kan själv ta sig från ett ställe till ett annat utan några som helst hjälpmedel förutom det man är född med. När man vet detta, då är löpningen något mycket större än att klara av en motionsrunda för motionens skull. Fast skriva om det i en kvällstidning skulle nog inte fungera, effekten blir nog ett stort ?, man får ge upp precis som Ingemar Stenmark gjorde, och svara ”De gå int å förklar för en som int begrip.”

Från dessa begynnande löpkarriärsstarter som börjar med några hundra meter eller ett par kilometer. Vart leder det sedan, är maran slutmålet? Skulle inte tro det, efter att ha följt nyfrälsta löparbloggare under snart ett par års tid, jag tror jag själv hade koll på en handfull hösten 2007 – då verkade det inte finnas så många fler. Idag måste det finnas hundratals svenska bloggar som går i löpningens spår. Enormt roligt. Och det är en grupp som fascinerar mig mer, och som verkar dra till sig allt mer utövare. Och det är ultradistansen, allt över 42195 meter.

Bland bloggare är det folk som ger sig iväg på 5 mils lopp och 6 timmarslopp redan efter ett år eller så från löpstarten. Visst, det är inga imponerande tider, men det viktiga är genomförandet. Och att göra det om och om igen, just för att det är så kul, och bättre blir man med tiden. Och med tanke på att det är rätt så många som med liv och lust siktar mot ultralöpandet så kommer det att finnas många riktiga vassa ultralöpare i landet om några år. Detta är bara toppen av ett isberg som närmar utralandet. Jag tror framförallt att 20 bästa listorna över kvinnor på ultradistanserna  kommer att ritas om många gånger närmaste åren. Och i helgen är det många som ska springa Sörmland Ultra Marathon. Ingen rast, ingen ro – ha en skön färd.

Kommittén för Svensk Ultradistanslöpning hemsida. Där finns all information man kan behöva vad gäller tävlingar.

Löpning som livsstil vecka 40 & myten om kaffets vätskedrivning

Los lubbos el fotos

Tidningen Metros hälso/träningsskribent Sportyspice fortsätter att sprida gamla myter som sanningar i ”Drick dig snygg”, förra veckan var det om gummit i träningsskor och denna vecka om att kaffe skulle vara vätskedrivande. Nu är det så att Petra Stegman-Axlund bara låter andra komma till tals, men eftersom uppgifterna får komma i pränt så är det bara att inse att hon själv också anser att det är på det viset. Enligt modern forskning så är inte kaffe mer diuretiskt än vatten. Det finns en del ock & men i det hela, att tex mängden koffein är avgörande huruvida det kan bli nån sådan effekt. Ni som är nyfikna kan läsa vidare på länkar som kommer längre fram i texten.

Jag har tidigare skrivit om detta kaffe och dess eventuellt diuretiska effekt, och ansett själv att det mest är trams. Jag gör det nu igen; trams!. Det verkar som de flesta bara rapar upp nåt de hört nånstans, jag har svårt att tro att de på allvar testat detta påstående. Jag tror jag såg i någon blogg för länge sedan en som hävdade att kaffe driver ut 5-10 gånger mer vätska! Jösses, tänkte jag, nu är det nån som blivit vätskeskadad i huvudet. Dagens Nyheter skrev en liten notis om ”Te och Kaffe inte vätskedrivande”. Läs också ”Kaffe, inte särskilt vätskedrivande”. Bloggen; nutriand-idrottsnutrition.blogspot.com om att ”kaffe inte är vätskedrivande”.

I tidskriften International Journal of Sport Nutrition and Exercise Metabolism från juni 2002 har Lawrence E. Armstrong, Douglas J. Casa, Carl M. Maresh, Matthew S. Ganio gått igenom materialet och gjort en slags metastudie i frågan som heter “Caffeine, Body Fluid-Electrolyte Balance, and Exercise Performance” och slår fast följande i abstrakten: ”Dietitians, exercise physiologists, athletic trainers, and other sports medicine personnel commonly recommend that exercising adults and athletes refrain from caffeine use because it is a diuretic, and it may exacerbate dehydration and hyperthermia. This review, contrary to popular beliefs, proposes that caffeine consumption does not result in the following: (a) water-electrolyte imbalances or hyperthermia and (b) reduced exercise-heat tolerance.”. Food Insight har gjort en bra genomgång av studien; ”Caffeine & Dehydration: Myth of Fact?”.

Jag tror det är dags att sluta läsa Metro… för snart skrivs det där att det är skadligt för kvinnor att springa mer än 1500 meter, vilket man trodde förr. Och då får jag en hjärnblödning. Det skulle inte skada om skribenten flyttade in i det här årtuseendet och höll sig ajour med forskningen istället för myterna… men fan, vill man leva i medeltiden så får man väl det.

Och vad har hänt med min lubbning i veckan som varit. Den tvärdog i slutet av veckan. Jag hade kanske druckit för mycket kaffe och kissat bort all vätska och all behåring från kroppen, givetvis sprungit i skor med gammalt gummi…

Magen rasade ihop i torsdags, feberkänslor och allt flöt i ett. Och sedan dess har det inte varit nån ordning på min kropp. Jag tänkte som så att jag får ta vila från allt och låta stormen rasa. Och det lustiga med mig är att jag går alltid upp i vikt när jag är sjuk, hur lite jag än äter. Det verkar som all vätska jag får i mig blir kvar. Jag blir alltid pluffsig.

Men hur som helst, innan detta hände så hade jag börjat planera in närmaste fem veckor med intervaller, jag var ute i onsdags och provade 400ingar, för att få in en känsla hur det är att hålla 4:00 tempo. Men det var inte lätt, båda gångerna låg jag på 3:45 tempo, lite för snabbt, men lyckades köra joggvilan perfekt med 200 meter. Jag får mäta in det här på nytt. Annars var det lugnare pass i början av veckan, och på torsdagen hade jag tänkt mig ett lugnt långpass – men kom iväg lite för raskt och tänkte att jag kör väl ett kort snabbpass. Men redan efter ett par km kändes det olustigt och sedan dröjde inte länge innan jag avbröt. Nåt var fel. Och det märkte jag senare på kvällen/natten. Usch. Även vilopulsen har varit onormalt hög, den brukar pendla kring 42-45 allt som oftast, nu har den varit  kring 53-55. Och totalt blev det bortåt 46 km löpning.

Trots att magen inte är ok nu på måndag, men iövrigt känns det bra, så tänkte jag skulle nog ta ett litet lugnt lubb imorgon, ett maffande och hasande i det blåsiga landskapet.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag – 12,17k	6:03 – 137 bpm	lugnt, lågpuls
Måndag kväll – 12,17k	6:04 – 140 bpm	lugnt igen
Tisdag – 12,17k	5:24 – 148 bpm	ok
Onsdag – 5,09k	6:00 – 136 bpm	Maf + intervalltest
Torsdag – 4,01k	4:58 – 154 bpm	segt, avbröt.

Lyckligt avundsjuk på löptur Berlin-Gibraltar

Lyckligt avundsjuk är jag på Martin Lidström som imorgon snörar på sig löparskorna och ska springa från Berlin till Gibraltar, 330 mil. De två närmaste månaderna får han nöta skosulorna genom europa. Det låter som en helt underbar resa i mina öron.

Förra sommaren tog han semester genom att springa Göteborg-Stockholm tur & retur. En tur som jag följde på hans blogg diabeticontherun.com. Årets fotresa som börjar imorgon kommer att uppdateras på samma blogg.

För ett par år sedan fick han diabetes typ 1, ingen kroppsegen insulintillverkning. Vilket betyder att en normalkost med kolhydrater (sockerkedjor) blir livsfarlig utan insulinsprutor. Martin har skrivit lite om kosten, eller snarare om sitt sockerberoende, men jag vet inte hur mycket han provat att köra en extrem lågkolhydratdiet i stil med Atkins induktionsfas. Han är dessutom en duktig löpare, 2:57:30 i Barcelona Marathon imponerar.

Givetvis så är den här sortens fotresa otroligt inspirerande. Något sånt här står högt uppe på min ”vill göra lista”, om jag någonsin kommer till skott återstår att se, tills dess tänker jag njuta av alla andra som gör det. Jag gjorde en bloggning förra året om Martin Lidströms jojofärd mellan Göteborg-Stockholm, ni hittar den här.

Martin på väg mellan Göteborg och Stockholm

Löpning som livsstil vecka 39

Vecka 39 rullade på – det blev bortåt 68 kilometer till fots, nu bara på asfalt, jag borde skämmas. Två snabbpass och inget långpass. Fast veckans andra snabbpass var över 12k & 4:54 tempo, bara för att jag fick jobba på under den tiden så kändes den längre, som ett litet långpass. Jag kom runt på 59:32, en bra markör – något att jaga pers på framöver. På milen gör det ganska jämt 49 minuter. Vilket är fint för mig, nu gäller det att plocka med sig detta till längre sträckor.

Veckan har jag varit lite tröttare, lite segare – själv misstänker jag att kroppen har inte fått tillräckligt med återhämtning i och med den rejält ökade träningsmängden. Därför blev det färre pass under veckan. Men snart är det lugnare tag som gäller, jag ska varva ner en smula under oktober. Enligt en lös plan jag har. Den lösa planen säger också att jag ska köra seriösa intervallpass med inriktning på milen under oktober. Färre mil, men mer kvalitet under oktober. Det ska bli intressant att jämföra om utvecklingen i min ”snabbhet” på 5 & 10k  blir annorlunda mot hur jag normalt springer på.

Idag är det faktiskt fem månader med löpträning som fungerat, utan att jag tvingats ta till vila pga överträning och skador. Det imponerar på mig, och glädjer mig. Ett sorts rekord för min del.

Och så var detta med gummit i skorna som färskvara, enligt Metro så är det på följande vis; ”Det är därför man alltid bör köpa årets modell och undvika reaskorna”. Nu vet jag inte hur man definerar ”reaskor”, är det förra årets modell eller syftar de på 10 år gamla skor som stått i ett soligt skyltfönster? Men om jag ser till hur det ser ut i butikerna så är det förra säsongens skor som hamnar i reahögen. Och då blir snacket om gammalt gummi rena tramset, samma snack som en bildäckskrämare kör med. På jogg.se (följ länken och läs tråden) har frågan ställts nyligen och Erika S skrev till Nikes huvudkontor; ”Efter olika teorier om skors åldring i byrålådan skickade jag ett mail till Nike:s Europakontor med den ungefärliga frågan: Jag köpte ett par skor för 4 år sedan men använde dem aldrig eftersom jag direkt blev skadad. Har de ändå åldrats så att jag måste slänga dem? Svaret från Nike var: ”They should NOT be deteriorated from age”. Metro om ”Expertens tre bästa tips för dina löpskor”. Artikeln i tidningen är lite längre, och handlar lite mer om skoval.

Och för att citera Christopher McDougall ur artikeln ”The painful truth about trainers; Are expensive running shoes a waste money”; ”Runners wearing top-of-the-line trainers are 123 per cent more likely to get injured than runners in cheap ones. This was discovered as far back as 1989, according to a study led by Dr Bernard Marti, the leading preventative-medicine specialist at Switzerland’s University of Bern.”

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag 7k	6:04 – 135 bpm	nära MAF
Tisdag – 5,05k	4:53 – 158 bpm	snabbrunda – trögt
Onsdag – 12,42k	5:39 – 143 bpm	si och så
Torsdag – 12,17k	5:35 – 145 bpm	halvsegt
Fredag – 12,17k	5:42 – 143 bpm	halvsegt
Lördag – 7k	5:35 – 146 bpm	lite piggare
Söndag – 12,17k	4:54 – 158 bpm	tog i, 59:32 på rundan

Runners wearing top-of-the-line trainers are 123 per cent more likely to get injured than runners in cheap ones. This was discovered as far back as 1989, according to a study led by Dr Bernard Marti, the leading preventative-medicine specialist at Switzerland’s University of Bern.

Read more: http://www.dailymail.co.uk/home/moslive/article-1170253/The-painful-truth-trainers-Are-expensive-running-shoes-waste-money.html#ixzz0SODXR7S5

Jonas Gustrin – PULSTRÄNA – 70 färdiga träningsprogram

Pulsträna av Jonas Gustrin

Har man helt eller delvis tappat inspirationen med att tänka ut egna träningspass så finns räddningen här. Här finns alla möjliga upplägg för intervallträning, tempoträning, distansträning och för återhämtning. Totalt 70 träningsprogram att följa, beroende vad man vill ha ut av löpningen.

Jonas Gustrin (naprapat, idrottslärare m.m) grundar med principerna för pulsträning, vad som är poängen med pulsträning, hur man mäter sin maxpuls och annat användbart för den som vill börja träna efter pulsnivåer.

Vad som är viktigt att ha med sig i boken är att samtliga träningspass i boken baserar på formeln (maxpuls minus vilopuls) x % av maxpuls + vilopuls = arbetspuls. Har man inte noterat detta på sidan 14-15 så kan det blir svårt att få ihop träningsnivåerna längre fram i boken Pulsträna.

Jag ska väl inte säga att boken gör något större intryck på mig, misstänker att jag läst för många böcker och artiklar i ämnet. Men utan tvekan så är det så att mängden av träningspass som finns med här kan liva upp en trög träningsperiod. Nivån är lite högre än för en nybörjare som springer ibland, boken passar nog mest de som springer ganska mycket och ofta. Den vane motionären.

Marathon.se har publicerat ett utdrag ur Pulsträna. Metro har en notisen ”Sätt pulsen på passet”, ÖP ”Få puls i joggningen”. Andra bloggare om boken; Mollys Hälsoblogg, Aktivera. Och information från Fitnessförlaget om Pulsträna.

Jonas Gustrin – PULSTRÄNA – 70 färdiga träningsprogram.
Fitnessförlaget 2009 – 152 sidor.
ISBN 978-91-7363-012-2

Löpning som livsstil vecka 38

Sandhammaren, Österlen, Skåne 20e september 2009

Vecka 38 rullade på – det blev närmare 84 kilometer till fots, varierat – återigen nästan bara asfaltslöpning, förutom några kilometer i onsdags och söndagens barfotalöpning. För den som är nyfiken på min dagsträning så har jag kopplat ett litet Twitter till den här bloggen, ni hittar det i den högra kolumnen.

Två snabbpass i veckan har det blitt, ett långpass. Jag tog återhämtningsdag på tisdagen, kände mig sliten och det märktes på onsdag eftermiddag då jag hade tänkt mig att springa ner till Höör (30-35k) och hålla ett jämt tempo precis under 6 minuter per kilometer. Efter ett par timmar så kom stelheten i låren och jag kastade in handduken något innan Tjörnarp och gick hem… det blev sent.

Ett av snabbpassen drog mig ner till 4:33 tempo på 5k, vilket är pers för mig. Ja, jag vet, jag är inte snabb men jag är jävligt snygg…  haha.

Jag har fått problem med skavsår precis vid vecket mellan foten och underbenet, på framsidan. Det är skoläppen som gnidit och gnidit och inflammerat området. Usch, tänkte jag – nu blir det problem. Men så drog jag på mig mina Fusionskor och de är så grymt låga att de inte ligger emot det skadade området. Och så det var bara att springa på.  Å andra sidan kanske det är dags att bli sin egen skodoktor – som ultralöparen och ultraäventyraren Rune Larsson, han skriver bla ”Borrmaskinen är ett roligt redskap att använda på skorna” & ”Vinkelslipen är ett annat skokirurgiskt instrument”, det är ett såna saker som får avsluta hans artikel kring en ombyggnation av skorna för att slippa inflammation i slemsäckarna vid hälsenan. Läs vidare på ”Skokirurgi”.

Ett annat jag nyligen testat  är ett par Seger löparstrumpor. Jag har liksom aldrig förstått poängen med att betala 100 kronor eller mer för ett par ett par strumpor som snabbt slits ut, när man kan köpa tunna strumpor för 5-10 kr paret. Visst, Segerstrumporna var mjuka och goa om fötterna, men försvarar knappast ett tio gånger så högt pris som vanliga snikstrumpor. Men jag får återkomma om dessa när jag sprungit mer i dom.

Veckan avslutades med ett halvtimmes barfotaspring på Sandhammarens sand innan jag tog ett dopp i havet. Vilken underbar dag; sol, varmt och skönt. Nästan så jag vill tänka högt att bättre än såhär kan det inte bli.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag fm – 5,05k	4:33 – 161 bpm	pers på rundan = 23:01
Måndag kväll – 12k	5:25 – 147 bpm	kvällstur
Onsdag em – 21,11k	5:54 – 142 bpm	Långtur
Onsdag em – 5,05k	5:29 – 150 bpm	segt i ben
Torsdag – 10,1k	6:15 – 131 bpm	MAF – småtrött
Fredag fm – 7k	5:28 – 144 bpm	piggnat till
Fredag em – 5,05k	4:37 – 160 bpm	snabbrunda
Lördag – 12,42k	5:41 – 141 bpm	ngt tungt och segt
Söndag – 5,19k	5:51 – ? bpm	detta är livet! Barfota

14 kilo på 14 veckor av Fredrik Stattin & Jörgen Sundqvist

Från bantningsbloggare till löparbloggare – kan livet vara bättre? Icke säger jag, här är boken om ett par snubbar som förklarar varför.

Får man ha roligt när man bantar? Det är nog många som inte kan fixa den combon, men 14kilosmännen visar att det visst är möjligt. Det här är nog den första boken jag läst om bantning där jag skrattat ofta och mycket, så mycket att folk på fiket började titta på mig. Jag var nog förlåten för detta, men hade de vetat att jag läst en bok om bantning så hade jag kanske blivit avhyst. Bantning ska inte vara kul. Men va fan, det är ju kul – jag vet det från egen erfarenhet.

Grunden är som sådan var att de här båda herrarna hade ramlat över 30års gränsen, kilona hade lagt sig som årsringar kring buken. Och vid slutet av 2005 insåg de båda att nu var det dags att göra något. Det blev en fatbattle, målet var att gå ner 14 kilo på 14 veckor. Och så blev det en blogg där envigen blev offentlig. Boken är bloggen i sin helhet, samt att här finns Fredrik och Jörgens personliga planer vecka för vecka.

Jörgen GI säkrade sitt kylskåp, köpte fruktpåsar till jobbet och började promenera. Fredrik strategi var att öka kroppens förbränning, öka muskelmassa och ändra mathållningen från två måltider per dag till sex. Käcka rop från gemaket, kanske?

Båda har sin typ av humor, vilket märks i bloggningarna och de kommentarer de ger varandra. Det är kärleksfulla kuksparkar, ungefär som män brukar köra med när de inte vågar krama varandra. Båda inser snart att bloggen är ett kraftfullt hjälpmedel i deras jakt på den perfekta vikten. Ibland så påminner det mycket om vad jag och Ingemar tjabbade om när vi bantade ner våra 30-35 kilo och chattade/mailade dagligen, det blir lite nostalgiskt det hela. I alla fall för mig som gjort resan.

Jörgens typiska humor och logik; ”Jag är så jävla motiverad och fokuserad på målet att jag till och med trivs med mitt nya liv. Sockersuget är i stort sett borta, men visst, jag har ett kvällssug efter mat fortfarande. Löser det genom att gå å lägga mig för att nå frukosten snabbare.”. Fredrik lever festligare, det är ett antal våta kvällar som han genomlever och har räknat på att standardmjölk innehåller mer kalorier än öl. Vilket ger en intressant vinkling om hur en lyckad banting bör gå till.

Gillar man inte att skratta, då ska man nog inte skaffa sig den här boken. Det är skön odysse genom 14 veckor av två mäns kamp om att betvinga 14 kilo, om framgång, mer framgång och att nå målet.

Tyvärr är bloggen borta från nätet, men både Fredrik och Jörgen har vandrat vidare och blivit varsina löparbloggare, går att hitta bland mina länkar här till höger. Det blev även ett snyggt uppslag i tidningen Amelia.

Det jag saknade var ett slutord sådär tre år efter utfört projekt. För det är jäkligt intressant att få veta hur det går på sikt, för jag liksom de vet att det här med att gå ner x antal kilo inom en given tidsram inte är särskilt svårt. Det svåra är att bli kvar där. Nu vet jag att det gått bra, båda skriver varsin löparblogg och springer på tider som de verkligen inte behöver skämmas för. Det kom ett svar i denna bloggning från Fredrik.

14 kilo på 14 veckor – Fredrik Stattin & Jörgen Sundqvist. Grandios Förlag 2009. Är en hörnsten i ett bantarbibliotek, det här är två som bantat bort kilon, behållit den nya vikten och som visar att tappa kilon visst kan vara kul, hela vägen. Och som läsare fick jag mig många sköna skratt.

14 kilo på 14 veckor

King Magazine ”Så går du ner ett kilo i veckan”. GI Viktkoll om ”14 kilo på 14 veckor”.

Eddie Izzard och hans 1800 kilometer med löpning

Jag blir imponerad, den där komikern som ibland stiger in i TV rutan har i stort sett otränad sprungit runt på de brittiska öarna och slutfört 43 maror på 51 dagar, totalt 1147 miles (1846 km). I början till 10 timmarstider på marorna, och mot slutet ner mot 5 timmarstider.

Jag hänfördes tidigare i våras av Robert Aschberg & Gert Fylking när de gick från Ystad till Haparanda på tre månader. Det var perfekt tvsoffeunderhållning. En lagom promenad i tre månader. trevligt värre.

Det Eddie Izzard gör är av en helt annan kaliber. Det här är hårt. För över 4 mil till fots i stort sett varje dag sliter, och speciellt då man försöker springa så mycket man orkar. Hatten av för Izzard!

Svenska Dagbladet; ”Izzard i mål”. BBC ”Run Izzard, run and run again”. Och Eddie Iz Running.

Måndagspalimpsest

Vad lär jag mig under en veckas träning, vad lär min kropp på denna vecka? Eller rinner allting av mig? Måndagspalimpsest, hjärnan stryker ett streck över det som varit och gör en omstart varje måndag.

Samma frågor varje måndagmorgon; Varför springer du? Vad ska det tjäna till? Vad vill du uppnå med ditt springande. Tror du på allvar att du kan bli så mycket bättre? Jag halkar mellan svar om att jag tycker faktiskt det är roligt och visst för fasen tror jag att jag kan bli bättre.

Distans tränar jag på två sätt, det ena är att ta två pass om dagen. Det känns som att dubbla pass vissa dagar ger lika mycket tålighet som ett långt pass. Istället för att kanske mala 2 milapass 2-3 gånger i veckan så känns det som att kroppen tål bättre 2×1 mil per dag. Det andra med distans är givetvis att då och då ta ett längre pass. I lördags gjorde jag mitt första längre pass på sådär 10 veckor. Och det kändes faktiskt riktigt bra.

Och så har jag det här med att bli snabbare. Eftersom jag har så svårt att komma till skott med ett seriöst intervallträningsschema så kör jag några gånger i veckan 5-10k med ett högre/högt tempo. Alla pass som ligger sub 5:00 tempo är ansträngande pass för mig, vid 4:45 och raskare är det seriöst ansträngande. I och med att jag försöker köra ett par tre snabbpass i veckan så är det lättare att mentalt pressa mig, oftare och oftare. Det gäller att övertyga skallen att sätta fart på benen även när det tar emot och jag flåsar som ett svettrandigt  joggarfä. Jobba jobba jobba!

Vecka 37 fungerade bra – det blev närmare 95 kilometer till fots, varierat – tyvärr så blev det bara asfaltslöpning. Och så har jag kopplat ett litet Twitter till den här bloggen, i den högra kolumnen finns mitt Twitter med dagens träning.

Pass & antal km	Tempo min/km & puls	kommentar
Måndag fm – 5,05k	4:47 – 158bpm	snabbrunda
Måndag kväll – 8,47k	4:51 – 159 bpm	kvällssprätt
Tisdag – 12,17k	5:50 – 145 bpm	svettigt, segt
Onsdag fm – 5,05k	5:13 – 153 bpm	segt i ben
Onsdag kväll – 5,05k	5:05 – 153 bpm	raskare på kvällen
Torsdag fm – 5,05k	4:39 – 161 bpm	trampade på
Torsdag kväll – 12,17k	5:08 – 154 bpm	fin runda, bra känsla
Fredag fm – 5,05k	6:16 – 130 bpm	MAF
Lördag – 24,36k	5:45 – 143 bpm	långrunda – nöjd
Söndag – 12,17	5:34 – 145 bpm	kändes ok

LSD – mitt kall en lördag

Det var ett tag sedan sist jag lyckades ta mig iväg på en long slow distance. För mig är en lång slö distans +2 timmar eller 2 mil. För mig borde pulsen ligga kring 140-145. Det känns rätt så bekvämt, en viss ansträngning vid backar, men det rullar på ganska fint och obehindrat. Jag kanske inte kan hålla långa tal, men det går ganska bra att prata på.

Gårdagens tur som var närmare 25k gick i ett ganska jämt 5:45 tempo med en medelpuls på 143. Vilket avslöjar för mig att formen är stigande när det gäller distans. I december förra året då jag hade bästa klämmet i benen när det gällde att orka springa långt, då var jag ungefär en halvminut långsammare per kilometer.

Det här gav två positiva besked, det ena är för att ta mig samman för att göra ett av mina delmål; det att springa mer än 5 mil i ett sträck. Och så givetvis handlar det om tider för en halvmara, det borde inte vara några större problem att trampa på 30 sek snabbare per kilometer på den sträckan. Och så är det så jädrans skönt att allt med löpningen rullar åt rätt håll efter en riktigt motig start på det här året. Thank God it´s autumn!

Joe Henderson som är en slags gudfader för Long Slow Distance har skrivit ett par böcker i ämnet, två av dessa finns att läsa på nätet. Länkarna till båda böckerna härnedan;

Joe Henderson – Long Slow Distance.
Joe Henderson – Long Run Solution.

Åh denna underbara vilopuls

Det är väl få saker som är så gott som att få vila, i alla fall så länge man har något som kallas för vilopuls. Hade man inte vilopuls så vore man ganska dö, och då kan man nog inte ha det gott till sin vilopuls.

Själv har jag under senaste veckan tagit fram pulsklockan på morgonkvisten för att se vad lilla pulsen landar på. Jag brukar skriva upp näst lägsta noteringen, för jag tänker att lägsta var det något skumt med. I regel har det blivit 42 eller 43 på mornarna.

Men denna morgon låg jag där prydligt under täcket, händerna ovanför (jaja, ordentligt är jag) och pulsklockan visade 39! Vad ända in i sarons liljor tänkte jag, eller så tänkte jag inte alls. Jag satte igång klockan för jag skulle få en snygg mätning. Och visst tusan, 38 blinkade till för ett litet slag. Nu när jag förde över filen till datorn så påstod den att botten nåddes vid 37.

Jag brukar använda mig av vilopuls 45 och maxpuls 190 när jag klurar med Karvonens Formel om pulsreserven. Snart dags att justera vilopulsen till 40 och få ut en pulsreserv på 150.

I alla fall, jag har fått ett nytt personligt världsrekord, 37 är den absoluta botten för min vila. Tackatackar. Ska jag salutera nu med en magnumflaska champagne? Neh.. jag ska istället ut och springa ett ärevarv.

Då sitter jag här och är dum på riktigt

Mitt träningsschema existerar inte – det är först när jag kommer iväg som jag vet vilken typ av runda det blir. Jag väntar på den gudomliga inspirationen på att ta tag i det här med intervallerna. Tills dess har jag valt att springa på ett sätt som ger mig lite tempoträning och lite distansträning.

De dagar jag kan, och kroppen orkar så tar jag två löpturer per dag, ett sätt som jag tycker fungerar bra på att vänja kroppen vid distans (istället för att mala långa sträckor). Ett par gånger i veckan försöker jag pressa fram ett hyggligt tempo som förhoppningsvis vänjer benen att pinna på.

När det gäller kost förordar jag inget. När jag började banta så åt jag efter något som liknade tallriksmodellen med mycket grönsaker (minus 20 kilo på 3 månader). Sedan började jag testa olika varianter av lågkolhydratkost (inspirerad av Paleokost, Montignac, Scarsdaledieten, Atkins m.fl.) och senaste månaderna har jag börjat äta frukt dagligen (något som jag förr åt väldigt sparsamt). Trots min begränsade erfarenhet av både löpning och kostexperiment – så tror jag det går bra att göra bra resultat på vilken kost som helst, liksom att det går att göra bort sig på vilken kost som helst. Världens bästa naturlöpare från Mexico, Tarahumaraindianerna, beskrivs av Christpoher McDougall på följande vis när det gäller kost;

”When it comes to preparation, the Tarahumara prefer more of a Mardi Gras approach. In terms of diet, lifestyle and training technique, they’re a track coach’s nightmare. They drink like New Year’s Eve is a weekly event, tossing back enough corn-based beer and homemade tequila brewed from rattlesnake corpses to floor an army.

Unlike their Western counterparts, the Tarahumara don’t replenish their bodies with electrolyte-rich sports drinks. They don’t rebuild between workouts with protein bars; in fact, they barely eat any protein at all, living on little more than ground corn spiced up by their favourite delicacy, barbecued mouse.”

Till skillnad från mytiska folk och indianstammar som brukar hänvisas till när det gäller storväxthet eller uthållighet så finns Tarahumaraindianerna här och nu. Och ser man till vår tids bästa ultralöpare; Yiannis Kouros, Scott Jurek m.fl. så är de ofta veganer eller vegetarianer.

Även om det vore lätt att säga att ”ät som de bästa så blir du som de bästa”, det vore enkelt att säga så, men jag ser det mest bara som ett bevis att det är inte en kostcirkel som avgör om du blir bra eller inte, det är träningen som avgör det. Det man tränar, det blir man bra på. Så bra man nu kan bli.

Just nu springer jag omkring 7-8 mil i veckan. Mestadels ligger jag och maler i ett slags bekvämlighetstempo som för mig är kring 145 puls (ca 75% av min maxpuls), en del av min träning kör jag i MAF (medelpuls 132 puls eller lägre) och ibland försöker jag trampa på lite mer och brukar då ligga kring 80-90% av min maxpuls. Min maxpuls är ungefär 190 (uppmätt vid flertal tillfällen till 186-188, och 191 för ett par år sedan). Jag har en vilopuls som för närvarande vandrar mellan 42-45.

Två av mina senaste träningsveckor ser ut på följande vis. Ska jag kalla det för träning?, det är ju för tusan en livsstil…

Vecka 35
Måndag – 7k – 4:50 tempo + 5k – 6:32 tempo
Tisdag – 5,5k – 5:55 tempo
Onsdag – 7k – 6:03 tempo + 5k – 5:55 tempo
Torsdag – 15,6k – 5:51 tempo
Fredag – 5k – 4:36 tempo + 11,5k – 6:20 tempo
Lördag – 12,6k – 5:43 tempo
Söndag – 5k – 6:00 tempo

Vecka 36
Måndag – 5k – 6:25 tempo
Tisdag – 5k – 5:29 tempo + 7k – 4:48 tempo
Onsdag – 10k – 5:16 tempo + 5k – 4:53 tempo
Torsdag – 7k – 5:32 tempo
Fredag – 9,2k skogslöpning – 6:42 tempo
Lördag – 10,1k – 6:09 tempo
Söndag – 12,7k – 5:43 tempo

För en del är det inte mycket att hänga i julgranen, vare sig mängden eller tempot. För andra kan det verka vansinnigt mycket, eller tom snabbt. Hade någon sagt åt mig i början av 2007 att jag i framtiden skulle lubba 1-2 mil om dagen, och tycka det var livet. Då hade jag bara sagt till personen ifråga att denne är dum på riktigt. Så, då sitter jag här och är dum på riktigt.

Haruki Murakami – What I talk about when I talk about running

Murakami - What I talk about when I talk about Running

Haruki Murakami – What I talk about when I talk about running. Harvill Secker 2008. 181 sidor.

En självbiografisk resa, avskalat om rutinerna med Murakamis löpning och författarskap som är knutet  till löpningen. Den enda gången Murakami fördjupar sig själv och i känslor är när han springer ett ultralopp över 100 km.

Eftersom Murakami började springa först vid 33 års ålder, liksom för många i den åldern med usel kondition och några kilos övervikt, och har därefter hållt på i 25 år så vet han också att han nu  är på nedgång. Det är nog en del av anledningen till att avstampet är som det är, ett försök mot att göra ett riktigt bra maratonlopp. Ett sista rekordförsök mot 42195meters punkten.

Murakami har sprungit en stor del av sitt liv, han har med envetenhet valt att springa ett marathon per år, och när boken går av stapeln i hans nästan kvartsekellånga löpargärning så har han avverkat 25 maror och en ultra, och vid sidan av detta några trialthon. Murakami beskriver sig själv som en högst ordinär löpare (3:30 maror). Han har vissa regler, det är att ”Never take two days off in a row”, spring i stort sett 1 mil varje dag. Och på gravstenen vill han gärna se följande; ”Writer (and Runner) At Least He Never Walked”. För honom är  det viktigt att aldrig gå i ett lopp, det ska springas. Men tydligen är det ok att stanna upp mitt i ett  lopp, stretcha eller vad nu må vara. Han gillar att springa ihop med musik.

Jag själv föredrar att lyssna på omgivningen, jag har sprungit så kort tid, även om jag börjar bli till  åren så vet jag att jag har många års positiv utveckling att vänta. Murakami är som sagt i nedförsbacke, och jag blir bara bättre och bättre. Kul för mig.

”A gentleman shouln´t go on and on about what he does to stay fit” skriver Murakami i början. Musklerna är djur som ska tämjas och tränas. Beskriver sig som ”My own individual, stubborn, uncooperative, often self-centered nature that still doubts itself” och tänker också följande om sina livsval;  ”That since failure was not an option, I´d have to give it everything i had” och när det gäller tävling så vill han säga att han inte har tävlingsmentalitet mot andra, ändå är han noga med att räkna antalet han lyckas passera mot slutet av ett lopp, och tävlar gärna på att springa om fler mot slutet än vad han blir omsprungen av.

Trots att boken centreras på jakten mot det perfekta New York Marathonloppet så är Murakamis opus redan avklarat, det är kapitlet om hans ultralopp över Lake Saromas 100 kilometers ultra . Och det är här som han upptäcker något stort med löpningen, något han aldrig känt i sina marathonlopp, och efter loppet drabbas han av runners blues.  Det är en beskrivning om hur kroppen bit för bit vill stänga ner sig, hur han bit för bit går igenom olika stadier av trötthet och smärta och använder sig av mantrat ”I´m not a human. I´m a piece of machinery. I don´t need to feel a thing. Just forge on ahead.” Nånstans går han igenom en barriär och slutar känna trötthet och smärta. Kroppen går på automatik. ”I´m me, and at the same time not me. That´s what it felt like.”

11 timmar och 42 minuter senare: ”nothing as profound as a feeling of pride, but at least a certain sense of completion. A personal feeling of happiness and relief that I had accepted something risky and still had the strength to endure it. In this instance, relief outweighed happiness. It was like a tight knot inside me was gradually loosening, a knot I´d never even realized, until then, was there.”

Nära metafysiskt, utanförvarande och en nytt tänk till löpningen kom efter detta lopp. Ungefär vad jag  uppfattar att Erik Bengtson också genomlever när han i sitt ultralöpande över USA springer en marathontävling,  långsammare än han nånsin tidigare gjort och borde vara besviken, men kommer upplyft ur denna erfarenhet,  upplyft till en annan nivå med sig själv. Här nånstans har också Murakami landat. Var landar jag?

Några andra bloggare om Haruki Murakamis bok What I talk about when I talk about Running; Johns Antikvariat, Mittvaltjejerna, finpop, orientera, bokhora, caliope-books, GT lästips för löpare, DN om sportböcker, höjdaren och bernur.