Två långtester

Det här med att halka omkring på längre sträckor, i mitt fall 2 mil eller mer, har roat mig mest vad gäller löpningen. Har man som jag aldrig sprungit långt tidigare, och helt plötsligt upptäcker att jag kan – då växer intresset en smula, lite lavinartat, lite sjukligt.

Jag är inte helt säker, men jag tror att fram till 2007 hade jag inte sprungit något längre än 5 km. Det fanns nog inte i min hjärna att jag skulle springa långt. Springa var dessutom trist, jobbigt och dubbelurk.

Att gå, vandra, promenera långt har det däremot funnits som en tjusning så länge jag kan minnas. I tankarna, det har liksom aldrig blivit av. Det längsta är ungefär 5 mil en dag i juni 2007 då jag gick fram och tillbaka över bergen mellan Agia Gallini och Agios Pavlos på Kreta. Lite festligt är det att jag som längst sprungit 44 km.

Åter till löpningen, på sistone har jag valt att prioritera snabbhet på sträckor upp till en mil. Men givetvis så är jag nyfiken på hur jag orkar dubbla sträckan, halvmaran. Förra veckan tog jag fram skorna och ställde in dom på 21,8 km och tänkte att jag börjar på 135 puls första 2 km, sedan går jag vidare till 145 puls och försöker därefter hålla 155 puls från halva rundan och framåt.

Efter en halvtimme så förstod jag det skulle bli tungt, benen var stela och tröga efter mycket spring på sistone. Och sista halvtimmen var seg, men trots det kom jag runt på strax över 2:05 och fick för mig fina 5:45 tempo. Mitt näst snabbaste på sträckor av detta slag.

Och det var inte svårt att förstå att om jag tar rundor av detta slag en gång i veckan i en månad så kan jag nog kliva på i 5:15 tempo en riktigt bra dag. Men då får det vara en riktigt bra dag. Men det ska gå, en riktigt bra dag.

Idag, en vecka senare, och något utvilad jämfört med förra veckan så gick benen fruktansvärt fint första halvan av sträckan. Men högst uppe på Göingeåsen så började jag krokna. Trumpinnarna till ben började gå mer i halvtakt än något annat. Men även med halvtakt kommer jag framåt, som bekant är.

Det blev 5:32 tempo, det bästa jag gjort på sträckor över 2 mil. 2:00:43 blev tiden. Det är ett personligt världsrekord för min del, och för en halvmara så handlar det om 1:56:50, ungefär.

Så nu kan jag dra mig tillbaka en smula och glädjas åt detta, härda kroppen med nån längre runda då och då, men prioritera snabbheten – även sköldpaddor har rätt att springa fort. Först ska jag sikta på en 5k på sub 22:30.

Run On!

Så talade han i sin löparblogg

Det har snart gått 2 månader sedan jag kunde börja springa på igen, efter vadproblemen. Och igår hade jag trampat igenom mina första 100 mil för i år. Fast 1000 kilometer ser snyggare ut, så jag säger 1000 kilometer.

Det tog ungefär 6 veckor från omstarten innan jag var i riktigt god form igen. Inte bara i god form, jag var de facto raskare på samtliga sträckor upp till en mil än tidigare. Som jag tidigare noterat så är inte alla uppehåll bara till skada. Ibland så blir det en bra nystart.

Idag ser det ut som jag springer på de flesta av mina pulsnivåer upp till en halv minut raskare per kilometer än tidigare.

Jag gjorde en rad tester på olika pulsnivåer, detta på asfaltsrundor i stan, över 7 och 10,1 km. MAF, 145, 155 och 160 pulsnivåer.

MAFnivån ligger idag på 6:30 minuter per kilometer i snitt. 145 puls som jag ser som min långlöpningsträningspuls (långt fult ord, eh…)har ramlat ner till 5:30 tempo.

155 puls, vilket jag hoppas är den puls jag kan orka hålla igång ända upp till en halvmara (längre fram när jag tränat mer uthållighet, ska jag orka) ligger kring 5:00 tempo. Och 160 puls som är mycket ansträngande – men inte riktigt max, har krånglat sig kring 4:48-4:49 tempo.

Och en viss nyfikenhet har det blivit över hur jag kan trampa iväg på en halvmarasträcka. Jag har en fin runda på 21,8 km som går över Göingeåsen, där det är rejält slitigt under några kilometer när åsen skall passeras. Det är ett test som visar hur det är med uthålligheten. Något som jag återkommer med i nästa bloggning.

Run On!

Jakten mot nollpunkten – eller sub45

Löpningen och lusten är sammansvetsad kombination för min del. Det har varit tungt och jobbigt en tid, men inte så mycket för att det gjort ont och jag fått göra avbrott i löpningen, utan för att när jag kunde börja springa igen. Då var varje kilometer tung, obehaglig och jobbig. Inspirationslöst och lustlöst.

Jag började undra om det skulle vara på detta viset framöver. Och skulle det fortsätta vara på detta viset, då lägger jag nog av. Jag orkar inte syssla med något jag inte känner lust till.

När jag slutligen började gnälla högt om problemet med lusten, då dröjde det inte länge innan eländet släppte. Och idag ser jag framemot alla springrundor jag tar tid till. Ibland behöver jag klaga över problemen, för att det ska släppa. Gnäll mer.

Vilket för mig vidare till rent allmäna funderingar om mitt springande. Det har gått 14 månader och sådär 280 mil sedan starten den fjärde april nollåtta. Och jag vet med mig att jag gillat att vänja kroppen vid att springa, gärna lite längre. Tåligheten finns där. Och det har fungerat ganska bra med tanke på att jag strax innan jul sprang 44 kilometer på fyra och trettioåtta.

Att springa en mil dagligdags verkar inte vara något problem. Den tåligheten finns i kropp och ben, och den har funnits där i stort sett sedan mitten av förra sommaren.

Men jag är långsam, och det har börjat irritera mig. Det irriterar mig mest för att jag förstår att jag inte borde vara så långsam som mina hitintills bästa löprundor visar mig. Mina bästa tider på olika rundor omskrivet till de vanliga sträckorna blir; 5k = 23:20, 10k = 49:20, halvmaran 1:58 och marathon 4:27.

Nu har jag inte så värst ofta gått in för att slå mina rekord. Och när det har blivit av så har jag mer tänkt att “jag gör ett försök – så får jag se var jag landar“. Och jag har sprungit på och fått för min del en hygglig tid. Och är nöjd med det. Men alla mina personliga världsrekord är satta när jag till största delen av löpturen sprungit i en jämn och bekväm fart.

Och när jag funderat vidare på detta spåret, då har  jag förstått att jag nästan aldrig medvetet springer utanför bekvämlighetszonen då jag är i form. Men att jag gör det när jag är ur form, för då försöker jag hålla samma tempo som vid god form. Och då blir det hårt för kroppen, men långsamt.

Att därför börja köra intervaller, hårdare tempo och fartleksbetonat har funnits i bakhuvudet ett tag. Men jag har inte kommit till skott, det har varit trevligare att rulla på i lagom takt och vänja kroppen vid allt längre springande.

Under senaste tidens problem med höger vad så valde jag att göra en del förändringar. Det hade grott ett tag, och det fanns anledning att kliva ett steg framåt istället för att bli kvar där jag var. Skador som tvingar mig till vila är bara till nytta, fungerar som en slags väckarklocka, ger mig anledning att omvärdera och göra förändringar. Jag sa till mig själv att nu var det dags att börja med att kliva ur bekvämlighetsboxen minst en gång i veckan – intervaller, backträning och ta i för kung och fosterland.

Jag kunde inte springa. Men det betydde inte att jag skulle låta bli att träna, tvärtom – nu var det dags att ta tag i det hela. Jag började gå mina illerwalkar igen och körde en del hårda pass med backträning. Detta höll vaden för. Jag har en grym backe som är 25-30 meter i höjdskillnad och 180 steg lång, tillräckligt brant för att vid fjärde bestigningen driva upp pulsen till 175. Sånt är utanför bekvämlighetszonen.

Och så kom den dagen då jag kunde springa på igen, så oväntat och så tidigt. Och löpkonditionen var inte riktigt så bra som jag hade önskat. Asfalten byttes nu ut mot motionsspårets backar. Här finns en annan möjlighet till fartleksbetonat löpande med rusningar i backarna. Och varje rusning är ett steg utanför bekvämlighetszonen – och varje tillfälle att finnas till utanför den zonen är bara till godo för den framtida farten.

Detta ledde till att jag i slutet av maj kände att jag började komma i form. Fortfarande något maläten löpkondition, men det började rulla på. Det var dags för ett farttest på en 5,05 km runda. Det är en ganska flack asfalterad runda, som är bra att testa tempo, maf och sätta pers. Jag kom runt på 23:49, vilket var en nog så bra tid för mig som var osäker på min form, och det var bara 15 sek från pers. Jag blev otroligt glad och lättad. En liten analys efteråt vart jag låg på min 10gradiga ansträngninsskala, talade om för mig att jag låg mest i 7 till 8. Det var bara första kilometern jag sprang för fort, och de sista 200 som jag spurtade då jag landade på 9-10.

Jag borde kunna ligga på 9 rakt igenom, toppa på 10 den sista kilometern, när det gäller sträckor upp till en mil. Om jag bara vågar ta i.

Fem dagar senare provade jag samma runda igen – valde att lägga springet mer jämt. Och med ett jämt tempo där jag låg och pendlade mellan 7 och 8 vad gäller ansträngning, kom jag runt på exakt samma tid som senast.

Detta satte vatten på min kvarn om att jag kan springa bra mycket snabbare. Om jag bara väljer att kliva ur min bekvämlighetsbox.

Igår måndag tog mig samman för ett springa på 2 varv, totalt 10,1 km. Och planen var att ligga på 150 puls, landa nånstans under 55 minuter på milen. Och på det viset också få en uppfattning om vad jag kunde prestera milen på om jag låg och körde 165 puls som snitt (9 i ansträngning). Efter första varvet hade jag 154 i snittpuls och klockan visade 25:09. Oj! Tiden triggade mig till att börja jaga en sub50 tid på milen. Snabbt formades en ny plan i huvudet. Håll tempot, kör hårt en km i mitten av banan och så hårt återigen den sista rakan på 400.  Klockan stannade på 48:25 för 10,1 km. Andra varvet gick på 23:16. Det är 18 sekunder raskare än mitt pers, och detta på andra varvet.

Omräknat till 10k så blir tiden 47:57, och sista rundan på 5k till 23:02. Första rundan skulle jag vilja klassa som en 7-8, och den andra 8-10 i ansträngning.

Och det är bara inse, bara jag mentalt kryper ur min bekvämlighetsbox så finns det en hel del tid att plocka redan idag. Jag är inte fullt så långsam som jag inbillat mig.

Eftersom inriktningen nu blir på att få upp farten, så är jag övertygad om att detta följer med till de längre sträckorna - den dagen jag vill börja stångas mot vägdammet mångamilsvis. Gax på österlen hägrar vid horisonten – men det är en annan bloggning det.

Jakten på sub45 milen har därmed börjat.

Ps – en av mina absoluta favoritlöpbloggare är Fredrika / Ultraschmultra som nyligen skrev om laktattester och annat hon gjort. Det mesta talar om för henne att hon är minst en halvtimme eller en timme bättre än hennes pers på marathon. Inte utan att jag funderar på om det är bekvämlighetszonen som spökar – det mentala fattar inte alls hur jävla bra man är på riktigt. Läs Fredrika i “Jag är ultra”.

Johan Svanberg i täten under Aten OS 1906

En fot före en annan

Sedan 28e april har jag kunnat springa på igen, helt utan smärta i höger vad. Och det har blivit sådär 30 mil spring med benen.

Problemen med vaden började i mitten av mars. Och när jag pratade med en naprapat som råkat ut för samma sak på den tiden han sprang – så sa han att det tog ett halvår innan han var symtomfri, fri från knivhuggen i vaden.

Då såg jag framför mig ett halvår av trälande.  Det kändes tungt, men samtidigt var det dags att försöka jobba med de andra bitarna av mitt projekt med mig själv.

Inget ont som inte har något gott med sig. Jag är idag ungefär 5 kilo lättare, och enligt viss expertis så kan 10 kilo lättare människa springa milen 4 minuter raskare, och 5 kilo 2 minuter raskare på milen. På pappret. Även om det kanske inte blir så i verkligheten så känns det bra att ha det med sig.

Nu är det i och för sig så att min stora lust till löpningen har mest tangerat området med att springa allt längre och längre, istället för snabbare. Och därför har blir väldigt mycket spring i bekvämlighetszonen, att springa i lagom takt för att orka långt.

Men att lära en löparsnigel som mig att springa snabbare kan vara ett bra projekt. Det är något jag börjat prioritera. Backintervaller och tempolöpningar. Och nu när jag är lättare, och känner mig kry i vaden så är det dags att köra hårdare, och därmed vänja mig att vara utanför min bekvämlighetszon.

Att både vilja och våga ta ut mig. Så jag får upp farten. Ett av årets mål är att klara av milen på sub45 minuter, och dit är det långt med tanke på att jag bara tyat ta milen kring 57 minuter sedan omstarten.

Bara för att se ungefär hur jag ligger till, eftersom det känts på sista tiden att konditionen är halvkass och snabbheten ännu sämre än tidigare, så var det dags förra lördagen att prova en flack 5050 meters asfaltrunda jag ritat ut. Jag hoppades på en tid runt 25 minuter, men det kändes som att jag skulle vara glad om jag ens landade i närheten av av låga 25 minuter.

Det var bara att sätta igång, att landa utanför bekvämlighetszonen och trampa på. Redan efter en kilometer fick jag sakta ner för flåset fanns inte där. Jag malde på och så spurtade jag sista hundringen och landade till min förvåning på en tid av 23:49. Jädrans så glad jag blev. Fem dagar senare så sprang jag rundan en gång till, men mer kontrollerat och jämt och landade på exakt samma tid.

Då är jag inte så usel som jag trodde. Å andra sidan, om det finns grund i det här viktens betydelse så skulle mina 5 kilo lättare jag behöva vara en minut raskare än min bästa tid för att vara jämförbar. Min bästa tid på sträckan gjorde jag i januari, 23:34.  En 5 kilo lättare jag behöver göra rundan på 22:34 för att vara jämförbar med mig själv. Om det stämmer.

Och ett av mina närmaste löpmål är att beta av 5k under 22:30. Det känns som att det är möjligt, ganska snart. Några temporundor och några intervaller för att härda mig ur bekvämlighetszonen, sen är det bara att ta i och se vart jag landar.

Ps – ska man lägga nånsorts tillförlitlighet i löpkalkylatorer, som denna race-time predictor på runningforfitness så ger den mig ett snitt på att kunna klara av milen på 49:17. Detta utifrån min tid på 23:49 på 5k.

Träning vecka 14

Jag tar det piano med löpningen, men kan redan nu skvallra att jag idag måndag faktiskt tagit mig runt 5 km på ett motionsspår långsamt löpandes. Detta utan att halta. Det kändes stramt i höger vad mot slutet, men ingen smärta. Så det är bara att skynda långsamt så blir det nog bra det här också. Jag hoppas kunna springa på som jag själv vill igen till nästa månad.

Dessutom har ettårsdagen med min löpning runnit förbi i kalendern. Ettårsdagen då jag började köra igen. Det var den 4/4 förra året som jag satte igång och sedan dess har jag nog rullat på 240 mil till fots under året. Vilket är bra.

Det här med gåendet fungerar bra. Jag ska försöka lägga in ett långpass i veckan, förra veckan gjorde jag en tretimmars runda och det var ganska stela ben mot slutet. Men det kändes ganska fint. Jag ska se om jag hinner med en långrunda imorgon.

Totalt 0 km löpning i veckan, vecka 14. För i år 494,1 km

Måndag – 4k illergång + Styrkepass
Tisdag – 21,8k illergång (3tim 2min) + Styrkepass
Onsdag – 4k illergång + Styrkepass
Torsdag – 4k illergång
Fredag – 4k illergång + Styrkepass
Lördag – 4k promenad, 2 timmar cykeltur + Styrkepass
Söndag – 4k lugn promenad

Träning vecka 13

Förra veckan var speciell, lite ordning och reda. Vilandet ifrån löpningen fortsatte, på onsdagen testade jag några löpsteg när jag var ute och illerwalkade. Ingen smärta, och tänkte att jag fortsätter gå in benen några dagar till innan jag provar lite spring.

På lördag blev det av, jag gav mig iväg på en 5k runda. Jag kände mig oerhört lätt i ben och fötter och tempot blev bra mycket högre än vad jag tänkt mig. Jag fick hålla igen en del. Och det hela kändes overkligt bra igen. Men efter 12-13 minuter började det kännas i höger vad. Halva rundan avklarad.

Och tjurig som jag är så fortsatte jag hela rundan, sista kilometern haltade jag kraftigt, och de sista hundra hoppade jag mest på vänster fot. Dumt gjort, jag borde givetvis ha kastat in handduken så fort jag kände av något. Men men, så är det och gjort är gjort.

Ingen ide att sura över detta. Jag hade redan under veckan funderat lite över hur träningen ska se ut framöver. Och det var bara att fortsätta att tänka i dom banorna. Nu framöver är det mycket raskt gående som får gälla, vaden verkar hålla för det. Illerwalk kallar jag det för. Jag knatar på sådär 7km i timmen. Och det tar en hel del. Lär också hålla igång rörelseapparaten.

Vid sidan av detta får det bli nån cykeltur. Vilket det blev av på söndagen, 90 minuter oregerligt cyklande på småvägar för att utforska världen.

Planen framöver är i stort sett dagliga korta mycket raska illerwalkar, och sedan ska jag försöka slänga in en eller två längre sträckor i veckan – till fots eller på cykel. Detta för att hålla sträcka och tid kvar i fötterna. Det kommer en dag när jag kan springa igen, och jag vill inte förlora för mycket. Och när det gäller styrketräningen så kör jag dagliga pass nu. Med en vilodag i veckan, eller så.

Totalt 5 km i veckan, vecka 13. För i år 494,1 km

Lördag 5 km – 5:50 tempo
Övrigt – samtliga dagar ett Styrkepass och 4k rask gång/illerwalk varje dag.
Förutom söndag, då cyklade jag i 90 minuter istället för att gå.

Asics Gel Serow

Idag högg jag till. Helt oväntat så låg ett par rejält prisnedsatta Asics Gel-Serow och väntade på mig. Eftersom jag bott så många år i småland så vet jag när jag ska lätta på lädret. Det sitter i ryggraden. Ett fynd är alltid ett fynd, och då köper jag mig lycklig.

Och så har jag blivit lite förtjust i svarta löparskor. Redan förra sommaren smög jag omkring och tittade på de svarta GT-2130 som fanns i butikshyllorna. Men det blev inget köp då, för jag hade redan köpt tre par skor under året. Och dessa svarta Gel-Serow föll mig direkt på läppen, de var så rätt som de skulle vara i detta nu när mina Asics Gel Falcon börjar sjunga på sista versen efter 110 mil.

Jag undrar om inte Gel-Serow är bortagen ur Asics sortiment, och enligt runningwarehouse, så har skon ersatts med Gel 1140 0ch tillverkades bara under 2008. Samma teknologier i båda skorna enligt beskrivning, de är för pronerande i och med DuoMax. Stötdämpning i form av SpEVA och andra fina namn de hittat på. Och slutligen heter det; “A very lightweight, cushioned running trainer for the serious athlete “.  Och ja, vad mer ska jag säga förutom att paret låg och skrek efter mig, de sista som fanns kvar och dessutom i rätt storlek.

Asics Gel Serow

Träning vecka 12

I måndags började det krångla än en gång. Jag hade vilat några dagar från löpningen, och kom iväg i måndags på en 15 km runda. Tyckte nog att fotisättningen var klumpig och hård. Jag tror jag låg i 5:30 tempo. Efter ett liten stund började det kännas i benhinnorna, men bara lite lätt. Efter fyra km så började det smärta i höger vad. Och jag sprang långsammare i förhoppning om att det skulle släppa.

Smärtan släppte inte, utan det blev bara värre och värre. Det var mindre sköna knivhugg som drog in vaden varje gång foten landade. Efter 7 km gav jag upp. Sedan gick jag resten av rundan. Haltandes. Besviken, irriterad och less.

Tankarna for till något som jag läst om och som kallas för “gubbvad“. Något gubbar brukar få när de tar i för mycket då de börjar träna, och att det lätt blir muskelbristningar i vaden när man är otränad. Nu har jag liksom hållit på och sprungit nästan oavbrutet i ett år, så mina ben borde vara insprungna nu. Kan jag tycka.

Första dagarna gjorde det ont oavsett hur jag gick omkring. När den smärtan släppte så provade jag ta ett par springsteg, men det smärtade till. Och det var bara att det ta det piano och låta det läkas av sig själv, men att jag ska försöka ta mig tid till att röra på mig. Jag tog en längre promenad i fredags, och så en 3 mila cykeltur idag (söndag). Allt lugnt och snällt.

Min förhoppning är att jag i veckan ska sätta fart igen. Jag vägrar låta mig tuktas av sånt här skit, här ska springas!

Ps; jag fick igår en flaska Radital Liniment. Hästliniment, jag läste nånstans att den är “ett tunnflytande och värmegivande liniment för högpresterande djur“, och det tackar jag för… högpresterande djur. Hehe. Jag testar på min vad, “smärtlindrande liniment effektiv vid värk- och muskelbristningar“.

Totalt 7 km i veckan, vecka 12. För i år 489,1 km

Måndag 7 km – 6:26 tempo
Styrketräning – onsdag-torsdag-lördag

Träning vecka 11

Det hände inte nåe spännande denna vecka. Ungefär samma antal kilometer som veckan innan, fast de flesta kilometrarna gjorde jag redan på veckans första två dagar. Jag märkte redan på onsdagen att kroppen kändes sliten, men jag masade mig iväg och tog ett spring i Sankt Hans Backar i Lund på torsdagen. Mitt i ett riktigt skitväder med snö och blåst.

Efter det bestämde jag mig att nu tar jag och vilar och återhämtar mig själv i några dagar. Idag på söndagen körde jag ett styrkepass och det kändes helt ok. Jag avstod springet, men tog en lugn promenad på en timme eller två.

Tisdagens tur var en långtur, 21.8 km, och den kändes fin, ett ganska skönt och lugnt spring över Ignaberga och sedan över Göingeåsen och ner till Tormestorp.  Det blev inget fartpass den här veckan. Det finns gott om tid för det i veckan som kommer.

Totalt 52,4 km i veckan, vecka 11. För i år 482,1 km

Måndag 15,1 km – 6:25 tempo
Tisdag 21,8 km – 6:29 tempo
Onsdag 8,7 km – 6:51 tempo
Torsdag 6,8 km – ca 6:37 tempo
Styrketräning – måndag-onsdag-söndag

Vecka 10 – Löpturer

Lite veckliga genomgångar av mitt springande får det bli ett tag framöver. Och att jag återigen börjar blogga om springandet, betyder nog att jag börjar lite  road av det igen. Det har ju varit rätt så surt med den biten efter första veckan i januari. Totalt blev det något över 53 km, vilket jag tror är en ganska bra mängd.

Det positiva i veckan var att jag tog mig iväg på en långtur, 27.2 km. Det är faktiskt det fjärde längsta lubbet jag gjort, och till vad jag uppfattar för mig ett ganska bra tempo. För ovanlighetens skull tog jag med mig vätskebältet och lyckades få mig en halvliter vatten under turen. Jag har varit ganska dålig på att ta med mig vätska, och ska vänja mig.

Det blev långtur jag är nöjd med. Fast det kändes ganska ordentligt i benen, både direkt efter och dagarna efter, det var lite förvånande. För det är inte ofta som jag får muskelvärk.

Idag försökte jag gasa på en smula, men det finns inget umph i mig. Det blev ganska beskedliga 5:32 tempo. Och mycket mer fanns nog inte där att hämta utan att jag hade behövt ta i för kung och fosterland. Det känns surt.

Totalt 53,2 km i veckan, vecka 10. För i år 429,7 km

Måndag 7 km – 6:46 tempo
Tisdag 12 km – 6:46 tempo
Fredag 27,2 km – 6:06 tempo
Söndag 7 km – 5:32 tempo
Styrketräning – måndag-torsdag-lördag

Shopping av träningskläder

Just nu är det massor med rea erbjudanden på de stora sportkedjorna. Och jag har gått omkring i ett antal butiker – och ska jag göra det ordentligt så duger det inte att gå på en butik i en kedja, utan flera. Utbudet kan variera kraftigt från butik till butik. I en Intersportbutik sålde de ut New Balance och Avia skor till halva priset. Jag provade, men de var för små för mina tår. Det är alltså ett perfekt tillfälle nu att fylla på med träningskläder och skor, om man hittar något som passar en.

Själv har jag under veckan införskaffat mig ett nytt ställ (jacka och byxor) på Intersport, det blev Pro Touch Mury UX för halva priset. Jag tycker det stället är snyggt, nästan helt befriad från reklamblaffor. Och den kändes mycket fin att springa i. Hållningen blir snäppet rakare när man får springa i finkläder, de gamla ställen börjar bli slitna, fula och trista att ha på sig. Det är lite kul med alla namn “teknologier” de använder i plaggen; Dry Plus, Climate Dry

Och på Stadium i Kristianstad fick jag med mig tre par tights. Halva priset även här. Ett par SOC Shadow Tights, ett par SOC Shadow 3/4 Tights och ett par SOC Travis Tights. Även här finns några materialteknologiska begrepp och namn; TCS AIR och Scotchgard Moisture Management. Fina namn för fina kläder.

På det här viset har jag förnyat en del av min löpargarderob för en ganska nätt summa kring 600 svenska pengar. Och det var det värt. Jag har redan varit ute och provat Pro Touch jackan och SOC Shadow heltightsen. Jag smög så fint omkring i solen igår på en nätt runda kring 22km, nya kläder, precis som nya skor ger en härlig känsla.

Nu är det vår, nya tider är på gång och lite får man bjuda på sig själv. Nu saknas det lite strumpor och ett par nya skor för att byta ut mitt Asics Gel-Falcon 2 par som börjar bli lite slitet efter 103 mil. Det finns några mil kvar i dom, men jag skulle tro att sista versen går om 2-3 månader. Då är det dags för mer shopping!

PRO TOUCH och SOC

Anders Szalkai i Aftonbladet

Om att komma igång med löpningen, och eftersom våren ofta är en startsignal för att börja springa så kan det vara bra med lite tips. Det vanligaste misstaget, och jag har gjort det några gånger, är att gå på för hårt från början. Inbilla sig att man faktiskt orkar springa en viss sträcka på en viss tid. Och kanske gör man det, men får betala med att ha ont precis överallt. Bättre att ta det lite lugnare första tiden för att sedan öka.

“– Börja lugnt, det ger ändå en utveckling. Gå efter bekvämlighetsregeln, man ska inte bli mer ansträngd än att man kan prata samtidigt som man springer i början. Passerar man den gränsen får man gå ett tag. Så kan man inleda i några veckor.”

Låter lite overkligt i öronen på en sådan som jag som inte hade kunnat prata och springa när jag började. Då var varje form av löpning något som var skitjobbigt. Jag skulle rekommendera den med dålig kondis att börja gå, och gå snabbare och längre för varje given period. Det kommer en dag när man kan lyfta på båda fötterna samtidigt utan att dö.

Och det är sant att löpning är en enkel och billig träningsform. Det är bara att gå utanför dörren, och några speciella kläder behöver man inte. Och det finns billiga och vettiga skor som man kan börja med, och som inte behöver kosta värst många hundralappar, förra året såg jag vettiga skor för 300-400 av märkena SOC (Stadium) och AVIA (Intersport).

Sedan är det några tips för hur lång tids man behöver för att klara en mil, en halvmara eller en marathon. Att för en otränad klara en halvmara på 12 veckor känns ganska häftigt. Och snart är det dags för flera blänkare om löpning, våren är på gång med alla tjejmilar, tävlingar och allt.

Anders Szalkai i Aftonbladet.

Latmasken och jag

Jag drabbades av latmasken och ointresse i helgen.

Det är ju så att jag har börjat komma igång lite försiktigt med springandet igen förr veckan. Förra tisdagen var jag iväg på en 7k runda och i torsdags tog jag tag i nästa 7k runda. Men där fanns inget sug.

Jag hade lagt in lite om att springa åtminstone 3 rundor i veckan. Och nästa tillfälle var på lördag, och lördagen gick när det var trist väder – snö dessutom. Jag flyttar det hela till söndagen. Men ointresset satt kvar, och jag hoppade över söndagslubbet. Och lite bekymmersamt är det när jag inte kommer iväg.

Igår måndag tog jag mig samman och bestämde att det här går inte längre. Jag ska springa. Så är det bara. Punkt slut.

Och jag kom iväg på samma gamla 7k runda – jag försökte verkligen sprätta iväg med benen – men där finns inget vettigt löd i fötterna. Jag lyckades ihop ett 5:25 tempo till 165 puls och så var det med det. Tämligen långsamt, och ändå tog jag i en del.

Idag var solen och den blå himlen underbar. Det lockade mig att försöka mig på en långsam långtur. Jag kom runt en 19,4k runda till 149 puls och 6:33 tempo. Inget som heller imponerade på mig. Ganska skralt. Inte bara det, sista tjugo-trettio minuterna så blev benen bra slitna. Tills dess var det en fin och lugn runda. Long and slow, som jag hade tänkt mig.

Och det verkar som jag inte klarar av att hålla igång systemet med så lite löpning som jag gör nu. Det hela känns väldigt konstigt. Hur i hela friden har jag lyckats bli så kass på så kort tid? Men det är bara att fortsätta trampa på så släpper det nog. Men det blev årets längsta runda – och det är med nöd och näppe jag klassar in den som en långtur.

Att springa en halvminut långsammare

Resultatet av en kostexperimentet blev att jag ungefär 6 veckor från dietstarten landade en halv minut långsammare per kilometer än innan.

Frågan är om jag ska fira in detta genom att sjunga och dansa. Att gråta hjälper ju inte. Det som har varit, har varit.

Jag ser framåt, till första veckan i april, det var då jag började få igång lubbandet som bara fortsatt springa på. Förhoppningsvis är jag tillbaka på min bästa nivå igen vid den tiden. Sedan kan jag glassa på.

Jag har gjort två kortare löpningar sedan ryggskottet släppte och kostexperimentet gått ur kroppen. Båda turerna har gått över en 7 km runda i stan. En i tisdags och en idag. Resultatet blev 5:31 min/km tempo respektive 5:36 tempo på 161/162 puls. Det säger inte så mycket.

Men jag kan jämföra med tempo och pulsnivå på samma sträcka, som jag gjorde innan jag ställde till med allt. Den 27/12 kom jag runt med på 159 puls med 5:09 tempo. Den 8/12 blev det 5:01 tempo med 163 puls. Det säger en hel del. Det säger att jag är en halvminut långsammare. Och för att jämföra med ett liknande tempo och vilken puls jag gjorde så finns det en runda från 30/12 där jag landade på 5:28 tempo till 149 puls. 149 puls! Jag sprang alltså snabbare till 149 puls kring årsskiftet än vad jag gör idag till 161-162 puls.

Vad lär jag mig av detta? Jo, att man ska aldrig leka med en lågkolhydratdiet när man springer. Det ska bli intressant att se när jag är tillbaka till samma nivå där jag var innan jag försökte mig på en cyklisk diet. Eftersom det är andra gången jag försöker mig på något liknande, och båda gångerna har löpningen gått åt fanders så kan jag åtminstone säga att jag kan vara säker på denna erfarenhet. En gång är ingen gång, som jag brukar säga. Men två gånger…

Jag är tillbaka – tror jag

Det har varit en fruktansvärt jobbig tid vad gäller min löpning sedan jag testade att köra en cyklisk diet med extrem lågkolhydrat (ca 5 Energiprocent kolhydrater) under veckorna och sedan lite mer normalt ätande under helgerna.

Allt rasade på tre dygn, fötterna blev som blysänken, benen kändes som stolpar, energin fanns inte i kroppen – jag harvade och slet på. En tidigare lätt runda på 15 kilometer blev ett brutalt äventyr för hela kroppen fast det gick mycket saktare.

Min lust började försvinna, den dröp av liksom. Puts väck. Jag bet ihop och körde lite till. Men det ville inte. Till slut ändrade jag tillbaka dieten. Men försent. Kroppen hade tagit så mycket stryk under här tiden att det verkade vara dåligt med plats för återhämtningen.

Jag sprang som en vinglig grävling, stelt och jävligt, ont i höfter och ben tack vare att jag varit så slut hela tiden och fått en sämre löpteknik.

Till slut rasade ryggen. Ryggskott.

Endast vila återstod. Jag längtade inte tillbaka till löpningen. Det hade mest varit ett helvete sedan jag började med kostexperimentet. Detta trots att jag minskat mängden från 8-11 mil i veckan till 3-5 mil. Jag tålde inte ens det dessa få mil i veckan.

Jag hade ingen lust längre. Det kändes jobbigt att inte ha lust till löpningen. Det var ju trots allt ett av mina stora nöjen bara för några veckor sedan. Och jag undrade när det skulle komma tillbaka, om det skulle komma tillbaka igen. Jag har inte ens haft lust till den här bloggen tack vare raset med min löpning.

Idag fick jag inspiration att dra på mig löparstället, solen sken från en underbart blå himmel och jag gled iväg med extremt låg fotisättning för att inte uppröra ryggen i onödan. Och steg för steg fortsatte det, fötterna var lätta, kroppen sträckte på sig, ryggen njöt av turen.

Hela jag började finnas till igen. Plötsligt var det så underbart skönt igen att få springa på.

Akademilen – ett nytt lopp vardande i Lund

Den 21 maj ska loppet gå i Lund, ett milalopp som går i två fem kilometers varv i Norra Fäladen och arrangeras av Björnstorps IF. Det är väl inte så konstigt med nya lopp. Men det intressanta är att Sydsvenskan skrivit om det hela; “Tillskott i Lund – Akademilen”.

Information från Björnstorps IF om Akademilen finns här.

Det häftigaste loppet i Lund borde vara Sankt Hans Extreme, en mils löpning upp och ner med totalt 560 meters stigning. Det loppet går den 26e maj.

Själv ska jag försöka bli kvitt i mitt ryggskott eller vad det var som sköt mig ryggens nedre del. Och det till råga på allt en dag då jag återigen började känna att jag kanske kan börja springa lite mer normalt igen. Grrrrrrr.

100 meter sprint spel

Knacka dig fram till den galaktiska finalen i 100 meter löpning. Bli bäst i Universum!

Du kommer till spelet genom att klicka på bilden. Bra att veta, att knackandet på tangenterna får inte ske samtidigt, utan var och en för sig, och att det är flera tävlingar – klicka vidare med piltangenterna efter varje resultat. Raska fingertoppar kan bära fram dig till berömmelse redan nu! Själv fick jag som bäst 8:51, måste ha varit dopad… tipset om det hela kom från csaba på jogg.se.

Vilopulstest efter fem dagars vila

Pulsklockan slog i botten med 41 i morse. Men höll sig mest kring 42-43.

Så from nu har jag en vilopuls, i utvilat läge, på 42.

Förra året i slutet maj låg den på 48, i september på 45 och nu 42.

Och jag känner mig glad och nöjd över detta. Att mitt gamla, men numera förnyade hjärta bara blir effektivare och starkare, steg för steg.

För att fira av detta lite ytterliggare så tog jag en rask promenad på 7k, 109 puls och 8:24 tempo. Alltså en rask promenad, och inte en illerwalk. Det blev en skön bensträckare för att känna efter hur fötter, fotleder och ben i allmänhet känns i detta nu. Och det enda jag noterade som ett problem är stela lårmuskler. Jag skulle verkligen behöva massagen, eller åtminstone stretcha nångång i mitt liv. Jag avskyr stretching. Jag kommer troligen att se ut som jag har rigor mortis flera år innan jag dör.

Och som jag ser det just nu är att fredag får bli den dag då jag återgår till springandet. Fast i lite mindre omfattning än senaste två månaderna.

När jag tog vila efter fredagens löpning så var det problem. Det var inte bara problem med lågt tempo till hög puls och låga energinivåer. Utan för att jag började få ont här och var. Men hur ont det var, förstod jag inte förrens jag började vila.

Min vänster fots ovandel var öm, jag fick ont av att gå (trycket från snörning kändes). Min höger fots yttre sida, där lilltån börjar, hade en brännande känsla. Min vänstra fotknöl, bakom och ovan var öm och ond – muskel eller sena ville inte vara med längre. Mina höftkulor smärtade och brände. Och låren var helt muskelvärkiga.  Alla de här saker jag känt av lite under tiden jag hållit igång, kändes fem-tio gånger mer när jag började vila. Och jag förstod att här hjälper inte tre dagars vila, utan behövs nog en vecka.

Vad gäller de tokiga utslagen på tempo, pulsnivåer och energilösheten. Det har sin grund i min kostregim jag gick över i förra onsdagen. Sedan slutet av november har det varit mycket slarv med kosten, alltför mycket raffinerat socker och annat i kosten. Och jag kände att jag måste avgifta mig en smula så jag slutar att se godispåsar som ett måste i kostcirkel. Så jag gick tillbaka till den Cykliska Diet jag praktiserat under perioder. Cyklisk i den mening att den går ut på att variera en lågkolhydratdiet och normalkolhydratdiet med några dagars variation. Och eftersom det var ett tag sedan jag sist gjorde det, och jag blivit en sockerjunkie under tiden, så tappade jag snabbt ork och kraft när jag gick in i dieten eftersom jag fortsatte att springa i vanliga mängder.

Nu är min Cykliska Diet inte så statisk som vissa praktiserar den, vissa kör lågkolhydrat hela veckan och så låter de ha ett öppet ätande 1-2 dygn under helgen. Detta för att bla minska kroppsfettsnivåerna, men också skjuta på mängden testosteron för att kunna bygga muskler. Det är givetvis lite mer komplicerat än så, men praktiseras av många “naturliga kroppsbyggare” (de som kör utan steroider och annat skit). Att låta kroppen med hjälp av kostvariationer få det mest effektiva muskeluppbyggandet, låter kroppens hormoner jobba naturligt men förstärkt.

Min variant är lite lösare och ledigare, för det handlar om att man ska hitta sin egen rytm till det man är ute efter. Jag har en grund i att försöka äta tillräckligt mycket för att orka, men det kan vara svårt ibland för viss sort av träning gör att jag tappar suget, liksom viss typ av diet gör att det är för lätt att äta för lite. Eftersom jag idag är ute efter att kunna ha energi till att springa, och att jag också är ute efter för att bygga några kilo i muskelmassa samt bränna av 6-8 kilo fett, så behöver jag hitta min rytm för att ha bra energi till allt.

Min kostgrund är enkel; Det första är; 1,5 gram protein per kilo kroppsvikt eller mer per dygn. Det är möjligt att jag har en övertro på protein, men eftersom protein är nyckel till cellernas uppbyggnad så tummar jag inte på det. Det andra är att försöka se till att ligga på ca 3000 kcal/dygn så jag får i mig tillräckligt med näringsämnen för att ha en kropp som orkar med. Det tredje är den Cykliska Dieten. Min periodicering i grunden är 2-1-2-2. Två dygn lågkolhydrat, ett dygn normalätande (egentligen bara en del av dygnet, och bara efter behov), 2 dygn lågkolhydrat och så 2 dygn normalätande. Det fjärde och viktigaste är att jag återgår till Riktigt Mat och Ren Mat och skippar allt sönderprocessat och raffinerat skit – detta för att maximera mängden naturliga näringsämnen i den föda jag äter.

Vad menar jag med lågkolhydrat? Jag tänker mig att max 10 energiprocent är lågt. På en tallrik med 3000 kcal betyder det 300 kcal kolhydrater (eller 75 gram). Dr Robert Atkins som vid det här laget borde vara den överlägset mest kända företrädaren för lågkolhydratdieter med Atkinsdieten hade nog ett tak kring 20 energiprocent. Så det är upp till var och en själv att fundera ut vad som är lågt. Jag själv tycker t.ex. inte att 40 energiprocent med kolhydrater är en lågkolhydratdiet.

Den moderna grunden lades för mer än ett halvt sekel sedan, och gick ofta även under beteckningen Proteindiet. Men huvudgrejen i det hela var att kolhydrater (som ju är socker och stärkelse) skulle minimeras. Och vad fyller man ut magen då med; jo protein och fett. Tidskriften Vogue körde en variant av detta 1960, och en bit in på sextiotalet dök det upp många dieter av det här slaget. Och för att verka seriösa så gick det inte att kalla dessa för Fettdieter, utan just Proteindieter. Så mycket förstod folk i allmänhet att protein är något bra och det är vettigast att kalla det för det. Fettdiet är lätt att missförstå, som att man skulle vilja bli fetare.

Men alla kallade det inte för Proteindiet eller Lågkolhydratdiet, Rickard Mackarness skrev på sin tid, 1958, en miljonsäljare som heter EAT FAT AND GROW SLIM. Och sådär 45-50 år senare så har det blivit poppis i svenska bantningskretsar att käka fett för att gå ner i vikt. Världen är stor, Sverige är litet.

Nu är inte Protein eller Lågkolhydratdieter nån nyhet i Sverige ens. Dr Boris Lunderquist låg bakom en klinik och en bok, HANDBOK FÖR MATGLADA (tillsammans med Leif Sundin, Reportagegruppen 1973), tidigt sjuttiotal. Även den storsäljande (jag har sett siffror på 25 miljoner sålda ex) THE DRINKING MAN´S DIET (1965) kom ut på svenska i Lunderquists fotspår, 1973 som ÄT DRICK OCH BLI SMAL! (Williams Förlags AB 1973), författad under pseudonymerna (Gardner Jameson & Elliott Williams) av Robert Cameron. Även paret Birthe & Sören Jacobsen NER I VIKT – KVICKT (Wezäta 1976) går i lågkolhydratkostens tecken.

Så den som är lite orolig för den här sortens dieter, kan jag bara säga att det finns inget att oroa sig för. De har funnits länge runtom i världen, och kommer att fortsätta att finnas framöver.

En trevlig artikel, på tal om Cykliska Dieter, som svar på en fråga om Body Opus dieten hittade jag, skriven av Kristoffer Lindqvist om Cyklisk Ketogen Diet. Och är ni ytterliggare intresserad och läser engelska så läs gärna Lyle McDonalds 20 veckors rapport över BodyOpus dieten här.

Stopp i maskineriet.

Då har allt kommit till all vägs ände för tillfället. Jag är trött och sliten, rakt igenom. Mentalt och kroppsligen. Det finns fler orsaker till det än bara löpningen. Och nu ska jag ta några dagars vila.

Vad gäller löpningen så har den varit tung sedan en vecka tillbaka, och riktigt tung senaste dagarna. Jag får en hög puls till ett lågt tempo, och pulsnivån som visas känns för låg med tanke på hur jag får slita. Alltså, om pulsklockan ger ett snitt på 150 puls, så är tempot detsamma som jag får vid 140 puls, men det känns som jag sprang i 160 puls.

Jag har slutligen blivit övertygad om att det här går inte över av sig själv. Jag måste vila. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag senaste 70 dagarna sprungit över 750 kilometer. Och senaste 40 dagarna bara haft en enda vilodag. Risken är stor att jag tränat så mycket att det bryter ner snarare än att det bygger upp.

I onsdags när jag var ute på 15,1k så kände jag mig seg och energilös från första till sista steget. Men tempot var 6:02 till 146 puls. Och det är helt ok. Snöigt och fint med sol.

Torsdagen blev det dråpslag. 7k som blev trötta, tunga och andfådda redan med 6:25 tempo och 145 puls. Det var här det kändes som att jag kom runt i 135 puls tempo, med en puls som sa 145 i snitt och känslan var som att springa i 155 puls. Usch.

Och dagens runda, den på 15,1k var som gårdagens. 151 puls till ett 6:20 tempo. Det säger inte så mycket, men normalt ska jag kunna göra 5:50 tempo eller lägre med den pulsen. Och häromveckan sprang jag 6:20 tempo på 44 kilometer med 147 puls. Hade jag orkat ta mig runt 44k idag, då hade säkert snittpulsen legat en bra bit över 160. Och det betyder att jag är sliten. Och idag var vintern borta, all snö hade regnat och smält bort.

Hjärnan är trött. Benen är trötta, fötterna är trötta, min kropp är trött. Nu tar jag några dagars paus.

Problem eller inte problem

Jag misstänker att de flesta som läser den här bloggen, har egentligen hittat hit pga min huvudblogg på Passagen, men om ni mot förmodan inte känner till den så hittar ni den här; blogg.passagen.se/badgear.

Jag har haft lite funderingar på att flytta över hela min gamla blogg från Passagen, men det har inte blivit av. Och det har inte heller blivit av att göra en annan huvudblogg. Vilket jag funderade på. Det får fortsätta att vara på detta viset tills lusten återkommer. Så allt fortsätter att jag gnyfflar mest och mer eller mindre om mitt eget springande här. Sedan får min passagenblogg var lite mer allmän i min varande med träning och kost.

Problem? Jodå, efter den andra januari då jag var ute och stegade för fulla muggar så har jag haft känning i vänster fots inre fotknöl. Ingen fara i sig, det gör inte ont, men det ömmar något när jag springer. Vilket i sig ger lite obehagsfunderingar om kommande skador. Till detta följer att höger skenben ömmar en smula vid löpning.

Nu är inte detta något som hindrar mig att fortsätta mina dagliga turer. Men får mig att fundera över detta med att köra tempo och intervallträningar. Trots en bra uppvärmning så fick jag problem, och problemen sitter i leder. ligament och liknande mjukdelar. Och kanske handlar det om att mina leder, ligament och annat inte är tillräckligt tåliga – att det behövs nötas mer, tränas mer. Det är i alla fall en fundering värd att hållas kvar.

Och som jag skrev ovan, det har blivit dagliga turer. Mestadels kortare och lugnare turer, just för att jag känner av. Dagen efter tempolöpningen så var jag iväg på en medellång runda, 15,1k  i ett halvt skitväder med snö och snöblandat regn och blåst. Det var på denna runda jag märkte av problemen. Och kände också sista tjugo att det blev jobbigt och så fick jag magont. Men 6:27 tempo till 139 puls var trots allt bra.

Sedan dess; kortare rundor – och dessutom soligt och fint väder med minusgrader. Söndag till måndag bjöd på en härligt blå himmel, och en sol som kunde värma ryggtavlan.

Söndagen gick till en 7k MAF runda till rekordlåga 125 i snittpuls och 7:13 tempo, kändes trevligt, lugnt och fint.

Måndagen höjde jag pulsen till 144 och fick 5:56 tempo på en 9,2k runda,140-145 är en pulsnivå jag gillar att springa i – precis perfekt utan att jag behöver slita. Fast jag noterade att jag kände mig småseg i benen och att där fanns inget klipp. Kallaste dagen, jag är osäker på temperaturen, men 7-10 minus var det nog. Nu när det är kallt märkte jag en annan fördel att ligga i den här pulsnivån jämfört med 125, det var det att jag blev varm rakt igenom. Dagen innan så var jag bitvis kall i fingrar och så. Men icke nu.

Tisdagen blev till i pannlampans sken på 7k rundan. Jag kom runt med 6:13 tempo på 140 puls. Vilket är helt ok, dessutom var det ett försiktigt löpande på gatorna som var bitvis isiga och hala. Dagen i övrigt hade gått åt att fika och ögonshoppa på Väla. Tyvärr så blev det inte bara pastasallad, kaffe och bakelse, utan även 3 hekto lösgodis som slank ner. Och lustigt nog så var dagsvikten 1,1 kilo lägre idag än igår morse.

Inatt kom det snö, så just nu när jag skriver detta är det blåhimmel, en eller ett par minus och några centimeter snö. Och jag funderar över hur dagens spring ska vara. Jag tänkte ta den i solen. Innan dess måste jag hinna med att jobba undan lite saker.

En ljus och vacker start

God fortsättning på er. Vilken start det har blivit på 2009, vädermässigt. Massor av sol från en outsägligt vacker blå himmel, och bara ett par tre minus mitt på dagen. Och solen värmer! Värmer så ljuvligt.

Gårdagen var kanske inte lika ljus och vacker i min kropp efter nyårsnattens procentuella otäckheter, inte bara det. Nattens avslutades med en fruktansvärd parodi på Freddy Mercury. Jag råkade hamna framför en TV som visade nånslags hyllningskonsert för Nelson Mandela. Och där dök The Queen upp för att spela, jisses så trevligt tänkte jag. Och så dök det upp en sångare som gapade och skrek så det lät mest som han sket. Herreminsjäl, om det ska förstöras så ska det förstöras ordentligt. Varför kollade man inte med Michael Bolton om han kunde komma och sätta pricken över i:et i detta groteskeri. Urk och fy.

Jag var chockad. Hur i hela friden kan man använda sig av en sådan tråkig sopa för att ersätta Freddy Mercury?

Nåja, jag kom hem med promillen i kroppen. Bytte om och letade mig runt på en 7k runda i hyggliga  5:59 tempo till 145 puls. Det är helt ok.  Men kroppen behövde mer avgiftning och vila. Det blev tidigt i säng.

En nya dag randades, jag vaknade tidigt och tittade halvt om halvt drägglande ut mot den himmel som började randas i mörkt blått, jag förstod att en vacker dag väntade. Springa springa springa klickade det till i min reptilhjärna. Jag sög på karamellen – vilken härlig dag med massor av ljus som komma skulle. Precis vad en gammal krokodil behöver.

Och sedan var det dags. Jag lotsade mig ut och MAF:ade runt på 126 puls med 6:58 tempo på en 5k runda. Det är riktigt bra. Lite gåvila sedan var det dags för det andra varvet, jag satte igång och lyckades efter att tag nå 165puls och slutligen 170puls. Men sedan fick den gamla krokodilen kämpa, precis där andnöden tar vid. Men runt kom jag och fick ett prydligt 4:40 tempo till 166 puls. Nytt personligt världsrekord. Inte med mycket, men precis så det märks med 4 sek per km.

Så är det när det är fina dagar. Hela världen strålar och jag vankar hem suktandes efter torskfilér, kokt potatis och annat gott. Det är sånt som får en gammal krokodil att se framtiden med ett brett leende.

SPRING KLOCKA SPRING!

Jösses vilken månad det blev i december. 406,5 kilometer nerlagda denna årets sista månad. Häftigt, eftersom hela jag höll ihop.

Och inte bara det, totalt ska det ha blivit 1922 kilometer nertrampade löparledes sedan den 4e april i år då jag satte igång.

Vad mer ska jag säga om det löpta året. Det har långt ifrån blivit vad jag inbillade eller önskade mig. Men mot slutet här så har det ändå blivit något som jag är riktigt nöjd med. Jag börjar ha den tålighet jag önskat mig, distanserna börjar sitta och nu är det bara ett högre tempo som saknas.

Nästa år ska allt förbättras, 2008 är starten på det hela.  Jag ska orka ännu längre distanser, jag ska bli snabbar och med lite tur också lite snyggare

Jag kan redan nu sätta fyra mål att nå under 2009; Tre av målen är att jag kan snitta fem minuter raskare på miltiderna. Idag kan jag ta mig runt milen på 55-60 minuter utan att förta mig. 50-55 minuter ifall jag jobbar på. Och en riktigt bra dag så kan jag komma under 50 minuter. Och detta år har jag sprungit som längst 44 km, kan jag dubbla det under nästa år så är jag mer än nöjd.

De Fyra Målen för 2009

1) Klara av 8-9 mil löpning.

2) Att kunna klara milen under 45 minuter en bra dag. 

3) Att kunna springa 50-55 minuters milar lika lätt som jag springer 55-60 minuters milar idag.

4) Och kunna göra 45-50 minuters milar på samma sätt som jag klarar av 50-55 minuters milar idag.

Allt det klaras av genom fortsatt tränande, men vad gäller att få in ett högre tempo, så behöver jag jobba med intervaller och en del kortare högtempo löpningar.

Och hur har det varit senaste veckan, sedan julafton och juldagens springande? Jo, jag började med en vilodag den 26:e och därefter har jag sprungit kortare sträckor; 5-7 km. Varierat med lågpuls och högt tempo, och idag på årets sista dag tog jag en medellång runda på 15k.

Och som sagt, det känns bra, och det känns som tempot vid olika pulsnivåer börjar ta sig. Trots en krokig väg med fotledsproblem, överträningsproblem, hälseneskada och säkert något mer så har jag avslutat året på ett storslaget vis. Nu är bara resten kvar. Gott nytt år och god fortsättning önskas er alla som läst såhärlångt.

Att vänja kroppen vid långa distanser

På kort tid så har jag gjort fyra av mina fem längsta löpningar, ett par av dom var längre än vad jag tidigare orkat utsätta mig för. Att ge sig iväg för att slå mina egna rekord i långlöpning är egentligen inte så svårt. Det är bara att ge sig iväg och göra sitt bästa. Men det finns ett visst mentalt motstånd som talar om att det blir jobbigt, stelt för benen och kanske tar jag onödigt mycket stryk. Och då är det lättare att låta bli, av ren bekvämlighet.

Men jag tror att en mental barriär försvann när jag var ute Sverigestafetten häromveckan, innan hade jag som längst sprungit 29km. Och det var i slutet av maj, och det kändes. Och sedan dess har jag inte varit så pigg på ta ut mig på det viset.  Men när Ingemar och jag gav oss iväg på sträckan Hästveda-Älmhult så var det med ganska lätta fötter jag kom igenom de 35km det handlade om.  Och helt plötsligt var det lugnt att springa den här sortens sträckor. Veckan efter var jag ute och testade 44km och det gick också bra. Även om den turen var i ett betydligt hårdare tempo, längre och i tuffare terräng, så kom jag runt.

Det här med långa sträckor, i min värld handlar det om +2 timmar eller mer, antal kilometrar är inte så viktigt i alla lägen. Det får tempot bestämma. Tiden jag orkar är ibland mer väsentlig. De långa sträckorna börjar sitta i benen och kroppen nu. Så jag valde att ta en julaftonslubb till julfirandet sådär 27km bort, det blev i lite högre tempo än det var tänkt. Jag kom iväg lite sent, och sprang fel – men lyckades komma fram i tid. Och dagen efter så tog jag ett lugnare tempo tillbaka. Och det fungerade ganska bra – allt höll ihop, liksom orken, jag blev i alla fall nöjd med resultatet.

Och det betyder att jag närmar mig de mål jag har med min tålighet. Och att nästa steg i träningen blir att jobba på tempot, få upp lite fart. Att kunna lägga på en rem och få en riktigt hygglig tid på milen. Målet är 45 minuter någongång till sommaren.

Måndag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
7 km	6:29 min/km	136	45:26	Återhämtspass

Tisdag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
7 km	6:26 min/km	135	45:04	Återhämtspass

Onsdag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
26,6 km	5:49 min/km	154	02:34:56	Långtur

Torsdag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
25,1 km	6:33 min/km	138	02:44:28	Långtur

Julklapp!

Dagen innan julafton hade jag fått ett kuvert i lådan. Ingen avsändare. Och jag tänkte att det var en hemlig beundrare som skickat lite kärleksbetygelser, så jag slet upp kuvertet. Och vad fanns i däri?

Rune Larssons energikaka

Åtta stycken bars med Rune Larssons energikakor! Ack! Någon därute tycker om mig!

Rune Larsson är en ultralöpare och ultraäventyrare av megamått. Inspiratör par excellence. Och som utövare av extremidrott så har han provat fram vad som fungerar och vad som inte fungerar på honom. Och en av energigivarna han använder sig av är de numera kända energikakorna, vilka finns även att köpa från sportprodukter.se. Men det går att göra dessa hemmavid, för ca 20kr per kilo. Receptet till Runes energikakor hittar ni här. Görs på havregryn, grädde, sirap och socker.

Och det fick jag till julklapp – tackar som mjukast Ingemar!

Personligt Världsrekord – grrrr!

Tykarp, Sibirien, ? & Början på backarna i Tormestorp

Efter att ha vilat upp mig med lite MAF rundor senaste dagarna så var jag sugen på att springa långt. Och när jag vaknade till i morse vid 08 så var hela himlen blå! Helt fantastiskt underbart väder. Klart att suget att få springa långt kom drällandes med soluppgången. Frukosten blev fyra kokta ägg med kaviar, en knäcke, en kopp kaffe med socker.  Jag tog vätskebältet och fyllde flaskorna med fläderbärssaft och fick på mig allt jag behövde. Jag var inte särskilt hungrig av mig, igår kväll var jag på pub och fick i mig hamburgaretallrik med alla gotter samt öl. Så 9 dl dryck fick räcka.

Där stod jag ute i blåvädret. Drog in luften och mådde som en prins. Det var bara att trampa på, först mot Finja och sedan över till Skyrup för att komma runt Finjasjön. Första milen gick på 64 minuter. Sedan ökade jag takten, och när jag kommer runt på sjöns södra sidan och börjar rulla nerför så är utsikten underbar. Sjön är blå, himlen är blå, solen stryker landskapet och mig med sina midvintersolsstrålar. Andra milen gick under 60 minuter.

Sedan väntar backarna som går rakt upp i himlen från Tormestorp. Värre har jag sett, men när jag sprungit över 2 mil så känns backarna. Takten blir långsam och långt däruppe på Göingeåsen så kallar Nöden på mig, jag har hållit mig men hör ljudet av en porlande bäck och jag kan inte få ljudet ur huvudet.

Det blir en dalgång och så över 23:an och uppåt igen, en riktigt grinig backe där allt springande blir som långsam gående. Vidare mot Tykarp. Det har gått strax över 3 timmar och takten är fortfarande kring 6 min/km. Jag måste bestämma mig om jag ska vända tillbaka, men väljer att fortsätta norrut. Kanske klarar jag +5 mil idag. Jag är nyfiken.

Men några kilometer längre fram känner jag att knän, lår och benen i största allmänhet börjar stelna till. Men de höll i 3,5 timmar, och det är klart bättre än någonsin förr. Nu faller tempot rejält. Jag väljer att bryta vid Grantinge och springer med tunga steg mot stan igen. Stelt, stelt och stelt. Hjärnan manar på. Pulsen ligger kring 155 vad jag än gör, flåsar som en gnu. Och alla tre småflaskor med vatten har redan gått åt.

Men det är bara att streta på. Därhemma står ju gräddstuvad kycklinglever och kokt potatis på bordet. Det kan jag bara inte missa.

Och så blev det. Stelbent och jävlig kom jag fram, stolpade in i duschen och njöt slutligen av maten.

Och ett snyggt personligt världsrekord blev det när jag slutligen mätte sträckan. 44 km – 6:20 tempo är inte att förakta på den sträckan, och över 4 och en halv timme på spåret. Nu känns det som det där med att orka springa +5 mil inte är långt bort.

Freadag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
7 km	7:05 min/km	126	49:38	MAF

Lördag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
7 km	7:07 min/km	130	49:48	MAF

Söndag;

Sträcka	Tempo	Puls	Tid	Kommentar
44 km	6:20 min/km	147	04:38:23	Långt

Usikt från Finjasjöns södra sida