Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Löpare’ Category


Ett par av de bästa långdistanslöpare som Sverige haft gick ur tiden i mitten av mars; Valter Nyström, född den 30 december 1915, död den 11 mars 2011 och Erik Östbye född 25 januari 1921 och avled 14 mars 2011. Gemensamt för dom båda var att de var som bäst i en ålder då de flesta andra löparna lagt skorna på hyllan. Nyström var varldstvåa på tiotusen på sin tid och Östbye är fortfarande världsetta i marathon.

Valter Nyström

Valter Nyström

Valter Nyström gjorde sensation på löparbanan när han som 36 åring blev världstvåa i statistiken 1952 på 10.000 meter med tiden 29:23.8, bara Emil Zatopek var värre. Det var så stort att han fick Svenska Dagbladets Bragdguld. Gelfe IF har skrivit en minnesartikel om Valter Nyströms tävlingskarriär. Läs den, det är en löparkarriär som blommade till världsklass när han kom upp i åren, det är fascinerande läsning, här finns en koppling även till Arthur Lydiard. Det skulle dröja ända till 1970 innan en svensk löpare, Bengt Nåjde, slog hans svenska rekord på milen.

Erik Östbye

Erik Östbye – om Erik Östbye har jag bloggat om tidigare; om Östbye i boken Marathon samt om ”Världsrekord i marathon”. Hade en lång och  fascinerande löparkarriär, första svensk under 2.20 på maran (har man kontrollmätt en bana 6 gånger så måste det vara korrekt, hur många banor kontrollmätte man så noga på den tiden?), och gjorde 2:27:05 som 56 åring på marathonsträckan, vilket fortfarande är världsrekord i den åldersklassen.

Göteborgs Friidrott har skrivit om Erik Östbye. Och på friidrott.se finns en artikel om både Erik Östbye och Walter Nyström.

Read Full Post »


Henry Eidmark - Under-Gunder i Amerika

Henry EidmarkUNDER-GUNDER I AMERIKA, Häggturnéns ocensurerade loggbok. Åhlén och Åkerlunds Förlag 1943. A4 format. Kartonnage 4:50 kr + oms. 63 sidor. Bildredaktör C.A. Nycop.

Det här är en reportagebok om Gunder Häggs turné i USA sommaren 1943, mitt under andra världskriget. Hägg skulle som svensk representant åka runt och göra reklam och få goodwill för Sverige på de amerikanska löparbanorna, kanske hade man tänkt sig att han skulle göra samma succé som den finske storlöparen Paavo Nurmi gjort ett tjugotal år tidigare. Nettot av intäkterna skulle gå till The Army Air Force Aid Society.

Hägg med ett glas vin

Trots en  del svårigheter så kom Gunder Hägg iväg till USA, men det blev med det svenska lastfartyget M/T Saturnus genom Eidmarks försorg. Nu blev Hägg försenad,  istället för att flyga över atlanten så fick han tillbringa över 3 veckor på en lastbåt, vilket också gjorde träningen svårare. Förseningen gjorde också att han missade tävlingssäsongen i USA.

Eidmark beskriver tiden på M/S Saturnus, ankomsten till New Orleans och sedan i New York, mötet med pressen. Hägg kom ganska tidigt på kant med den amerikanska pressen som trängde sig på ”Gunder the Wonder”, han höll sig på sin kant och ville träna ifred. Han kom till Dartmouth i New Hampshire, där han kunde träna ifred – även om vissa journalister följde honom dit och skrev kritiskt om honom. Bl.a. om hans träningsmetoder, att springa i terräng, ifrågsattes.

Gunder Hägg och Gregory Rice

Gunder Häggs dagsprogram beskriver Eidmark på följande vis; ”Kl 9 på morgonen stack Hägg ensam ut i sin gula tröja och sin gamla blå overallbyxor på sin hemliga träningsrunda. Han forcerade gärna ett par kullar i början för att komma i svettning.” & ”Dusch,  vila och lätt frukost (i regel ett glas nypressad apelsinsaft); klockan 12 knaprade Gunde i sig litet lunch – till amerikanarnas förvåning stoppade i sig allting utom grönsaker.” & ”Efter lunch sov vår man enligt gammal vana från Atlantfärden två à tre timmar och kände sig sedan mogen för ytterliggare en hård träningstur på bortåt 7 á 8 kilometer; som en normal längre svensk terränglöpning alltså. Hälsosamt transpirerande joggade han sedan i åttor på den jämna fina golfbanan och kom efter en dryg halvtimme ångande som en yster kapplöpningshäst in till den väntande massagen och badvärmen.”

Gunder Hägg, Fred Wildt & Gregory Rice

Eidmark citerar tränaren Harry HillmanKommer Hägg i form på det här sättet, då begriper jag mig inte ett dyft på idrottsträning. Å ända har jag hållit på i närmare 50 år med den saken.

The Race of the Century, New York 1943. Rice mot Hägg.

Efter den här inledningen som varade i två veckor så blev det tävlingsdebut, Gunder Hägg skulle möta den amerikanska mästaren Gregory Rice på 5000 meter. Rice hade lagt av för säsongen, men ställde upp. Värmen var tryckande och Hägg sade efteråt att det var det hårdaste lopp han sprungit. Hägg gjorde 14:48,5 och Rice 14:53,9.

Efter det här loppet släppte Hägg in pressen igen, antagligen ville han först träna fram formen i lugn och ro – det var nog en stor press på honom som det var. Pressen att prestera, förväntningar, och för att han var där för att representera sitt land.

Gilbert Dodds & Gunder Hägg på 2 mile

Det skulle bli ytterliggare 7 lopp. Hägg vann samtliga, han krigade mot bla. Gilbert Dodds och Bill Hulse som båda gjorde sina bästa tider på milen när de mötte Hägg.

Gilbert Dodds & Gunder Hägg

Det blev inga världsrekord i USA – men 2 engelska mil på 8:51,3 var hans näst bästa, och på den engelska milen gjorde han två snabba lopp 4:05,3 & 4:05,4 båda tiderna hade varit världsrekord bara ett par år innan, i denna tid världens fjärde och femte snabbaste tider på engelska milen. Gunder hade världsrekordet på 4:04,6 från 1942, och under tiden som Hägg var i USA så sprang Arne Andersson 4:02,6.

Dorothy Northier

Reportageboken handlar också om annat än löpning, Gunder Hägg träffar Hollywoodskådespelare; Gary Cooper, Greer Garson, Signe Hasso vilket inte är illa för killen från skogarna i jämtland. I San Francisco förlovar han sig med Dorothy Northier enligt uppgift i boken. Hägg var tydligen inte bara snabbb på kolstybben. Boken avslutar med en genomgång av samtliga tävlingar med resultat, publik och mycket annat. Mängder av svartvita bilder illustrerar resan, urvalet är gjort av Carl Adam Nycop.

Hägg i NY

Gunder i NY

Man kan lugnt anta att om Gunder Hägg stannat kvar i hemmavid den här sommaren istället för att åka iväg, så hade han kunnat göra sig själv större rättvisa.

Henry Eidmark var en välkänd sportjournalist och skrev en rad böcker, han har i två andra böcker skrivit om Gunder Hägg; Fantomer på Kolstybben, 1944. Sanningen om Gunder Hägg (1953).

Gunder Hägg själv har skrivit Från Albacken till USA (Medén 1943), Hur jag blev Gunder Hägg. Träningsråd (1946), Gunder Häggs dagbok (1952), Mitt Livs Lopp (Norstedt 1987). Gunvald Håkansson skrev boken Gunder Hägg slår rekord, 1942 (Åhlén och Åkerlunds) & Hans Gebhardt skrev Gunder Häggs 80 dagar (1977)

Aftonbladet om Gunder Hägg när han gick bort gick bort den 27 november 2004.  En artikel i AB den 17/1-2001 där Arne Andersson och Gunder Hägg möts efter sådär 50 år – rolig läsning och ger en bra bild över herrarnas resa – och så en listning av deras 19 världsrekord.

Anders Ohlsson, professor i litteraturvetenskap har skrivit en artikel runt Gunder Hägg som är väl värd att läsa; ”Berättelser om idrottshjältar; exemplet Gunder Hägg.” Radiointervjuer från SR med Gunder Hägg.

Sigge Steinwall, Axel Nordquist, Cary Cooper, Signe Hasso & Gunder Hägg

Read Full Post »


Snorkfröken gjorde tappra försök med att få oss att transportlöpa till och från jobbet, det blev fyra bloggningar enbart om Transportlöpning på hennes gamla blogg.

Men var går gränsen, när det handlar om att transportlöpa tur och retur till jobbet fem dagar i veckan? Jag vet inte om gränsen går här med Bruno Ström från Lekeryd som har under ett antal år sprungit till sitt jobb två och en halv mil bort i Råslätt. Fem dagar i veckan, fem mil om dagen, året om. Expressen skrev om ”Bruno springer fem mil – varje dag” för fyra år sedan. Berättelsen om honom är lite speciell, han gillade att motionera, blev påkörd av bilist när han cyklade och det tog ett par år att komma tillbaka. När fötterna till slut rullade på, så tyckte han att han var lite andfådd, så han slutade röka sina 40 cigg om dagen. Och på den vägen är det…

Du springer i kortbyxor och ärmlös tröja året runt. Varför?
– Man vänjer sig. Jag fryser inte… jo, om händerna. Jag kan ju inte ha handskar om jag har kortbyxor.
– En gång var det minus 18,5 grader när jag sprang hem. Men när det en gång var 21 grader kallt drog jag på mig långbyxor, säger Bruno.

Vad ska man säga om sådan ihärdighet?


Övriga tidningsartiklar om Bruno Ström; Jnytt, Expressen och från bloggen neurocolls som fick mig att läsa vidare. Vidare finns Bruno Ström noterad på bloggarna ahonestmistake III och Dumbas.

Read Full Post »


Rätt så nyligen såg jag dagligen i veckas tid en liten röd skåpbil med skylten ”Dan Glans Måleri”. Det skulle visa sig vara ett omen. Dagarna efter började det dyka upp tidningsartiklar om Mustafa Mohamed som skulle försöka kopiera Dan Glans bedrift med att vinna 3000 meter hinder, 5000 och 10000 meter i ett och samma friidrotts SM. Dan Glans gjorde denna trippel 1976.

Eftersom SM i Friidrott idrottsligt liknar en gäspning för de flesta – knappt dagspressen noterar att det är på gång eller ens varit, men i och med att Mustafa lyckades få ut budskapet om att försöka ta 3 SM guld så hade pressen något gripbart att skriva om. Inte bara att det fanns något att fokusera på, det lyfte upp Dan Glans löparkarriär när Mustafa Mohamed ville kopiera Dan Glans trippel. Och pressen skrev, jag har en del länkar längst ner i bloggningen. Jag kan tänka mig att samtliga berörda och friidrottsförbundet blev glada.

Anders Gärderud & Dan Glans

Frågan många ändå ställer sig är vem som är bäst, Glans eller Mohamed. I Norra Skåne den 23/8 skrev Tomas Gustavsson en krönika runt det hela, rubriken blev ”Dan Glans hade varvat Musse”. Gustavsson noterade de stjärnfattiga SM tävlingarna, och det enda som fanns som kittlare var Musses försök att tangera Glans trippel.

Gustavsson skriver att Glans gjorde på Slottskogsvallen 1976; 14.09,21 mot Musses 14.28,13 på 5000 meter, 3000 meter hinder noterade Glans 8.30,69 jämfört med Musses 8.44,05 och på 10 000 meter gick Glans in på 29.05,39 mot Musses 29.58,18. Gustavsson menar att Glans var så mycket bättre att hade varvat Musse. Men så är det här med att vinna, det handlar inte så mycket om tid utan att komma etta. Och då är det motståndet som avgör hur fort det kommer att gå. Och det är troligen så att Dan Glans hade hårdare motstånd under sitt SM. Och att alla var bättre då 1976 än 2010.

Och vem är bäst – Glans eller Mohamed? Ja, tiderna från SM skvallrar om att Glans för 35 år sedan var snabbare på samtliga sträckor, men å andra sidan här gäller det att vinna, och tiden beror på motståndet. Nästa man kan göra är att jämföra med den enskilda löpares personbästa. Och även där är Dan Glans den snabbare löparen, utom just i 3000 meter hinder. Personbästa för Dan Glans, (Mustafa personbästa inom parantes): 3.41,94 (3.44.17, 8 ) på 1 500 m, 7.42,24 (7.59.40) på 3 000 m, 13.22,1 (13.32.08) på 5 000 m, 28.29,3 (28.49.14) på 10 000 m samt 8.15,32 (8.05,75) på 3000 hinder.

de längre sträckorna är det svårare att jämföra, på halvmaran ska Dan Glans ha gjort 1,08,39 (enligt denna länk, men den tiden är från 1982 och efter avslutad tävlingskarriär) och Mustafa Mohameds bästa halvmaratontid: 1.03.35,25. Men å andra sidan har Dan sprungit 20 000 m på 1:00.17,4 – och på halvmaran skulle det ge en tid runt 1:03:35 – samma som Mustafas. Framöver så har Mustafa sagt att han tänker sig en satsning på maratonsträckan. Det ska bli intressant att följa.

Och med detta i bakhuvudet så är det så enkelt att skånsk distanslöpning för 35 år sedan var bättre än svensk distanslöpning idag. Världseliten har fortsatt att utvecklas, svenska eliten är numera bara svensk elit och skånsk distanslöpning i världselitklass är ett minne blott efter att Kjell-Erik Ståhl och Dan Glans slutade härja på löparbanorna.

Och om Dan Glans, som fick stå i rampljuset ett tag. Vad vet jag om honom. Jo jag vet sedan tidigare att han blev sjua i samma hinderlopp som Anders Gärderud vann i OS 1976 i Montreal. Jag såg det på TV på den tiden, men det är svårt att minnas andra än vinnaren och han som trillade. Jag vet också att han bor i samma kommun som jag, och som jag skrev i början så har jag sett den röda skåpbilen, dagligen som ett omen. Och tydligen har Dan Glans blivit en klassiker p.g.a OS loppet genom Bo Hanssons försorg. Bo Hansson följde Glans så troget i loppet att det stack ut och blev en klassiker enligt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i TV-serien och boken 100 höjdare. Inte det sämsta sättet att bli ihågkommen.

I Sydsvenskan så var det en artikel om Dan Glans för ett par år sedan då han fyllde 60, ”Jag fick resa i hela världen” – där det finns en del om hur han blev resande i löpning. Istället för att sälja målartjänster så sålde han löpartjänsterna på banorna världen runt. Och i Aftonbladet finns en liten artikel ”Glans – i skuggan av Gärderud” ; där står det bl.a. ”Jag hade egentligen lagt av 1980 och hade hållit upp i några år, men tyckte att jag gick upp så mycket i vikt att det var dags att motionera igen. Det hela slutade med att jag blev svensk mästare.”

annat håll hittade jag att Glans utvecklade en egen träningsmetod; ”Dan Glans berättar att han var den förste svenske friidrottaren som satsade på mängdträning. Han tränade heller aldrig i tävlingstempo. – Jag tränade tre pass per dag för att nå mina resultat.”

Vidare fann jag på nätet något om Dan Glans-metoden. Det var ett par snubbar som provade på kostbiten ”Dan Glans mycket omtalade och effektiva uppladdningsmetod gällande kost inför tävling.” och gick till på följande vis; ”vår metod bestod av att äta ordentligt med mat var tredje dag, för att sedan helt fasta (vatten och dryck tillåts). Allt detta för att rensa ur all skit som samlas i kroppen. Försöket genomfördes under två veckors tid före tävling, med sista måltid dag innan loppet. Understrykas bör att vi låg på 9-10 mil dessa veckor med de hårdaste passen på de dagar vi inte åt. Allt för att kroppen skall utstå smärta som sedan kan vara användbart att ta på tävling.” Resultatet var att båda persade med 1-2 sekunder på 1500 meter, och deras utvärdering var ”Dan Glans var en förståndig och vetenskapligt mycket klok man och jag, liksom ola, tillämpar nu denna metod fullt ut eftersom vi känner oss ”rena”, friska och härligt lätta av metoden.

Nåja, det var ett par testglada killar, om den där sekunden verkligen hade att göra med metoden eller att de lyckats fokusera sig bättre på sin uppgift är en fråga jag ställer mig. Men det här med att fasta på olika vis inför tävlingar är inte ovanligt. Jag har tidigare skrivit om Erik Östbye i denna bloggning, som använde en kostmodell där fasta ingick. Fast frågan är om man behöver krångla till det så mycket, Mustafa Mohamed sa följande för tre år sedan i en intervju i Aftonbladet  ”Hårdingar överlever”; ”När jag kom dit (Kenya) hade jag en bild av hur viktigt det var med rätt kost. Men kenyanerna blir bra utan att följa några kostregler. Efter passet klockan sex på morgonen dricker vi te och äter bröd. Till lunch är det ris och bönor och sällan något mer. Och till middag är det majsgröt och oftast någon köttgryta. Det är inte speciellt varierat, men kenyanerna blir bästa ändå.

Ett litet urval från dagspressen om utmaningen; AB ”Musse blir Stålmusen”, ”Vann första delen av maratontrippeln”, ”Musse tog trippeln”, DN ”Musse vill kopiera Glans SM-trippel”, Mohamed ute efter guldhistoria”, DT ”Guldjakten har börjat”. Expresen ”Mohamed ute efter guldhistoria”, ”Musse klarade SM-trippeln” GP ”Muhamed ute efter guldhistoria”, ”Musse tog trippeln”, HD ”Mohamed efter guldhistoria” LaholmsTidningen ”Mohamed ute efter guldhistoria”, SVD ”Mohamed ute efter guldhistoria” Sydsvenskan ”Första guldet hemma för Musse”, ”Musse i mål med Glans” UNT ”Mohamed ute efter guldhistoria”.

Read Full Post »


Lasse Holmqvist - Skåne

Vid en genomlösning av Lasse Holmqvists bok Skåne, andra upplagan 1976, sidan 330. Så dyker upp det upp några meningar om en skånsk barfotalöpande postiljon från 1800-talet när Holmqvist skriver om Tingstorget i Ängelholm;

”Säkert var det här ”Landskronalöparen” hade sitt mål, eller utgångspunkt. Det var före det moderna postväsendets tid. ”Han sprang med brev eller telegram eller viktiga bud” berättar ett äldre ögonvittne. ”Han hade lön för att stå till tjänst.” ”Mellan Hälsingborg och Ängelholm gick det ganska fort – den sträckan kunde han göra på ett par timmar”, berättar en annan. ”De visste alla när han kom lunkande. Han var väl en 30-40 år. Och så hade han en käpp i handen och så slog han sig så där på benen när han löpte fram.”

Detta vore väl något för våra dagars postgeneraler att tänka på. Så som alla klagar över långsamheten i postgången. Intresset för långdistanslöpning har ju aldrig varit större än på senare år.”

Det är helt uppenbart att Lasse Holmqvist inte har alla fakta på handen. Landskronalöparen var inte postiljon, och postverket nyttjade både häst, båt och tåg vid den här tiden. På Holmqvist låter det som han träffat ett ögonvittne till Landskronalöparen, men eftersom Landskronalöparen stupade 1871 efter en löpning till Ängelholm, så är det mycket tveksamt om Lasse Holmqvist träffat någon person hundra år senare som sett Landskronalöparen i livet.

Intresset i mig väcktes, vad var det här för en man som lätt och ledigt sprang mellan Ängeholm och Helsingborg på två timmar med paket, trots allt 27 km. Fantastiskt nog så gick det att googla fram en artikel om Landskronalöparen som Bosse Löwenkvist skrivit.

”År 1856 förekom följande notis i Landskronatidningen Korrespondenten: ”Löparen Carl Fuhrmark åtager sig såsom vanligt Bref och Paketers frambärande till närmaste städer och byar mot billig afgift”

Bosse Löwenqvist berättar också om vem Landskrona Löparen var, han hette Carl Peter Philip Fuhrmark, men kallades allmänt Landskrona Löpare på grund av sitt säregna yrke. Han hade även ett ”riktigt” yrke, segelsömmare. Han föddes 30 januari 1822″

”ty fötterna voro alltid obeklädda. Han sprang på plattarne, som det på skånska heter.”

Författaren skriver vidare att; ”Landskrona Löpare var ofta efterfrågad av både landskronabor, helsingborgare och ängelholmare med att förmedla viktiga muntliga bud, brev och andra försändelser. Bland annat var han anlitad som skickebud av apoteket i Landskrona, som under ett flertal år skötte brunnsapoteket i Ramlösa. Han sprang ledigt den en och en halv mil långa vägen mellan Landskrona och Ramlösa på en timme med inte alltför betungande småpaket”

”Han var kanske Landskronas första ”idrottsman”, som kunde leva på sina snabba fötter. Han blev en verklig profil, legendarisk och känd över hela Skåne”.

Precis som med det mesta här i livet, så finns det också en ände på allt, även så för Carl Fuhrmark; ”Den 25 mars 1871, 49 år gammal, stupade han ”på sin post” och avled av utmattning vid framkomsten till Ängelholm, där han också fick sin sista viloplats.”

Ibland har man tur och hittar mer info om något som är undanskuffat i historien, Landskronalöparen fick ett namn, ett födelsedatum, vart och hur han sprang, varför, att han sprang barfota och vart hans resa tog slut. Och nya funderingar dyker upp, jag undrar om det någongång var nån sorts löptävling där han var med och sprang…

Bosse Löwenkvists artikel; Landskrona Löpare.

En bostadsrättsförening i Landskrona är döpt efter Landskrona Löparen; Löparen.

Källhänvisningar från Bosse Löwenkvist;
Landskrona garnison födelsebok, 1822.
Folklivsarkivet i Lund, M 2175, 9685, 9686.
Landskrona SFS dödbok 1871.(Avisbrev från pastorsämbetet i Ängelholm 16 April 1871.)
Åke Jönsson: Historien om en stad. D. 2.
Per Persson: Minnen från Landskronaslätten, 1964.
Harry Perborn: Raus sparbank, 1901-1950, 1951.
Fritz Netzler: Helsingborgsminnen från min ungdom, 1928.
Anna Birgitta Rooth: Livet i Lergökastan, 1966.
NST, 19 juli 2001.

Read Full Post »


Det som lockar mig mest när det gäller att springa och gå, okej det blev mest spring senaste två åren, vilket fantastiskt resealternativ det är. Jag vet inte vad jag ska kalla det för; löpning, joggning, ultra? Men inget av det passar riktigt. Sånt är mest för folk som vill tävla och springa snitslade banor, såna som vill bli tillsagda om vart dom ska springa för att komma i mål. Men om man vill resa till fots (och struntar högaktningsfullt i tävlingar), färdas till fots, är man möjligen då en fotäventyrare på fotäventyr?

Förra hösten, från oktober till december följde jag med stort intresse Martin Lidströms fotäventyr mellan Berlin och Gibraltar. 3075 km på två månader och en resa han alltid kommer att bära med sig. Året innan sprang han mellan Göteborg och Stockholm, tur och retur. Martin har en blogg; diabeticontherun.

Sedan några dagar tillbaka i tiden så påbörjade Björn Suneson, känd från tidigare fotäventyr över USA, en till resa från nordvästra USA mot sydöstra delen av landet.

Och det är trevligt att följa Björns bloggningar, omväxlande möten med människor, djur och landskap berättar han vid sidan av hur det går på vägen. Ni som missat hans resa, gå in på bloggen Björn Suneson, och få dig en resa tillsammans med Björn, en resa han så frikostigt bjuder på.

Själv fortsätter jag att drömma om mitt eget fotäventyr, och undrar när jag ska våga befria mig ifrån gravitationshålet kring soffan och kasta loss mot det perfekta resandet.

Bild stulen från Björns blogg

Read Full Post »


Några springare springer lite värre än andra. På ultrasträckorna här i Sverige har Jonas Buud blommat upp något otroligt. Jag själv tänker på Övermannen, romanen som Alfred Jarry skrev – fast där handlade det om cykeln som farkost, och inte fötterna.

Jonas Buud, 2007, Swiss Alpine

Jonas Buud slog till med en rejäl sänkning av ett svenskt rekord på 100 miles (160,9km) i helgen på TEC , på tiden 12:32:02. Det gamla rekordet sägs vara av Kjell-Ove Skoglund, på 17 timmar och 40 minuter. Men det är ett rekord som kan ifrågasättas, finns det verkligen inga deltider på lopp som Rune Larsson gjort, han har ju trots allt sprungit över 262 km på 24 timmars lopp. Om Rune höll jämn fart så passerade han 100 miles på 14:40nånting. Eller kanske finns det nån deltid ifrån Henrik Olssons 24 timmars i Bergamo som tog honom 256 km, och gjorde Olsson till världsmästare i ultradistans 2009.

Jonas Buud blev rejält uppmärksammad förra året, han blev fyra på Stockholm Marathon, europamästare på 100 km med tiden 6:41:50 och så vann han Swiss Alpine Marathon. Han har vunnit tuffa Swissalpine Marathon (78,5 km) tre år på raken; 2007, 2008 och 2009. Det är en bana med stigning på 2260 meter.

Lite intressant är det att den sträckan som Jonas sprang på TEC,skulle troligen platsa in någonstans på 50:e listan över svenska män som sprungit längst på 24 timmar. Bloggen Slowjogg har listan. Och så notisen om att 100 km blir en rekorddistans, i AB.

Och resultatet från TEC valsade faktiskt runt i media, mest var det TT inslaget. Men Dalarnas Tidning skrev några flera ord. Jag länkar till några tidningar; Aftonbladet, Folket, Bohusläningen, Corren, Metro, GP, Piteå Tidningen, NSD, Arbetarbladet, DN.

Frågan är om han är övermannen, eller om han bara är en vanlig orienterare som visar de vanliga löparna att man ska lära sig att hitta i mål, så fort som möjligt.

Read Full Post »

Older Posts »