Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Löpning & Running’ Category


It´s payback time!

Gosh!, jag läste ”artikeln” Löptrenden som statusmarkör i Sydsvenskan som Mona Masri skrivit. Tydligen gick det på P1 nyligen en serie om löpning under programnamnet ”Upploppet”.

Jag antar att Masris blänkare i Sydsvenskan mest var ett återberättande från radioserien, men hon avslutar vad jag tror med en helt egen åsikt; ”På andra sidan av myntet frodas synen på överviktiga som lata och odisciplinerade. Risken finns att fotsvetten från löpskorna börjar lukta hälsofascism.”

Ah, ljuva tanke! Efter tre decennier kanske fettfascismen börjar få sig en törn. Efter tre decennier av allt fetare svenskar som suttit i sina bilar och gett löpare fingret, skrikigt glåpord, kastat burkar eller medvetet kört mot löparen för att skrämmas, äntligen är det dags att ge tillbaka för alla vänliga ord och handlingar som vi fått på vägen. Sweet revenge!

Några rappa steg för Hälsofascismen! Ner med apberget!

Annonser

Read Full Post »


Thor Gotaas LÖPNING en världshistoria

Thor Gotaas – Löpning en världshistoria.
Översättning från norskan; Elsie Formgren och Sten Sundström.
Optimal Förlag 2010, ISBN 978-91-7241-192-0, 464 sidor.

Jag gillar den här typen av böcker, massor av fascinerande och underhållande historier från förr, jag har själv läst om och om igen flera av Sven Lindhagens böcker (Rekordmän på kolstybb, Dan Waern vägen till drömmilen & Drömmilar och Drömgränser) som innehåller massor av löpningshistoria från 1800-talet och framåt.

Thor Gotaas tar avstamp i människans historia, behov av benen både i jakt och flykt, den fortsätter genom historien om människans användning av fötter, i första hand har det handlat om överlevnad och ett sätt att skicka bud/meddelanden, men också ett sätt att tävla man mot man (ibland också kvinna mot kvinna, och i riktigt sällsynta fall kvinna mot man).

Det här blir inte nån recension av boken, mer en beskrivning av innehållet med några få reflektioner.

Den här berättelsen i boken gillade jag;

På 1970-talet florerade det en historia i USA om en kontorist som en kväll kom hem från jobbet, nervös och deprimerad , och kände att han inte längre orkade med samhällets jäkt och stress. Han bestämde sig för att ta sitt liv. Men eftersom ett självmord skulle utsätta familjen för både sorg och svåra skuldkänslor, bestämde han sig för att springa sig till döds. Eftersom ha var överviktig, medelålders och kedjerökte skulle löpningen ge honom en hjärtinfarkt, hoppades han.

Han sprang allt vad han orkade, det vill säga inte alltför fort, andades tungt och väntade förgäves på en infarkt. Han trodde att förberedelserna inför försöket var för dåliga och gick därför till sängs lite tidigare och åt även lite mindre den kvällen. Nästa morgon gav han sig iväg i ett lugnare tempo för att orka med en längre runda och den här gången få den eftersträvade hjärtinfarkten. Nu kom han dubbelt så långt innan han blev andfådd, men ingen hjärtinfarkt den här gången heller. Han vände hemåt och märkte att han för första gången på flera månader inte kände sig deprimerad – nej, han var upprymd. ”Om löpningen inte tar kål på mig, så kanske den kurerar mig,” tänkte han nu.

Nästa dag köpte han ett par bra löparskor och fina träningskläder. Samma kväll, efer att ha sprungit ännu längre, korsade han gatan och blev påkörd av en lastbil – och omkom.

Snabba ben har alltid haft en central plats i mäniskans historia, kurir och budsystem med löpare, om härskare som ville visa sin styrka genom att klara uthållighetstester; bland sumerer, egypter, greker, vikingar osv.

Boken snirklar sig från Mesopotamien och faraonernas rike i Egypten (där härskare gjorde löpningsritualer), det gamla grekland (krotonerna), romerska riket, kina (”Gui You Chi” – en tävling på 90 km på 12-1300-talet), indien (Dak Harkara), Vikingarna, de amerikanska indianerna, tibetanska munkar som hoppar och studsar omkring (lung-gom-pa) och till de japanska löparmunkarna på Hiei (som i sin persversitet kan ge sig iväg på en vandring/löpning som sträcker sig över 46 572 kilometer, och kallas märkligt nog för marathonmunkar fast de inget har att göra med marathon), eller nakenlöpning i England på 1700-talet.

Det mesta med fotvandring tas upp, blandat med livshistorier om enskilda löpare, historiska skeenden och kopplat till livet i övrigt i samhället. Man får veta att Pythagoras var vegetarian, tillämpade fastekurer, att Aristoteles nämner löpning vid åtminstone arton tillfällen och beskriver teknik och träningsmetoder. Galenos, läkare från romerska tiden rekommenderade löpning som botemedel mot fetma. ”Det är sällan Gud låter en man löpa från start till mål utan att någon gång snubbla eller falla” Philo, 20 f.kr.-50 e.kr. Judisk filosof. Seneca sprang. Om Joachim Heinrich Ehrke som påstås ha skrivit Medicinsk handbok för löpare (1782?). I boken står det att jogging fanns som ord troligen på 1600-talet i England, som en form av lätt löpning bland människor och djur. Ordet användes mest i samband med travhästar. Romanen My Run Home från 1884 av pseudonymen Rolf Boldrewood nämner författaren sin ”morning jog” – morgonlöprunda, om kulturer där löpning är del av livet; Tarahumara (Raràmuri). Och det fortsätter på det här viset när man kondenserar innehållet. Allt efter eget intresse vad man vill ta tillvara, och hur man vill ta tillvara kunskap och historier ur Löpning en världshistoria.

Under en period blev pedestrianismen (kappgång, tävlingsgång – fort och långt, så det blev nog spring också) stor, långa gångtävlingar genom land och rike, att det blev stort hade antagligen att göra med vadslagningen kring det hela. Från den här tiden skriver Gotaas om ett antal atleter av skilda slag; Alexis Lapointe, Lewis Bennett (känd som Hjortfot, hette även Hutgohsodoneh), Mensen Ernst, Robert Barclay Allardice,

Moderna tider kommer, vår tids storlöpare vävs ihop med hemlandsförhållanden och annat för att ge en fingervisning varför det blev som det blev; Paavo Nurmi, Gunder Hägg, Emil Zatopek,  Vladimir Kuts – det går vidare till tränare och träningsfilosofier och limmar ihop olika löparöden. Det spretar spännande åt alla håll, här finns nåt för de flesta att fundera över, som t.ex. Arthur Newton som experimenterade med alkohol i sin långlöpning. Som tyckte att en matsked brandy till sex delar vatten fick honom att piggna till under långa löpningar.

Det här med lågpulslöpning och långa distanser, Ernst van Aaken återkommer på flera ställen, han med Waldnielakademin, lågpulslöpning i mängd, att öl är en utmärkt återhämtningsdryck, och en tro på att kvinnor faktiskt kan springa långa distanser.

Ofta så hamnar många av kaptilena ur boken i ultralöpning (distanser över marathon), modernare tävlingar som i Japan 1917 (Ekiden) och Sydafrika 1921 (Comrades), marathonmunkarna, Tarahumara osv och landar slutligen vid det årliga extremloppet Self-Transcendence 3100 Mile Race (4989 kilometer) i New York, något som skapades av Sri Chinmoy och hans anhängare. När historierna så ofta slutar i med det extrema, men jämfört med de de vanliga storlöparna, så blir det inte många ord om några moderna ultralöpare. Jag kan tycka att det är en miss att vår tids kanske främsta ultralöpare Yiannis Kouros inte fått en plats i boken som så mycket handlar om extremdistanser.

Återhämtning, intervaller och annat, när man började forska på det; 1930-talets tyskland där hjärspecialisten Herbert Reindell och löpartränaren Woldemar Gerschler undersökte puls och hjärtslag. De ordinerade hjärtpatienter intervallträning för att återfå styrka och hälsa. Efter mätningar fick de ett mönster, hade man en puls på 180 krävdes det 90 sek att komma ner till 120 slag. Tog det längre tid, var antingen tempot för högt eller distansen för lång. Rudolf Harbig körde efter modellen och var en osannolikt bra medeldistanslöpare på sin tid.

Bland många andra moderna klassiker finns Arthur Lydiard citerad med ”Train, not strain”. Den mycket excentriske Percy Wells Cerutty, som studerade filosofi, djur och allt för att få ihop en livsfilosofi och hur löpning ska fungera, han kallade sin livsstil för ”Stotans” . Hans bästa adept blev Herb Elliot, världsmästare och värlsrekordhållare. När jag läser om Cerutty så tänker jag på den svensk/finska hälsoreformatorn Are Waerland – som också led av klen hälsa, vände på tillståndet och blev hälsoguru.

Gootas kombinerar ofta detta med löpare eller tränare. Det blir en underhållande mix. Springa med Zen heter ett kapitel och handlar om den japanske löparen Toshihiko Seko och tränaren Kiyoshi Nakamura, nästa kapitel heter Springa som Strutsen och är om det kinesiska löparundret bland kvinnor på 1980-1990-talen under tränaren Ma Junren.

Och den stora joggingvågen som fitnessindustri kom till på 1960-70-talen, den presenteras med olika sidospår; Bill Bowerman (jo, ni känner igen namnet från en del Nikeskor) åkte till Nya Zeeland 1962 för att träffa den legendariske löpartränare Arthur Lydiard och förändrade sitt liv, Bowerman och Waldo Harris skrev boken Jogging (sålde en miljon ex 1966).  Vidare finns Kenneth Cooper som skrev Aerobics och står bakom 12 minuters testet, Coopertestet, spring så långt du kan kan på 12 minuter och jämför det med en slags konditionskarta. Cooper var läkare och hade själv blivit i sämre form med åren och även han gjorde en vändning. Nästa steg i bokbranschen blev James F Fixx som skrev 1970-1980talets löparbibel Löpning – från jogging till marathon (The complete book of running). Fixx hade vid 35 års ålder lagt på sig en hel del övervikt, rökte dubbla paket cigg om dagen, han vände på sitt liv; började springa och gick ner i vikt och blev en profet i löpning. Och nånstans så landas det hos George A Sheehan, som blev filosofisk löparguru, hjälpte säkert till att de intellektuella kunde njuta av sina vedermödor i löparspåret.

Ett kul sidospår är detta med den finlandsfödde Onni Niskanen, som flyttade till Sverige vid 19 års ålder och sedan hamnade i Etiopien, där han tränade löpare och den främste av dem han tränade var Abebe Bikila.

Ingrid Kristiansen fick problem vid VM 1991 och tävlingar framöver, känsla av att vara utanför sin egen kropp. Fick diagnosen hypoglykemi, att bukspottkörteln producerade för mycket insulin, av kinesiolog Terje Skriver (länken beskriver mental träning). Kostomläggning med mer mot protein och fett och väck med snabba kolhydrater. Men Ingrid återkom aldrig till max igen. Kanske hade hon fått hypoglykemi (tyvärr fick vi aldrig reda på om hur presterade bättre med en ny kost).

Ett långt avsnitt om den fantastiske Henry Rono och hans löparkarriär som kantades av alkholism. Hans karriär och levnadsöde är en saga för sig.

Kenya kommer in på slutet i boken med folkgruppen Nandierna (vilka Henry Rono tillhör), som är en grupp i kalenjinfolket. Danskarna var där och undersökte deras kost och det visade sig att deras intag av kolhydrater var 70% eller mer, 465-600 gram per dag, fett ca 15% (46 gram) och proteinintaget borde då vara 15 procent (77-78 gram). Man konstaterade att ”Löpare från kalenjin åt alltså mer växtföda och mer kolhydrater än renodlade nomader.”. Att så många av kalenjinfolket blir så bra långdistanslöpare kan finnas i att deras ämnesomsättning är bra, Bengt Saltin, har mätt HAD enzymaktiviteten (vilket indikerar på kroppens förmåga att omvandla fett till energi) i lår och vadmuskler och vilket var 20-50% högre hos kenyanerna än hos skandinavierna. Thoor Gotaas bryter in med berättelsen om Japheth Kimutai som sprungit i tävlingscirkusen och som visar varför kenyanerna är motiverade för att jobba och försaka så mycket. Men att många av männen faller offer för alkohol, men att kvinnorna klarar sig bättre. Om Gabriel Rosa som har hållit i projektet ”Discover Kenya” som Fila sponsrar gick ut på att stötta kenyansk löpning, när man gick med projektet så var 2 kenyaner bland de 100 bästa i världen, 14 år senare var 50 av världens bästa maratonlöpare från kenya. Gabriel Rosa har haft enorma framgångar med Filateamet.

Inte går det att komma ifrån doping av olika slag, en intressant historia som berättas i boken är om Björn Ekblom som lät Artur Forsberg prova bloddoping och som förbättrade sin tid på milen med en minut.

Och det här med att springa snabbt, Gotaas funderar; ”Handlar det om tillfälligheter att ingen vit löpare har lyckats komma under 10 sekunder under godkända vindförhållanden.” , men sedan boken skrevs har Christophe Lemaitre skrivit om historien för vita löpare. Och man får inte glömma att italienaren Pietro Mennea hade världsrekord på 200 meter (vilket höll hela 17 år).

Största bristen i den svenska upplagan är diverse korrekturfel på årtal och varvtider som var ganska uppenbara, tex ”Henry Rono utsågs 1970 till världens bästa idrottsman”, rätt år är 1978, eller varvtiderna på Gunder Häggs och Arne Anderssons lopp. Peter Radford heter även Redford, andra slarv med namn återkommer. Korrekturläsningen har inte räckt till. Och då undrar jag givetvis vad mer man slarvat med. Förlaget Optimal är annars mest känd för att utge böcker om bantningsmetoden LCHF, och i den kulturen är man inte särskilt intresserad av att presentera fakta rätt eller korrekt utan skarvar som det passar syftet. Som t.ex. detta om sumobrottarna.

Boken avslutas med en intressant litteraturlista, mycket användbar för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Förlagets sida om Thor Gotaas bok Löpning. Om inte den lokala bokhandlaren har boken, eller om ni inte vill gå in på biblioteket för att låna den, så finns den att beställa på Bokus och Adlibris, och på engelska som Running a global history.

Provkapitel på Marathon.se.

Recensioner; SVD (mest repetition ur delar av boken), GT, Idrottsforum (en kritisk granskning av den engelska upplagan – väl värd att läsas).

Andra bloggare som nämner boken, men inte mer; Embryo, Milen sub40, FackbokenKondis.noJaybanks, Spinspirit, UgglanrunningFunctional Fitness, Kjell Brell, Liza Löpare, Hansonsblogg, Södermalmsnytt,

Och slutligen, andra böcker som jag skrivit om och där det finns en del löparhistoria i; Erik Bengtson – Marathon, James Fixx Löpning & Pea Nilsson & Torbjörn Wigg – Marathonboken, och en hel del i boken tangerar det som finns med i  Sven Lindqvists bok Bänkpress som har en lång rad hänvisningar till historiska skrifter om träning.

Read Full Post »


Gladys Burrill, 92 år, Honolulu Marathon på tiden 9:53:16

Idag passar det rätt så bra att berätta att det är aldrig försent att börja. Gladys Burrill gjorde sin första maraton vid den späda åldern av 86, och förra året kom hon igenom Honolulu Marathon vid 92 års ålder och därmed den äldsta kvinnan som genomfört ett marathonlopp.

Om Gladys Burrill springer, njae, det är väl synd att säga. Tiden var 9 timmar och 53 minuter & 16 sekunder, det betyder nog mest att hon går och luktar på blommorna 🙂 – men vem vill inte lukta på blommorna vid 92 års ålder och bli kallad för Glady-ator?

Read Full Post »


Wallanderloppet 2011, Ystad

Knallade ut till Sandskogens motionsspår i Ystad, tänkte köra 2,5 km sen lite vila innan jag skulle ta 1,5 kmvarvet hårt och avsluta med samma varv en gång till i medelhårt tempo innan det var dags att se nöjd ut.

Det höll inte mer än något över 1000 meter, sen började vaden kännas. Jag fortsatte trampa på, sista 700-800 fick jag hålla igen för det smärtade. Efter springet försökte jag hitta punkten i vaden, pressa med fingrarna, men det var för djupt in för att själv komma åt. Men det verkar vara samma problem med vaden som förr, nån form av gubbvad eller kompartmentsyndrom.

Jag gav upp, det blev inga 1500:ingar. Men det blev ett nytt pers på 2500 trots att jag fick hålla igen mot slutet, tiden blev 10:11. Men jag är tveksam till om det är 2500 meter.  Men nöjd att jag persade med 14 sek trots bekymmer.

Men sen var det bara att ge upp. Gick in till stan igen, mötte högvis med löpare som var på väg till Wallanderloppet. Tänkte att jag får ta och kika på loppet efter jag duschat och bytt om. Sedan ner på torget för att se David Nilsson, från Högsby, som var överlägsen redan efter halva loppet. Ystad Allehanda har ett reportage från Wallanderloppet 2011. Skånskan dagen innan med ”Löpning i Wallanders spår”.

Daniel och Sofie

När jag står där känner jag igen ett ansikte under en keps, det är mina utmaningarbloggaren som kommer springande. Vi byter några ord efter målgången. Sedan är det dags för mig att hasta hem, tvätten måste skötas, hungrig är jag, hunden ska ha promenad. Och fundera ut vad jag ska göra med vaden.

Wallanderloppet 2011, Ystad.

Read Full Post »


Erling Berg - Erling Berg´s nya träningsbok för alla

Skandinaviens främste ”muskelbyggare” med en omarbetad träningsbok – den förra Muskelbyggaren, en bok om fysisk träning (1932), blev utökad. Erling Berg´s Nya träningsbok för alla, förlag okänt men borde vara Erling Bergs Institut, tryckt av Örtenblad & Möller Tryckeri 1935. 100 sidor och ett 150 tal illustrationer (varav ett tjugotal fotografier), häftad.

Erling Bergs Institut

Erling Berg var en känd kroppskulturförespråkare och hade sitt Erling Bergs Institut i Göteborg, 1935 fanns man på Kungsgatan 35.  Mottot var ”Koncentrera dig! Hälsa och styrka genom träning” – 2-3 timmars träning i veckan skulle få kroppen i god funktion, för att få ordentligt med livslust och energi. ”Människan har fått sina muskler och andra organ för att de skola användas i sin fulla utsträckning”.

Erling Berg, Skandinaviens främste "muskelbyggare"

Jag skulle vilja säga att hans program var mest träning med romerska ringar, att kosten och mängden protein spelar roll, att mental träning är viktig. Till detta ett frisksportliv, varma och kalla bad, bastu och annat för kroppen.

”En stark och hurtig person känner sig alltid form och är aldrig rädd för att gå till ”chefen” och begära bättre villkor för sig. Tänk på det!” – något för nästa avtalsrörelse… skicka in vältränade förhandlare istället för skrivbordstjockisar.

”Genom autosuggestionen  ger man sig själv en ingivelse till en  starkare viljeyttring.” – vikten av mental träning påtalas.

Gott om råd för luftbad, varma & kalla bad samt bastu är Erling Berg glad i. I boken finns en ritning till eldstaden för en bastu.

Om sömn och sömnbehov skriver han ”Det är bättre att sova litet för mycket än för litet. En Mager person behöver i regel mera sömn än en fet, som endast bliver fetare om sömnen bliver för lång”

Vår föda förstår han sig bättre på än gemene man idag. Han delar upp maten i äggviteämnen (protein), fett, kolhydrater och mineraliska ämnen (han nämner grönsaker, tar upp salter och vitaminer).

”En fullvuxen människas sammanlagda behov per dag av dessa fyra huvudgrupper, kan normalt uppskatts till 3,306 kalorier
120 gr. äggvita ger 696 kalorier
90 gr. fett ger 810 kalorier
450 gr. kolhydrater ger 1800 kalorier
Senare rön tycks visa, att det strängt taget endast är nödvändigt med 20 gr. äggviteämnen för en fullvuxen människa. Emellertid äro meningarna härom delade, och för min personliga del ämnar jag även i fortsättningen hålla mig till ”120-gramsteorin” – Erling Berg.

Större delen av boken är träningsinstruktioner och illustrationer; främst handlar det om träningsprogram för romerska ringar, ett längre kapitel med ”Kvinnans gymnastiskprogram” som är betydligt lättare och förklaras med ”Underlivsorganen kunna nämligen icke tåla den den starka påfrestnigen som kommer till stånd genom t. ex. de för kraftiga bukrörelserna”. Där finns också kapitel om ”Träning för en normal midjelinje” , om ”Kut- och svankrygg” samt om ”Tyngdlyftning”.

Jag har noterat att Pehr Torell missat Erling Berg helt i uppslagsverket Bodybuilding och Styrkelyft.

Erling Bergs elever; Ruben Larsson från Kosta, 62 årige Bjerstedt, N Ö Frölund, Per Engström, Folke Carlsson & K A Hansson.

fotnot; 120-gramsteorin för protein/äggvita som Erling Berg skriver om kommer ifrån Baron von Liebig (den engelska wikipediaartikeln med Liebig är bättre och med massor av referenser) som forskade i energigivarna under andra halvan av 1800-talet, Liebig drog slutsatsen att 120 gram var en tillräcklig mängd för en vanlig människa för att kunna fungera. Carl von Voit (länkar och referenser finns i den engelska artikeln om Voit) experimenterade med hundar 1881 och menade att 100-125 gram protein skulle vara en lämplig nivå för en människa. Max Rubner &  Wilbur O. Atwater är ett par andra namn som dyker upp när det handlar om nivåer runt 120 gram. Givetvis fanns det annan forskning från den här tiden som menade på att det gick lika bra med en mindre mängd protein, Russell Henry Chittenden menade att runt 50 gram var bäst för oss, dansken Mikkel Hindhede menade att 30 gram protein per dag var tillräckligt. Och även idag finns det olika åsikter i frågan.

Per Engström från Göteborg, en av Erling Bergs elever.

Read Full Post »


Lisbeth Listervik Jorden Runt på Alla Fyra & Kirk Johnson To the Edge.

Ett paket trollades fram från Johns Antikvariat med mitt namn på, jag öppnade den och fann två böcker. Den ena var Lisbeth Listerviks Jorden runt på alla fyra och Kirk Johnsons To the edge. Lisbeth Listerviks bok har jag läst, det tjusiga med det här exemplaret är att den är signerad av Lisbeth med grön bläckpenna. Boken handlar om systrarna Lisbeth och Gretas jorden runt vandring/resa åren 1938-1945. Den andra boken är av Kirk Johnson som genom en familjetragedi började springa, och valde efter en kort tid att satsa på Badwater Ultramarathon.

Ett trevligt välkomstpaket, tack och bock!

Read Full Post »


Ett par av de bästa långdistanslöpare som Sverige haft gick ur tiden i mitten av mars; Valter Nyström, född den 30 december 1915, död den 11 mars 2011 och Erik Östbye född 25 januari 1921 och avled 14 mars 2011. Gemensamt för dom båda var att de var som bäst i en ålder då de flesta andra löparna lagt skorna på hyllan. Nyström var varldstvåa på tiotusen på sin tid och Östbye är fortfarande världsetta i marathon.

Valter Nyström

Valter Nyström

Valter Nyström gjorde sensation på löparbanan när han som 36 åring blev världstvåa i statistiken 1952 på 10.000 meter med tiden 29:23.8, bara Emil Zatopek var värre. Det var så stort att han fick Svenska Dagbladets Bragdguld. Gelfe IF har skrivit en minnesartikel om Valter Nyströms tävlingskarriär. Läs den, det är en löparkarriär som blommade till världsklass när han kom upp i åren, det är fascinerande läsning, här finns en koppling även till Arthur Lydiard. Det skulle dröja ända till 1970 innan en svensk löpare, Bengt Nåjde, slog hans svenska rekord på milen.

Erik Östbye

Erik Östbye – om Erik Östbye har jag bloggat om tidigare; om Östbye i boken Marathon samt om ”Världsrekord i marathon”. Hade en lång och  fascinerande löparkarriär, första svensk under 2.20 på maran (har man kontrollmätt en bana 6 gånger så måste det vara korrekt, hur många banor kontrollmätte man så noga på den tiden?), och gjorde 2:27:05 som 56 åring på marathonsträckan, vilket fortfarande är världsrekord i den åldersklassen.

Göteborgs Friidrott har skrivit om Erik Östbye. Och på friidrott.se finns en artikel om både Erik Östbye och Walter Nyström.

Read Full Post »

Older Posts »