Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Böcker och Tidningar’ Category


Thor Gotaas LÖPNING en världshistoria

Thor Gotaas – Löpning en världshistoria.
Översättning från norskan; Elsie Formgren och Sten Sundström.
Optimal Förlag 2010, ISBN 978-91-7241-192-0, 464 sidor.

Jag gillar den här typen av böcker, massor av fascinerande och underhållande historier från förr, jag har själv läst om och om igen flera av Sven Lindhagens böcker (Rekordmän på kolstybb, Dan Waern vägen till drömmilen & Drömmilar och Drömgränser) som innehåller massor av löpningshistoria från 1800-talet och framåt.

Thor Gotaas tar avstamp i människans historia, behov av benen både i jakt och flykt, den fortsätter genom historien om människans användning av fötter, i första hand har det handlat om överlevnad och ett sätt att skicka bud/meddelanden, men också ett sätt att tävla man mot man (ibland också kvinna mot kvinna, och i riktigt sällsynta fall kvinna mot man).

Det här blir inte nån recension av boken, mer en beskrivning av innehållet med några få reflektioner.

Den här berättelsen i boken gillade jag;

På 1970-talet florerade det en historia i USA om en kontorist som en kväll kom hem från jobbet, nervös och deprimerad , och kände att han inte längre orkade med samhällets jäkt och stress. Han bestämde sig för att ta sitt liv. Men eftersom ett självmord skulle utsätta familjen för både sorg och svåra skuldkänslor, bestämde han sig för att springa sig till döds. Eftersom ha var överviktig, medelålders och kedjerökte skulle löpningen ge honom en hjärtinfarkt, hoppades han.

Han sprang allt vad han orkade, det vill säga inte alltför fort, andades tungt och väntade förgäves på en infarkt. Han trodde att förberedelserna inför försöket var för dåliga och gick därför till sängs lite tidigare och åt även lite mindre den kvällen. Nästa morgon gav han sig iväg i ett lugnare tempo för att orka med en längre runda och den här gången få den eftersträvade hjärtinfarkten. Nu kom han dubbelt så långt innan han blev andfådd, men ingen hjärtinfarkt den här gången heller. Han vände hemåt och märkte att han för första gången på flera månader inte kände sig deprimerad – nej, han var upprymd. ”Om löpningen inte tar kål på mig, så kanske den kurerar mig,” tänkte han nu.

Nästa dag köpte han ett par bra löparskor och fina träningskläder. Samma kväll, efer att ha sprungit ännu längre, korsade han gatan och blev påkörd av en lastbil – och omkom.

Snabba ben har alltid haft en central plats i mäniskans historia, kurir och budsystem med löpare, om härskare som ville visa sin styrka genom att klara uthållighetstester; bland sumerer, egypter, greker, vikingar osv.

Boken snirklar sig från Mesopotamien och faraonernas rike i Egypten (där härskare gjorde löpningsritualer), det gamla grekland (krotonerna), romerska riket, kina (”Gui You Chi” – en tävling på 90 km på 12-1300-talet), indien (Dak Harkara), Vikingarna, de amerikanska indianerna, tibetanska munkar som hoppar och studsar omkring (lung-gom-pa) och till de japanska löparmunkarna på Hiei (som i sin persversitet kan ge sig iväg på en vandring/löpning som sträcker sig över 46 572 kilometer, och kallas märkligt nog för marathonmunkar fast de inget har att göra med marathon), eller nakenlöpning i England på 1700-talet.

Det mesta med fotvandring tas upp, blandat med livshistorier om enskilda löpare, historiska skeenden och kopplat till livet i övrigt i samhället. Man får veta att Pythagoras var vegetarian, tillämpade fastekurer, att Aristoteles nämner löpning vid åtminstone arton tillfällen och beskriver teknik och träningsmetoder. Galenos, läkare från romerska tiden rekommenderade löpning som botemedel mot fetma. ”Det är sällan Gud låter en man löpa från start till mål utan att någon gång snubbla eller falla” Philo, 20 f.kr.-50 e.kr. Judisk filosof. Seneca sprang. Om Joachim Heinrich Ehrke som påstås ha skrivit Medicinsk handbok för löpare (1782?). I boken står det att jogging fanns som ord troligen på 1600-talet i England, som en form av lätt löpning bland människor och djur. Ordet användes mest i samband med travhästar. Romanen My Run Home från 1884 av pseudonymen Rolf Boldrewood nämner författaren sin ”morning jog” – morgonlöprunda, om kulturer där löpning är del av livet; Tarahumara (Raràmuri). Och det fortsätter på det här viset när man kondenserar innehållet. Allt efter eget intresse vad man vill ta tillvara, och hur man vill ta tillvara kunskap och historier ur Löpning en världshistoria.

Under en period blev pedestrianismen (kappgång, tävlingsgång – fort och långt, så det blev nog spring också) stor, långa gångtävlingar genom land och rike, att det blev stort hade antagligen att göra med vadslagningen kring det hela. Från den här tiden skriver Gotaas om ett antal atleter av skilda slag; Alexis Lapointe, Lewis Bennett (känd som Hjortfot, hette även Hutgohsodoneh), Mensen Ernst, Robert Barclay Allardice,

Moderna tider kommer, vår tids storlöpare vävs ihop med hemlandsförhållanden och annat för att ge en fingervisning varför det blev som det blev; Paavo Nurmi, Gunder Hägg, Emil Zatopek,  Vladimir Kuts – det går vidare till tränare och träningsfilosofier och limmar ihop olika löparöden. Det spretar spännande åt alla håll, här finns nåt för de flesta att fundera över, som t.ex. Arthur Newton som experimenterade med alkohol i sin långlöpning. Som tyckte att en matsked brandy till sex delar vatten fick honom att piggna till under långa löpningar.

Det här med lågpulslöpning och långa distanser, Ernst van Aaken återkommer på flera ställen, han med Waldnielakademin, lågpulslöpning i mängd, att öl är en utmärkt återhämtningsdryck, och en tro på att kvinnor faktiskt kan springa långa distanser.

Ofta så hamnar många av kaptilena ur boken i ultralöpning (distanser över marathon), modernare tävlingar som i Japan 1917 (Ekiden) och Sydafrika 1921 (Comrades), marathonmunkarna, Tarahumara osv och landar slutligen vid det årliga extremloppet Self-Transcendence 3100 Mile Race (4989 kilometer) i New York, något som skapades av Sri Chinmoy och hans anhängare. När historierna så ofta slutar i med det extrema, men jämfört med de de vanliga storlöparna, så blir det inte många ord om några moderna ultralöpare. Jag kan tycka att det är en miss att vår tids kanske främsta ultralöpare Yiannis Kouros inte fått en plats i boken som så mycket handlar om extremdistanser.

Återhämtning, intervaller och annat, när man började forska på det; 1930-talets tyskland där hjärspecialisten Herbert Reindell och löpartränaren Woldemar Gerschler undersökte puls och hjärtslag. De ordinerade hjärtpatienter intervallträning för att återfå styrka och hälsa. Efter mätningar fick de ett mönster, hade man en puls på 180 krävdes det 90 sek att komma ner till 120 slag. Tog det längre tid, var antingen tempot för högt eller distansen för lång. Rudolf Harbig körde efter modellen och var en osannolikt bra medeldistanslöpare på sin tid.

Bland många andra moderna klassiker finns Arthur Lydiard citerad med ”Train, not strain”. Den mycket excentriske Percy Wells Cerutty, som studerade filosofi, djur och allt för att få ihop en livsfilosofi och hur löpning ska fungera, han kallade sin livsstil för ”Stotans” . Hans bästa adept blev Herb Elliot, världsmästare och värlsrekordhållare. När jag läser om Cerutty så tänker jag på den svensk/finska hälsoreformatorn Are Waerland – som också led av klen hälsa, vände på tillståndet och blev hälsoguru.

Gootas kombinerar ofta detta med löpare eller tränare. Det blir en underhållande mix. Springa med Zen heter ett kapitel och handlar om den japanske löparen Toshihiko Seko och tränaren Kiyoshi Nakamura, nästa kapitel heter Springa som Strutsen och är om det kinesiska löparundret bland kvinnor på 1980-1990-talen under tränaren Ma Junren.

Och den stora joggingvågen som fitnessindustri kom till på 1960-70-talen, den presenteras med olika sidospår; Bill Bowerman (jo, ni känner igen namnet från en del Nikeskor) åkte till Nya Zeeland 1962 för att träffa den legendariske löpartränare Arthur Lydiard och förändrade sitt liv, Bowerman och Waldo Harris skrev boken Jogging (sålde en miljon ex 1966).  Vidare finns Kenneth Cooper som skrev Aerobics och står bakom 12 minuters testet, Coopertestet, spring så långt du kan kan på 12 minuter och jämför det med en slags konditionskarta. Cooper var läkare och hade själv blivit i sämre form med åren och även han gjorde en vändning. Nästa steg i bokbranschen blev James F Fixx som skrev 1970-1980talets löparbibel Löpning – från jogging till marathon (The complete book of running). Fixx hade vid 35 års ålder lagt på sig en hel del övervikt, rökte dubbla paket cigg om dagen, han vände på sitt liv; började springa och gick ner i vikt och blev en profet i löpning. Och nånstans så landas det hos George A Sheehan, som blev filosofisk löparguru, hjälpte säkert till att de intellektuella kunde njuta av sina vedermödor i löparspåret.

Ett kul sidospår är detta med den finlandsfödde Onni Niskanen, som flyttade till Sverige vid 19 års ålder och sedan hamnade i Etiopien, där han tränade löpare och den främste av dem han tränade var Abebe Bikila.

Ingrid Kristiansen fick problem vid VM 1991 och tävlingar framöver, känsla av att vara utanför sin egen kropp. Fick diagnosen hypoglykemi, att bukspottkörteln producerade för mycket insulin, av kinesiolog Terje Skriver (länken beskriver mental träning). Kostomläggning med mer mot protein och fett och väck med snabba kolhydrater. Men Ingrid återkom aldrig till max igen. Kanske hade hon fått hypoglykemi (tyvärr fick vi aldrig reda på om hur presterade bättre med en ny kost).

Ett långt avsnitt om den fantastiske Henry Rono och hans löparkarriär som kantades av alkholism. Hans karriär och levnadsöde är en saga för sig.

Kenya kommer in på slutet i boken med folkgruppen Nandierna (vilka Henry Rono tillhör), som är en grupp i kalenjinfolket. Danskarna var där och undersökte deras kost och det visade sig att deras intag av kolhydrater var 70% eller mer, 465-600 gram per dag, fett ca 15% (46 gram) och proteinintaget borde då vara 15 procent (77-78 gram). Man konstaterade att ”Löpare från kalenjin åt alltså mer växtföda och mer kolhydrater än renodlade nomader.”. Att så många av kalenjinfolket blir så bra långdistanslöpare kan finnas i att deras ämnesomsättning är bra, Bengt Saltin, har mätt HAD enzymaktiviteten (vilket indikerar på kroppens förmåga att omvandla fett till energi) i lår och vadmuskler och vilket var 20-50% högre hos kenyanerna än hos skandinavierna. Thoor Gotaas bryter in med berättelsen om Japheth Kimutai som sprungit i tävlingscirkusen och som visar varför kenyanerna är motiverade för att jobba och försaka så mycket. Men att många av männen faller offer för alkohol, men att kvinnorna klarar sig bättre. Om Gabriel Rosa som har hållit i projektet ”Discover Kenya” som Fila sponsrar gick ut på att stötta kenyansk löpning, när man gick med projektet så var 2 kenyaner bland de 100 bästa i världen, 14 år senare var 50 av världens bästa maratonlöpare från kenya. Gabriel Rosa har haft enorma framgångar med Filateamet.

Inte går det att komma ifrån doping av olika slag, en intressant historia som berättas i boken är om Björn Ekblom som lät Artur Forsberg prova bloddoping och som förbättrade sin tid på milen med en minut.

Och det här med att springa snabbt, Gotaas funderar; ”Handlar det om tillfälligheter att ingen vit löpare har lyckats komma under 10 sekunder under godkända vindförhållanden.” , men sedan boken skrevs har Christophe Lemaitre skrivit om historien för vita löpare. Och man får inte glömma att italienaren Pietro Mennea hade världsrekord på 200 meter (vilket höll hela 17 år).

Största bristen i den svenska upplagan är diverse korrekturfel på årtal och varvtider som var ganska uppenbara, tex ”Henry Rono utsågs 1970 till världens bästa idrottsman”, rätt år är 1978, eller varvtiderna på Gunder Häggs och Arne Anderssons lopp. Peter Radford heter även Redford, andra slarv med namn återkommer. Korrekturläsningen har inte räckt till. Och då undrar jag givetvis vad mer man slarvat med. Förlaget Optimal är annars mest känd för att utge böcker om bantningsmetoden LCHF, och i den kulturen är man inte särskilt intresserad av att presentera fakta rätt eller korrekt utan skarvar som det passar syftet. Som t.ex. detta om sumobrottarna.

Boken avslutas med en intressant litteraturlista, mycket användbar för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Förlagets sida om Thor Gotaas bok Löpning. Om inte den lokala bokhandlaren har boken, eller om ni inte vill gå in på biblioteket för att låna den, så finns den att beställa på Bokus och Adlibris, och på engelska som Running a global history.

Provkapitel på Marathon.se.

Recensioner; SVD (mest repetition ur delar av boken), GT, Idrottsforum (en kritisk granskning av den engelska upplagan – väl värd att läsas).

Andra bloggare som nämner boken, men inte mer; Embryo, Milen sub40, FackbokenKondis.noJaybanks, Spinspirit, UgglanrunningFunctional Fitness, Kjell Brell, Liza Löpare, Hansonsblogg, Södermalmsnytt,

Och slutligen, andra böcker som jag skrivit om och där det finns en del löparhistoria i; Erik Bengtson – Marathon, James Fixx Löpning & Pea Nilsson & Torbjörn Wigg – Marathonboken, och en hel del i boken tangerar det som finns med i  Sven Lindqvists bok Bänkpress som har en lång rad hänvisningar till historiska skrifter om träning.

Annonser

Read Full Post »


Erling Berg - Erling Berg´s nya träningsbok för alla

Skandinaviens främste ”muskelbyggare” med en omarbetad träningsbok – den förra Muskelbyggaren, en bok om fysisk träning (1932), blev utökad. Erling Berg´s Nya träningsbok för alla, förlag okänt men borde vara Erling Bergs Institut, tryckt av Örtenblad & Möller Tryckeri 1935. 100 sidor och ett 150 tal illustrationer (varav ett tjugotal fotografier), häftad.

Erling Bergs Institut

Erling Berg var en känd kroppskulturförespråkare och hade sitt Erling Bergs Institut i Göteborg, 1935 fanns man på Kungsgatan 35.  Mottot var ”Koncentrera dig! Hälsa och styrka genom träning” – 2-3 timmars träning i veckan skulle få kroppen i god funktion, för att få ordentligt med livslust och energi. ”Människan har fått sina muskler och andra organ för att de skola användas i sin fulla utsträckning”.

Erling Berg, Skandinaviens främste "muskelbyggare"

Jag skulle vilja säga att hans program var mest träning med romerska ringar, att kosten och mängden protein spelar roll, att mental träning är viktig. Till detta ett frisksportliv, varma och kalla bad, bastu och annat för kroppen.

”En stark och hurtig person känner sig alltid form och är aldrig rädd för att gå till ”chefen” och begära bättre villkor för sig. Tänk på det!” – något för nästa avtalsrörelse… skicka in vältränade förhandlare istället för skrivbordstjockisar.

”Genom autosuggestionen  ger man sig själv en ingivelse till en  starkare viljeyttring.” – vikten av mental träning påtalas.

Gott om råd för luftbad, varma & kalla bad samt bastu är Erling Berg glad i. I boken finns en ritning till eldstaden för en bastu.

Om sömn och sömnbehov skriver han ”Det är bättre att sova litet för mycket än för litet. En Mager person behöver i regel mera sömn än en fet, som endast bliver fetare om sömnen bliver för lång”

Vår föda förstår han sig bättre på än gemene man idag. Han delar upp maten i äggviteämnen (protein), fett, kolhydrater och mineraliska ämnen (han nämner grönsaker, tar upp salter och vitaminer).

”En fullvuxen människas sammanlagda behov per dag av dessa fyra huvudgrupper, kan normalt uppskatts till 3,306 kalorier
120 gr. äggvita ger 696 kalorier
90 gr. fett ger 810 kalorier
450 gr. kolhydrater ger 1800 kalorier
Senare rön tycks visa, att det strängt taget endast är nödvändigt med 20 gr. äggviteämnen för en fullvuxen människa. Emellertid äro meningarna härom delade, och för min personliga del ämnar jag även i fortsättningen hålla mig till ”120-gramsteorin” – Erling Berg.

Större delen av boken är träningsinstruktioner och illustrationer; främst handlar det om träningsprogram för romerska ringar, ett längre kapitel med ”Kvinnans gymnastiskprogram” som är betydligt lättare och förklaras med ”Underlivsorganen kunna nämligen icke tåla den den starka påfrestnigen som kommer till stånd genom t. ex. de för kraftiga bukrörelserna”. Där finns också kapitel om ”Träning för en normal midjelinje” , om ”Kut- och svankrygg” samt om ”Tyngdlyftning”.

Jag har noterat att Pehr Torell missat Erling Berg helt i uppslagsverket Bodybuilding och Styrkelyft.

Erling Bergs elever; Ruben Larsson från Kosta, 62 årige Bjerstedt, N Ö Frölund, Per Engström, Folke Carlsson & K A Hansson.

fotnot; 120-gramsteorin för protein/äggvita som Erling Berg skriver om kommer ifrån Baron von Liebig (den engelska wikipediaartikeln med Liebig är bättre och med massor av referenser) som forskade i energigivarna under andra halvan av 1800-talet, Liebig drog slutsatsen att 120 gram var en tillräcklig mängd för en vanlig människa för att kunna fungera. Carl von Voit (länkar och referenser finns i den engelska artikeln om Voit) experimenterade med hundar 1881 och menade att 100-125 gram protein skulle vara en lämplig nivå för en människa. Max Rubner &  Wilbur O. Atwater är ett par andra namn som dyker upp när det handlar om nivåer runt 120 gram. Givetvis fanns det annan forskning från den här tiden som menade på att det gick lika bra med en mindre mängd protein, Russell Henry Chittenden menade att runt 50 gram var bäst för oss, dansken Mikkel Hindhede menade att 30 gram protein per dag var tillräckligt. Och även idag finns det olika åsikter i frågan.

Per Engström från Göteborg, en av Erling Bergs elever.

Read Full Post »


Lisbeth Listervik Jorden Runt på Alla Fyra & Kirk Johnson To the Edge.

Ett paket trollades fram från Johns Antikvariat med mitt namn på, jag öppnade den och fann två böcker. Den ena var Lisbeth Listerviks Jorden runt på alla fyra och Kirk Johnsons To the edge. Lisbeth Listerviks bok har jag läst, det tjusiga med det här exemplaret är att den är signerad av Lisbeth med grön bläckpenna. Boken handlar om systrarna Lisbeth och Gretas jorden runt vandring/resa åren 1938-1945. Den andra boken är av Kirk Johnson som genom en familjetragedi började springa, och valde efter en kort tid att satsa på Badwater Ultramarathon.

Ett trevligt välkomstpaket, tack och bock!

Read Full Post »


God Jul!

Jag vet att det är lite tidigt för julklappar, men om en del äter fastlagsbullar redan i november så kan jag ge mig själv årets julklapp i form 571 sidor redan den 22:a december. Vad sägs om följande innehåll ur boken, och som man kan lära sig på 30 minuter;

How to lose 20 pounds in 30 days without excercise on the ubersimple slow-carb diet
How to prevent fat gain while bingeing
How to increase fat-loss 300%
How Tim gained 34 pounds of muscle in 28 days, without steroids, and in 4 hours of total gym time.
How to produce 15-minute female orgasms
How to triple testosterone and double sperm count
How to go from running 5 kilometers to 50 kilometers in 12 weeks
How to reverse ”permanent” injuries.
How to add 150+ pounds to your lifts in 6 months
How to pay for a beach vacation with one hospital visit.

Och på framsidan står det ”An uncommon guide to rapid fat-loss, incredible sex and becoming superhuman”. Vad kan vara mer rätt än så?

Men seriöst, jag tror faktiskt den här boken kan bli en riktigt bra upplevelse. Jodå, jag är förväntansfull. Fast själv hade jag varit mer intresserad att veta hur en man kan få en en 15 minuters orgasm. Men, vadå, man kan inte få allt på 571 sidor. Vad fan ska man med en Ipad till om man kan se snygg ut när man är inslagen i presentpapper? Jag återkommer…

Timothy Ferriss THE 4-HOUR BODY. Crown Archetype 2010, 571 sidor, ISBN 978-0-307-46363-0.
Hemsida; www.fourhourbody.com.

Timothy Ferriss - THE 4-HOUR BODY

Read Full Post »


Henry Eidmark - Under-Gunder i Amerika

Henry EidmarkUNDER-GUNDER I AMERIKA, Häggturnéns ocensurerade loggbok. Åhlén och Åkerlunds Förlag 1943. A4 format. Kartonnage 4:50 kr + oms. 63 sidor. Bildredaktör C.A. Nycop.

Det här är en reportagebok om Gunder Häggs turné i USA sommaren 1943, mitt under andra världskriget. Hägg skulle som svensk representant åka runt och göra reklam och få goodwill för Sverige på de amerikanska löparbanorna, kanske hade man tänkt sig att han skulle göra samma succé som den finske storlöparen Paavo Nurmi gjort ett tjugotal år tidigare. Nettot av intäkterna skulle gå till The Army Air Force Aid Society.

Hägg med ett glas vin

Trots en  del svårigheter så kom Gunder Hägg iväg till USA, men det blev med det svenska lastfartyget M/T Saturnus genom Eidmarks försorg. Nu blev Hägg försenad,  istället för att flyga över atlanten så fick han tillbringa över 3 veckor på en lastbåt, vilket också gjorde träningen svårare. Förseningen gjorde också att han missade tävlingssäsongen i USA.

Eidmark beskriver tiden på M/S Saturnus, ankomsten till New Orleans och sedan i New York, mötet med pressen. Hägg kom ganska tidigt på kant med den amerikanska pressen som trängde sig på ”Gunder the Wonder”, han höll sig på sin kant och ville träna ifred. Han kom till Dartmouth i New Hampshire, där han kunde träna ifred – även om vissa journalister följde honom dit och skrev kritiskt om honom. Bl.a. om hans träningsmetoder, att springa i terräng, ifrågsattes.

Gunder Hägg och Gregory Rice

Gunder Häggs dagsprogram beskriver Eidmark på följande vis; ”Kl 9 på morgonen stack Hägg ensam ut i sin gula tröja och sin gamla blå overallbyxor på sin hemliga träningsrunda. Han forcerade gärna ett par kullar i början för att komma i svettning.” & ”Dusch,  vila och lätt frukost (i regel ett glas nypressad apelsinsaft); klockan 12 knaprade Gunde i sig litet lunch – till amerikanarnas förvåning stoppade i sig allting utom grönsaker.” & ”Efter lunch sov vår man enligt gammal vana från Atlantfärden två à tre timmar och kände sig sedan mogen för ytterliggare en hård träningstur på bortåt 7 á 8 kilometer; som en normal längre svensk terränglöpning alltså. Hälsosamt transpirerande joggade han sedan i åttor på den jämna fina golfbanan och kom efter en dryg halvtimme ångande som en yster kapplöpningshäst in till den väntande massagen och badvärmen.”

Gunder Hägg, Fred Wildt & Gregory Rice

Eidmark citerar tränaren Harry HillmanKommer Hägg i form på det här sättet, då begriper jag mig inte ett dyft på idrottsträning. Å ända har jag hållit på i närmare 50 år med den saken.

The Race of the Century, New York 1943. Rice mot Hägg.

Efter den här inledningen som varade i två veckor så blev det tävlingsdebut, Gunder Hägg skulle möta den amerikanska mästaren Gregory Rice på 5000 meter. Rice hade lagt av för säsongen, men ställde upp. Värmen var tryckande och Hägg sade efteråt att det var det hårdaste lopp han sprungit. Hägg gjorde 14:48,5 och Rice 14:53,9.

Efter det här loppet släppte Hägg in pressen igen, antagligen ville han först träna fram formen i lugn och ro – det var nog en stor press på honom som det var. Pressen att prestera, förväntningar, och för att han var där för att representera sitt land.

Gilbert Dodds & Gunder Hägg på 2 mile

Det skulle bli ytterliggare 7 lopp. Hägg vann samtliga, han krigade mot bla. Gilbert Dodds och Bill Hulse som båda gjorde sina bästa tider på milen när de mötte Hägg.

Gilbert Dodds & Gunder Hägg

Det blev inga världsrekord i USA – men 2 engelska mil på 8:51,3 var hans näst bästa, och på den engelska milen gjorde han två snabba lopp 4:05,3 & 4:05,4 båda tiderna hade varit världsrekord bara ett par år innan, i denna tid världens fjärde och femte snabbaste tider på engelska milen. Gunder hade världsrekordet på 4:04,6 från 1942, och under tiden som Hägg var i USA så sprang Arne Andersson 4:02,6.

Dorothy Northier

Reportageboken handlar också om annat än löpning, Gunder Hägg träffar Hollywoodskådespelare; Gary Cooper, Greer Garson, Signe Hasso vilket inte är illa för killen från skogarna i jämtland. I San Francisco förlovar han sig med Dorothy Northier enligt uppgift i boken. Hägg var tydligen inte bara snabbb på kolstybben. Boken avslutar med en genomgång av samtliga tävlingar med resultat, publik och mycket annat. Mängder av svartvita bilder illustrerar resan, urvalet är gjort av Carl Adam Nycop.

Hägg i NY

Gunder i NY

Man kan lugnt anta att om Gunder Hägg stannat kvar i hemmavid den här sommaren istället för att åka iväg, så hade han kunnat göra sig själv större rättvisa.

Henry Eidmark var en välkänd sportjournalist och skrev en rad böcker, han har i två andra böcker skrivit om Gunder Hägg; Fantomer på Kolstybben, 1944. Sanningen om Gunder Hägg (1953).

Gunder Hägg själv har skrivit Från Albacken till USA (Medén 1943), Hur jag blev Gunder Hägg. Träningsråd (1946), Gunder Häggs dagbok (1952), Mitt Livs Lopp (Norstedt 1987). Gunvald Håkansson skrev boken Gunder Hägg slår rekord, 1942 (Åhlén och Åkerlunds) & Hans Gebhardt skrev Gunder Häggs 80 dagar (1977)

Aftonbladet om Gunder Hägg när han gick bort gick bort den 27 november 2004.  En artikel i AB den 17/1-2001 där Arne Andersson och Gunder Hägg möts efter sådär 50 år – rolig läsning och ger en bra bild över herrarnas resa – och så en listning av deras 19 världsrekord.

Anders Ohlsson, professor i litteraturvetenskap har skrivit en artikel runt Gunder Hägg som är väl värd att läsa; ”Berättelser om idrottshjältar; exemplet Gunder Hägg.” Radiointervjuer från SR med Gunder Hägg.

Sigge Steinwall, Axel Nordquist, Cary Cooper, Signe Hasso & Gunder Hägg

Read Full Post »


Bloggningen som följer skrev jag ursprungligen i min gamla blogg 16/10-2007. Då hade jag precis tagit de första stegen till ett springande liv, allt var nytt och skoj för mig. Och jag höll på att skriva av mig om min bantning, min träning och alla förändringar som det året innebar. Det var ett år med de stora förändringarna, allt som skett efter det är mer ett finlir att bli kvar där jag landade, och givetvis att förbättra och aldrig mer gå tillbaka till det jag var.  Jag har tagit bort något stycke och ändrat några ord. Att jag dammar av den här gamla bloggningen beror lite på att bloggen Hjärnfysik tog upp James F Fixx och investering i livet.

Oväntat besök - James F Fixx Löpning

Ett antal reflektioner från min läsning av James F. Fixx (Jim Fixx) klassiker LÖPNING (The Complete Book of Running, 1977). Min svenska pocketupplaga är Wahlströms & Widstrand årsmodell 1980, 311 sidor lång. Detta är Klassikern om löpning, inte den första boken om löpning, men den mest sålda och troligen den viktigaste.

Att Fixx gav sig på löpningen vid 35 års åldern berodde på att han ådrog sig en fotskada under sin sedvanliga tennismotion, vikten hade under åren gått från 75 till 95 kilo, han rökte två paket cigaretter om dagen. Han började ägna tid till löpningen och anmälde sig till en 5 miletävling hemmavid. Han såg det blandade startfältet med äldre, kvinnor, barn och givetvis med löpartyper. Han tänkte att med lite tur så skulle han klara sig hyggligt bra. Det slutade med att han blev absolut sist. Vad var det som hade hänt, undrade han, när han inte ens var fetast, äldst eller den klumpigaste löparen i fältet. Efter denna erfarenhet var hans öde beseglat, skulle jag vilja säga. Han började rota i detta med löpningen, och nästan tio år senare kom denna bok som skulle förändra hans liv återigen ganska dramatiskt, han blev både rik och berömd.

LÖPNING är komplett bok om just löpning, den tar upp författarens väg till löpningen (personlig touch), löpningens fysiologi, filosofi, kost, träning, skador, skrönor, livshistorier och det mesta som man kan tänkas behöva fundera och underhållas av.

Jag har läst ett par andra böcker om löpning tidigare i år, så det är en del som känns lite föråldrat i boken, utvecklingen har gått vidare. Men i grund och botten fungerar nog boken lika bra idag som när den kom. En slags inspirationsbok, en kunskapskälla att ösa ur med alla korta livshistorier om andra löpare genom tiderna.

Är punk lika omstörtande som löpning?

Jag är förtjust i inledningen; ”Om denna boks omstörtande karaktär”. Jo, så står det, omstörtande karaktär, och det är i en tid när Ian Dury omstörtade musiklivet i England, Sex Pistols inspirerades av denna Dury och blev löpsedlarnas kungar under denna tid. Punk och Löpning stod för varsin omstörtande karaktär. Det är +trettio år sedan. Är löpning punk? Eller är punk löpning?

Eftersom boken är på mäktiga trehundraplus sidor så finns det hur mycket som helst att gräva i, en av alla de saker han skriver om är kvinnliga maratonlöpare och Boston marathon. Boston marathon är kanske den äldsta av världens maratontävlingar, men kvinnor fick inte officiellt tävla där förrens 1972. Han skriver att kvinnor som tidigare anmälde sig vägrades med motiveringen att de ”inte kunde springa så långt”, detta var före 1967 då man tillät en kvinna springa loppet. Året innan så smög sig Roberta Gibb in i loppet och sprang hela sträckan, vilket troligen blev startskottet till att man tillät Katherine ”Kathy” Switzer ta sig runt året efter. Det är lite fascinerande att tänka sig att det är bara 40 år sedan kvinnorna började tillåtas vara med i Bostons marathon. Fixx skriver inget om hur det var med andra långlopp, eller om det bara var i denna maratontävling man hade reglerna, och hur det såg ut i Europa börjar jag undra.

Ett par andra bitar jag funderat över, som han skriver om. Och som har att göra med attityder. Jag har alltid tyckt att amerikaner är ganska ungdomliga i sin stil, även riktigt gamla exemplarer av Homo McAmericanus. Men här skriver Fixx att i ”vårt land finns det besynnerliga idéer om hur äldre människor bör uppföra sig, och då behöver man inte vara mer än 40-50 år.” Den andra attitydfrågan är det här med när man är gammal. I mitten av sjuttiotalet var man gammal vid 35, då verkade råden vara att man skulle vila och ta det lugnt så man skulle slippa hjärtproblem. Man började bli skör helt enkelt. Det är en ganska stor skillnad mot idag, dom värsta våghalsarna idag verkar definitivt vara över 35 år, i många fall långt över den åldern.

Här finns råd om hur man tampas med hundar, de som varit utomlands vet att lokalt så slänger folk sten mot stöddiga hundar eller hur man sätter otrevliga bilburna ungdomar på plats; en löpare sprang resolut över deras bil vid ett rödljus, lämnade bucklor efter sina fotsteg på bakluckan, taket och motorhuven.

Kolhydratladdning är tydligen något som en svensk fysiolog utvecklat, Eric Hultman, faktum är att fler svenskar förekommer som utvecklare och forskare inom träning i denna bok. Sträck på er svenska läsare!

Fixx skriver också att en viss ansedd löpare påstås dricka nio flaskor öl om dagen, och att en av usa:s främsta maratonlöpare dricker en låda eller mer i veckan. En viss Dr Bassler t.o.m. rekommenderar öl, att det kan hjälpa mot njursten särskilt om man tränar i hett, torrt klimat. Det tackar man för, dags att åka till Mexico och springa.

Fixx skriver om vegetarianer, att det finns en rad framstående löpare, och även idrottare som är det. Men att man betraktar dem misstänksamt. Johnny Weismuller är tydligen en av dessa vegetarianer, den gamle världsrekordsimmaren och Tarzan skådespelaren. En annan vegetarian, och som Fixx intervjuar är science fiction författaren Ron Goularts fru Frances Goulart som springer marathon.

Låt mig citera ur boken, det här typen av resonemang känner nog en del av er igen, fast från motsatta sidan av kostcirkeln (högfettsätarna) ; ”Mrs Goulart tror att landets skolor i näringsfysiologi konspirerar för att hålla tyst om vegetarianismens förtjänster. Skolorna är mycket konservativa, sade hon. De har informationen, men de är ett halv århundrade efter sin tid”. Så lät en vegetarian för trettiofem år sedan, det låter bekant, alltid är alla andra efter eller så konspireras det.

Jim Fixx tar också upp ett av de starkaste argumentet som jag vet som talar emot att vi skulle vara rena köttätare av naturen; våra tänder. Något jag också reagerat på under tiden jag läst om lowcarb/paleo fantaster som försöker bevisa det ena och det andra om vårt ursprung, och vad vi ska äta rent evolutionsmässigt. Men tänderna, tänker jag. Vi har ju inga rovdjurständer att tala om. Våra tänder liknar mer något som man ska mala med och inte slita köttstycken ur andra kroppar. Men jag är ingen tandexpert, men efter att ha sett käften på grisar och katter så är det inte så svårt att se vad vårt garnityr liknar mest. Själv är jag inne på av vi är allätare.

Han tar även upp detta med Tarahumara (rarámuri) indianerna i Mexico, som tydligen är ett folk som har för vana, verkar vara en konstig vana, att springa 300 km i bergig terräng och vars kost består av säd, bönor och squash. Men praktiskt taget aldrig någon mjölk, kött eller ägg.

Sedan finns alla fantastiska historier med; den om 19 åringen John C. Miles som aldrig sprungit längre än 16 km i sitt liv, han ställer upp i Boston Marathon 1926. På startlinjen står olympiadmästaren från 1924, Albin Stenroos och storlöparen Clarence DeMar som hade vunnit en handfull gånger i Boston. Miles sprang in i mål som etta, i vita gymnastikskor och simbyxor. i dammet efter hans kvicka fötter så kunde Stenroos och DeMar ta sig in i mål. Är inte det fantastiskt, så säg.

Ett helt kapitel handlar om George A Sheehan, en läkare och enligt Fixx en Löparnas Filosof. En löpare i själ och hjärta, lika mycket som han verkar vara förebilden av den gode läkaren. Utan honom hade inte tidningen Runners World blivit vad den blev.

Och så har vi något annat som intresserade mig, något jag vet inte hur det håller idag, men något jag funderat och misstänkt. Det handlar om muskler, frågan jag ställt mig om man blir starkare bara för att musklerna växer och blir större, eller kan det också vara för att musklerna blir bättre och effektivare och att man därför också kan bli starkare. Här finns en förklaring om att musklerna blir hårdare, segare och i stånd att arbeta längre. Att det trots allt inte behövs någon ökning av muskelmassan för att man ska bli starkare. Jag tycker det verkar rimligt, jag ska ta och läsa in mig mer på ämnet framöver.

Och varför är boken då av omstörtande karaktär, jo av de enkla skälen att LÖPNING är ett naturligt lugnande medel, att löpning har förmåga att förhöja sexuell njutning, att löpning sätter igång ämnesomsättningen, att sjuka blir bättre av löpning och att åldrandet går långsammare.

James F. Fixx gick bort bara 52 år gammal. En del har nog kallat detta för ödets ironi, att här har han deklarerat löpningens förtjänster om god hälsa och ett långt liv, och så dör han själv i en massiv hjärtsnörp redan vid 52. Men när man förstår att hans far gick bort av samma anledning i så låg ålder som 42. Så kastar det ett annat ljus över det hela. James blev faktiskt 10 år äldre än sin far. Fixx används ofta som slagträ mot löpning, och hur skadligt det är. Om man nu blir 25% äldre än sin far, och dessutom normalviktig och får leva ut sitt liv, hur i hilvete kan det vara ett sämre alternativ? En typiskt tyckande av det där neggoslaget finns i denna bloggning; michelblomgren. En lite längre artikel där Fixx läge beskrivs finns här ”When fit people gets heart attacks”, den ger en bild om vilka besvär han hade och hans bakgrund.

Några andra bloggare om James F Fixx bok Löpning; Tipsbloggen, Runners high and the lowest low, Gunnar Bjursell, Cambridgejulkur, Springfritz, Karin Nilsson och så en diskussion i ämnet löpning och vikt på Våga Plåga bloggen.

Read Full Post »


Då och då är det kul att läsa om olika människors livsresor. Och ibland så fastnar jag vid nån speciell, häromveckan fastnade jag för malmöbon Håkan Troedsson som nyss fyllt 86. Norra Skåne skrev om Troedsson i artikeln ”Hans äventyrslust slog till när han var 75 år” den 4/8 2010. Enligt tidningen kom reslusten hos honom när han pensionerade sig vid 75 års ålder. Och därefter hade han rest runt i ett femtiotal länder, gått bla Inkaleden trots att han nyligen genomgått en höftledsoperation.

Att jag fastnade för Troedsson var för att han sprungit 73 maratonlopp, 23 vasalopp och sprungit 29 stycken lopp på 39 kilometer.  Det tyder på en viss hängivenhet till en livsstil i rörelse.

Och jämfört med en liten trend hos vissa svenska motionärer att bli fettätare nuförtiden, så var Håkan Troedssons kostförändring i 43 års ålder mer hur flera av världens främsta ultralöpare äter. Troedsson blev vegetarian, och förbättrade personbästa på maran från 43 års ålder till att tio år senare springa 25 minuter snabbare. Det är inte alla förunnat att vara raskare vid 53 än vid 43. Och att göra maran på 2:55 vid 53 är inte kattpink.

Frågan jag ställer mig, hur stor inverkan har kosten? Är det av en händelse, eller är det kosten som gör vegetarianer till de effektiva milslukare de är. Varför är dom bäst? Vem piskar t.ex. Scott Jurek – nån svensk fettätare?

”Som 43-åring beslutade han sig dessutom för att bli vegetarian, något han tror har påverkat hans kondition och välmående. Innan jag blev vegetarian sprang jag ett maratonlopp på tre timmar och tjugo minuter. Med samma träning och tio år senare förbättrade jag min tid till två timmar och 55 minuter. Det är kostens betydelse, påstår jag.”  Håkan Troedsson

Norra Skåne 4/8-2010, Håkan Troedsson

Read Full Post »

Older Posts »