Den här boken påminner i vissa avsnitt om George Sheehans bok Jogging, den nya livsstilen. Men inte alls så tunggrodd, utan texten rinner fram som en klar vårbäck.
SPRING FÖR KÄRLEKEN OCH LIVET handlar om jogging, springning och löpning ur de flesta aspekter. Om att svettas, om överträning, om att springa efter den höga åldern av 35, om bantning, årstiderna och framför allt varför Ludvig Rasmusson själv började springa i mitten av sjuttiotalet.
Jag är inte riktigt samma ungdom som Rasmusson var när han började springa. Och när han skrev den här boken hade han sprungit i tjugo år, själv har jag investerat två år i fötterna. Hans reflektioner från löpningen är bitvis helt annorlunda än mina, och just därför blir det kul att läsa det, eftersom det inte bara handlar om igenkännanden, utan det handlar om en annan persons upplevelser.
Ludvig Rasmusson vill att man skyndar långsamt, och jag själv har nog mest skyndat på. Det fungerar det också, men där finns ett pris att betala med överträningen. Det gäller även sådana som är äldre…
Rasmusson skriver med en tillbakalutad humor och fundersamhet. Han vänder på en hel del tänk och funderande, ser realistiskt på fördelarna med att jogga, att det faktiskt ökar välbefinnande och hälsa. Men det räcker bara att låta bli för en kort period så är har man tappat det mesta. Vilket kan vara retfullt då någon som rökt hela livet och väljer att göra en kovändning och får i stort sett alla hälsovinster på en kort tid.
Jag skulle nog vilja påstå att löpningssamhället utvecklats mycket längre än vad Ludvig Rasmusson trodde sig. Här skrivs det om James Fixx, och om maran som ett slutmål – idag har det utvecklats till fantaster som ser ultraloppen som det verkliga målet. Att springa något långt bortom den svenssonaktiga maratonsträckan. Han skriver ”Att springa omåttligt mycket blir tråkigt i längden. Dessutom blir man sämre för varje år sedan man nått sin toppen. Frimärkssamlare däremot får allt större samlingar Dessutom skadas man ofelbart om man springer överdrivet mycket, och måste kanske sluta helt. Frimärkssamlare skadas aldrig.”
”Formsvackor och formtoppar är för löparen naturliga, och följer varandra lika oregelbundet som vinden som kommer i stötar. Dessa skiftningar gör att många inte tycker om löpning. Det stämmer inte med den svenska trygghetsfilosofin. Jogging passar inte i ett välordnat samhälle där bussarna följer tidtabeller och man får samma lön antingen man varit i form eller inte.”
Rasmusson skriver ”Springning är ingen last på samma sätta som supning. Det finns inga springalkoholister. En avgörande skillnad är att alla har ett visst motstånd mot att börja springa.” ”Alkoholister tänker inte: ”Usch, nu måste jag ta en sup” – och menar att för löparen tar det trekvart att hamna i endorfinruset, så det kan inte locka eftersom ”Få skulle röka om de fick vänta så länge innan de kände något”.
Vi upplever det där så olika, och jag är inte ensam om att vilja ge mig iväg i tid och otid. Det finns sällan ett motstånd att ge sig iväg. Man kan bli beroende av löpningen. Men han har säkert rätt om rökningen.
”Springturistar man i medelhavsländerna får man naturligtvis inte glömma Platons gamla råd till idrottsmän: Undvik siciliansk mat! Akta er för korintiska flickor!” skriver Rasmusson.
Det är massor av kloka och bra funderingar över springandet. Om problemen med att bli sjuk och vill träna ikapp den förlorade tiden, och som leder ofelbart till att man blir sjuk/skadad igen. ”Först när jag accepterade reglerna och tog det lugnt hade jag någon glädje av denna moståndskraft. Från att ha varit ovanligt mycket förkyld blev jag det ovanligt litet” skriver Rasmusson.
Det är många trevliga kåserier kring ett aktivt löparliv som sträcker sig åtminstone över 20 år. Funderingar och klurigheter i varenda kapitel. Håll med, eller inte. Lättläst. Definitivt en bok om och kring löpning att ha i bokhyllan.
Andra bloggare om boken; Badgear gamla bloggen, Höjdaren, Befria,
Ludvig Rasmusson – SPRING FÖR KÄRLEKEN OCH LIVET
En handbok i joggandets teknik och filosofi
Norstedts 1995, 192 sidor
ISBN 91-1-953212-1
Ludvig Rasmusson är alltid ett uppfriskande inslag i etern med sina kåserier. Att han var löpare har gått mig fullständigt förbi…
Det är svårt att inte gå till överdrift, man vill ju bli bättre och bättre – och snabbt inser man att ålder sätter stopp för snabbhet – då blir det längd som räknas – men längd tar mer tid – och då blir allt lätt till överdrift.
När man tävlar med sig själv är man alltid ……. det gäller att finna balans.
Roadrunner – Visst är det härligt med överraskningar, jag hoppade till när jag fick veta att Gordon Ramsay, TV kocken, är en van maratonlubbare. Nåt rykte gick att han även sprungit ultra. Det är i och för sig inte så mycket jämfört med Eddie Izzard gjorde förra året. Men det räcker för att Ramsay ska få en guldstjärna.
liberum-weto – jupp, det är lätt att det går till överdrift när det bara går hur bra och lätt som helst. Blir man inte snabbare kan man springa längre, det är också ett problem. Men det får man väl ta med åldern.
Ha det gott båda två!
åh, tack för det här inlägget, ludvig rasmussons bok har gått mig alldeles förbi. det låter som något att ta med sig ner till portugal och läsa i små portioner? tänk vad många söndagar man har spetsat öronen när det har varit dags för hans betraktelser i god morgon världen.
hej igen – utgiven 1995, det var långt innan jag lystrade till ord som löpning 🙂 även om ludvig rasmusson var bekant.
läsa den ska jag göra ändå!
Jo, det är långt tillbaka i tiden, 1995. Men löpning är tidslöst och gillar du hans mondäna kåserier så kommer du säkert att gilla den här boken. Sedan kanske man inte håller med om allt – men en sak som fastnade i skallen på mig, och som jag inte skrev om härovan, var att berättade om de vänner han hade som sprang hårt och jagade tider hela tiden. De som ville förbättra sig konstant, de lade av med löpningen. Men LR han fortsatte att springa sina rundor år efter år.
Jag antar att många som springer hårt egentligen inte njuter eller trivs med löpningen. Kan vara bra att ha med sig i löparbagaget de närmaste femtio åren. Även om jag inbillar mig att jag kommer att bli bättre, och att min frimärkssamling förblir begravd nånstans.
Frågan är var man kan få tag i boken. På adlibris har den utgått ur sortimentet, på bokus hittar jag den inte och på sidan du länkar till hittar jag ingen info om hur man kan köpa den. Var köpte du din bok?
Hej Sussi, enkelt – jag gick till biblioteket 🙂
Håller med. Jag läste boken för några år sedan, men jag hade hört honom prata om löpning på radio vid tidigare tillfällen.
Tex Runners World är mig för det det mesta helt ointressant
förutom Rune Larsson ibland.
Jag kände igen mig i Ludvig Rs minnas igenom dagens löprunda innan man somnar. Man kan se vissa saker i minnet tydligare och mer medvetet än när man sprang. Jag tycker också att det är förfelat att springa med MP3-musik i öronen. Löpturen är ett bra tillfälle att uppleva hela verkligheten inklusive ljud.
Ahja, jag kör nästan alltid musiklöst – jag vill ha koll på omgivningen, och så är det lugnande att höra verkligheten.
Men det händer vid något enstaka tillfälle att jag slår på mobilen och låta musik strömma ur dess högtalare. Då är jag fortfarande med örona kvar i omgivningarna.