Idag är det exakt 3 år sedan jag kastade in handduken på den bantning jag genomförde första halvan av 2007. Jag hade på ett halvår brytit ner vikten till 75,3 kilo. Exakt hur många kilo det handlade om är jag inte helt säker på, men nånstans i trakterna på 30 kilo var det frågan om. Jag införskaffade en fungerande våg först några dagar efter starten – men en bra gissning är nånstans kring 104 kilo.
Viktnedgången var underbar att få gjord men det var inte det stora i det hela, det stora var hur mycket friskare jag på kort tid kunde bli med en vettig kost. Jag hade ett mag- och tarmsystem som hade havererat, paltkomorna var legio och i övrigt hade jag tillräckligt med hälsoproblem för att kunna tävla mot creme de la creme bland de inbillningssjuka.
Det tredje var att jag faktiskt ändrade min livsstil en hel del, mest road är jag egentligen av att jag blivit biten av träningen. Att jag faktiskt gillar att ta kontroll över min kropp och utmana mig själv. Roligt är det för att jag innan tyckte att en promenad nångång (varannan vecka) räcker gott och väl. Så kul är det ju inte. Det finns ju bilar. Vad visste jag då, jag hade inte den minsta lilla aning om vad det var för ett slags jag som släpptes ut. Aldrig hade jag kunnat gissa mig till att jag skulle tycka det var roligt att springa en mil, två mil eller många mil i sträck. Vad ska man med sånt tidsslöseri till, hade jag tänkt innan.
Och så finns det ett fjärde, ett fjärde som jag återkommer till varje år. Det är den elfte januari och den elfte juli. Januaridatumen är då jag startade bantningen, och julidatumet är då jag ansåg att nu fick det vara klart. Och för varje år som går, desto närmare är jag mitt mål. Och målet är att hålla min vikt normal i 5 år. Nu är det bara 2 år kvar. Vad ska jag göra sedan?
Det känns fint att i sommarvärmen kunna blicka ner på vågen och se att morgonens vikt var 72,3 kilo. Det är faktiskt 3 kilo under min dagsvikt för tre år sedan. Det är mer än godkänt.
Bjärehalvön har med åren blivit en stor utmanare till Österlen som min favoritplats. Här finns fantastiskt utsikt från Hallandsåsen över Laholmsbukten och Skälderviken. Kusten är verkligen omväxlande, från milslånga stränder efter Laholmsbukten till klätteräventyr kring Hovs Hallar. Landskapet är som Haväng, fast så mycket större och mer.
Jag var och kikade på damtennisfinalen i Båstad mellan Gisela Dulko och Aravane Rezai, där den senare kämpade bäst och vann. Båstad invaderas vid den här tiden av året av Porschar, Corvetter och annat som folk vill flasha med – det är nästan så att Porsche blir den vanligaste bilen i byn, dussinbil som ingen bryr sig om. Men när ett halvt dussin Koenigsegg bilar står parkerade mellan Skansen och Pepes Bodega så kan inte ens jag låta bli att gå ett varv runt och känna en fläkt av något som liknar ubercoola rymdfarkoster. Beam me up Christian!
Och slutligen snabbgetens träningsvecka nr 27 för 2010.
Veckan i korthet; 47,62 km löpning, sju pass med löpning. Tre styrkepass och fem x 100 armhävningspass senare.
Barfota har jag äntligen kommit igång med. Det är ganska skönt att få klafsa iväg på plattarna och känna den hårda sanden under fötterna. Nu blev det två turer utefter Skummeslövsstrand. Dagens tur var i +30 gradig brutalsol som blängde tryckande på mig, och med en motvind som hette duga. Det var som att springa in en vägg när jag vände tillbaka. Men det är skönt. När som helst går det bra att kasta sig i havet och få en härlig svalka. Känns som livet är en stor gåva. I övrigt är det få kilometer den här veckan, en vecka som blivit lite av en återhämtningsvecka.
Styrkepassen blev ganska få, inte alls som planerat. Å andra sidan så kändes det rätt att ta det piano med all träning och äta på.
10 dagarsdieten – haha, ja vad ska jag säga. Jag får återkomma.
Kommande vecka: Att försöka hålla ihop allt, semesterveckor är inte så lätta att hantera. Träningen; Lagom med löpning och gärna upp med styrketräningen. Jag inväntar viktmålet.
Snart bara ett år kvar för min del.
060911: 117
070711: 86,8
080711: 82,5
090711: 83,1
100711: 83,9
När jag köpte min cykel kunde jag cykla typ en mil och tycka att det var skitlångt och jobbigt. Och igår sprang jag lika långt. Ganska fort dessutom.
Det känns fortfarande lite oväntat och konstigt att vara i så bra form. T ex att jaga bussen i full fart och inte vara blå i ansiktet när man kliver på. Oväntat.
Tjena och grattis! Jag har medvetet hållit mig undan ”rampljuset” ett tag. Att semestern är svår är det ingen tvekan om. Eftersom jag ännu inte mentalt landat i en mognad avseende mitt ätande är det inga problem att sticka uppåt tre kilo (vilket det lär stanna vid efter semestern). Jag är fortfarande lika imponerad OCH motiverad av dig och din historia. Grymt jobbat! Jag jobbar vidare, men har just nu väldigt svårt med fokus. Skam den som ger sig!
Ett mål kanske kunde vara att slippa tänka på vikten och att det liksom sköter sig själv. Och kunde inte triathlon vara en utmaning?
Ingemar – Fortfarande så tycker jag en mil på cykel är långt och tråkigt. Men alldeles lagom för ett litet lubb.
Min serie är för den elfte i sjunde har varit; 75,3-77,9-75,6-72,3.
Och som du tidigare noterat, det verkar som vi kaloribantare har det betydligt lättare att få resultat än lågkolhydratbantarna.
Magnus – Stick to the plan, och varje dag är en ny dag för omstart, man får aldrig blicka bakåt utan bara se nu och framåt. Reset your future. Typ. Semestertider kan vara lite knepiga, kan vara rätt så stora viktvariationer från dag till dag, men man får ta det som en man och hålla ihop det de dagar man kan. Och kroppen behöver både vila och mat i omgångar om man ska få ordning på den. No rest, no gain.
Andrej – Det går bra att sluta att väga sig, metoden är att köpa kläder som sitter perfekt när man har den perfekta/önskade kroppsformen/vikten – och så fort de sitter illa så vet man att det är på väg åt fel håll.
Viktfixeringen, eller snarare fixering att bli kvar där i lämplig viktvariation kommer sig av att när jag började banta så fanns det siffror som talade om att 90% (eller något sånt) i längen inte klarade av att hålla sin nya vikt.
Så jag bestämde mig att det får bli ett 5 årsprojekt att hålla vikten. Klarar jag det fem år så klarar jag allt. Dessutom känns det bra att ha ett så mål så långt in i framtiden.
Bra underlag för de som lyckas finns på http://www.nwcr.ws/Research/published%20research.htm
Triathlon lockar inte, cykling är ganska trist. Men, vi får se vad jag hittar på. Årets olika delmål finns kvar att jobba på, först dom, sedan nya.
Ha det riktigt gott i sommarvärmen!
Vilken förvandling! Och vilken resa! Jag är djupt imponerad! Vad du ska göra sen när du mått ditt mål? Enkelt. Du ska njuta av ditt helt nya liv. Du ska vara stolt och glad. Snart nog hittar du på nya utmaningar. 🙂
Jag håller med, vilken resa, det är baske mig något att vara stolt över!
Däremot så läste jag inte stycket om det här stället du sa kunde vara nog så bra som Österlen. Det gick mig totalt förbi. 😉
Ha det gott i värmen 🙂
Vad du har genomfört!
Tips: Ta dig till Hovs hallar och spring längs vattnet in till, ja, så långt du vill mot Ängelholm. Inte mycket som slår den turen. Sedan kan man ta buss tillbaka till Torekov och smålunka tillbaka till Hovs Hallar.
Häftig förvandling du har gjort med dig själv! Du måste ju bara må så mycket bättre nu än förr, bästa belöningen 😉
Hatten av!!! Jag är imponerad!!!
Ingmarie – Tack, jo nåt skräp fastnar det nog mellan pannloberna, vad det lider.
Shirouz – Ska jag bokstavera Bjärehalvön? Hö…
Cecilia – Inte ett öga torrt på en sån runda. Du hade ju nyligen med en del av sen runda på din blogg. Vackert som den.
Daniel – Den bästa belöningen var givetvis att kroppen började fungera normalt igen. Så är det. Och så är det skönt att utmana sig själv med helt nya vägar i livet.