När man som jag försöker återuppleva lite av den springtid som skoskavts under mina fötter, så finns där massor av glädje i den bägaren, och givetvis lite smolk (vad vore en bägare utan lite smolk? Ingen bägare alls…). Jag sprang några rundor under 2007, och tröttnade – det var mest ett par månader under hösten som jag sprang ihop 20-25 mil. Därefter blev det ett avbrott till fjärde april 2008. Då hade jag samlat ihop mig och modet för att på allvar börja springa. Första springet jag gjorde var på 16,3 km. Det gick bra det – fast jag var stelbent och jävlig efteråt. Debuten avklarad med ett rejält långt spring, hela världen öppnade sig för mig. Då var det bara att börja kötta på för att komma nånvart, och jag sprang massor, men fick ofta problem för att kroppen, benen och fötter inte orkade med.
Eftersom jag inte är snabb, så började jag liksom de flesta ultralångsamma löpare fundera över hur långt jag kunde springa i ett sträck. Hur långt kunde jag orka? En sådan fundering sätter griller i huvudet. Jag hade året innan sprungit som längst 22,7k – det var mer än 7-8% på ett bräde av min totala löpmängd det året. Och 8e maj 2008, 4-5 veckor efter omstarten hade jag sprungit en längsta runda på 29 kilometer. Inte konstigt ifall jag fick lite hybrisfunderingar om hur långt jag skulle kunna springa.
Och när jag skriver springa, så menar jag springa. Gå räknas inte. Avbrott i löpning får göras om skosnören går upp, om naturen kallar eller kramp sätter sig i benen. Ska man springa, så ska man tammefan springa. Gå kan man göra på jobbet där de flesta ändå är arbetsskygga, på fritiden är det allvar.
Som jag skrev, det blev mycket problem med fotleder, hälsenor och vid något fall flunsa. Träningen hackade på, men i det stora hela gick det bättre och bättre. När vintern började titta in så verkade problemen gå över, i december 2008 som var en höjdarmånad, då sprang jag mer än 40 mil den månaden, och som längst gjorde jag 44 km på en runda. Längre än ett maraton. Nu fanns det inte längre någon poäng med att springa ett maraton, utan något längre.
Jag tänkte att om jag redan nu kan springa 44 k med 6:20 tempo (med ett par hyggliga backar på 80-100 meters stigning), varför skulle jag inte kunna klara av GAX 50 miles (+80 km) runda med 6:00 tempo. Det är trots allt hela 8 månader dit, som jag kan trimma formen. Drömmar kom. 8 mil på egna fötter på den mark som tillhör bland de skönaste som finns på den här jorden, österlen i mitt hjärta. Det måste ju vara en upplevelsehöjare. Dit vill jag.
Men det var mycket jag inte visste om framtiden, det dröjde bara ett par veckor in i januari innan allt rasade, löpningen var sig inte lik på fem månader. Ett fullkomligt feltänkt kostexperiment gick inte alls ihop med min löpning, jag sprang utmattad och trött, och eftersom jag är en tjurig av mig så fortsatte jag att mala på. Utmattningen och tröttheten gav mig en felaktig hållning, som slutade i ryggskott. Och som det alltid är, olyckor brukar följa på varandra. Avslutningsvis så drabbades jag av ett kompartmentsyndrom (typ gubbvad), och när jag väl kom ur allt detta, så visade kalendern tjugo över på klockan 2010. Och här var det ingen lätthet kvar i löpningen, 10 kilometer var precis tio väldigt långa, svettiga och tunga kilometrar.
Hoppet är det sista som dör, fast det är synd att man ibland hinner dö innan hoppet. Väldigt synd.
Jag fick ganska snart ge upp hoppet om GAX 50 miles. Det fanns inte på min världskarta att jag skulle kunna ta springet utan att gå sönder på alltför många sätt, och dessutom fanns det inte en chans att jag skulle orka springa sträckan utan att behöva vila i tid och otid. Fast det var en trevlig dröm så länge det varade.
Trots detta att 2009 var långt ifrån vad jag hoppats på, så gjorde jag personliga världsrekord på de flesta distanser vad gäller bensprättande. Kanske var jag allra gladast över att ha bättrat min miltid med mer än 2 minuter – och kunde när jag kände för det pinna på och klara milen på sub50 minuter. Det sköna med detta är att veta att det går att plocka med sig det tempo till allt längre sträckor. Det enda jag inte gav mig på under förra året var slå mitt eget längdrekord. Vilket ju egentligen var ett av huvudmålen med mitt springande, att kunna springa längre och längre. Men det kommer ett 2010, och om många fler år därefter.
Och vet ni vad, jag är så jävla sugen på att få leka under 2010 att jag känner mig som nyförälskad. Jädrar så kul det här är redan nu, för att inte tala om hur kul det ska bli.
























