Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ultra’


77,51 km löpning, fem styrkepass och fem x 100 armhävningspass senare. Fem pass med löpningen. Och en vecka som gett ökning i styrkepassen och minskning med löpningen.

Minskningen i löpningen behöver jag. Jag har tidigare nämnt att det börjar bli problem med höftböjare, sätesmuskler och lårmuskler. Att minska på mängden brukar få muskler och leder att klaga mindre.

Och jag har malt på med löpningen i lugn takt väldigt länge nu, har försökt att hålla mig ifrån träning i högre tempo och högre pulsnivåer. Intervallerna har inte varit på programmet senaste fem veckorna. Fast helt lugnt har det inte varit, några tempopass har det blivit, och det har sett bra ut med vad jag fick ut. Inga personliga världsrekordtider, men gott nog.

Nu i onsdags så kändes benen fina så jag gled iväg och bestämde mig att jag provar att dra på under en milarunda. I skiftet april/maj var jag ute på den här rundan två gånger till 154 i medelpuls och fick då ut 5:10 tempo, och tider som 51:35-51:40. Nu fick jag 4:49 tempo till 159 puls, det gav 48:12 på milen. Det här är hög men kontrollerad ansträngning för min del. Och gav mig beskedet att jag är på ungefär samma nivå som förra året. Snabbaste 5 k var andra halvan som gick på 23:54 enligt min pulsklocka, GF 305.

det ser bra ut. Jag är i mångt och mycket på min bästa nivåer från förra året. Frågan är bara om jag kan kliva upp ett steg, som jag gjorde från 08 till 09. Eller om jag blir kvar här. Den här nivån höll jag i stort sett från juni ända till fotledsskadan som kom i november. En jämn och fin form. Då jag kunde en bra dag gå ner till 23 minuter på 5k och 48 minuter på milen.

Är på gång igen med min variant av Bangsbo och Tabataintervaller (något jag skrev om i denna bloggning ”Hur mycket ger intervaller”) och så såg jag att Expressen tog upp Bangsbos forskning ”Kom i superform med mikrointervaller”.

Körde ett ultraträningspass idag söndag. Och fick med mig ett personligt världsrekord på 30 km, som jag fick ihop på 2:56:43. Jag har aldrig tidigare gått under 3 timmar på 30k. Så det känns bra. Men benen stelnade till rejält sista 5k. Fick ihop 34.94k på 3h25min. Det är jag nöjd med.

Styrkepassen i veckan. Det är samma grundpass som jag kört ett tag. Det händer inte så mycket, men jag körde fem pass i veckan, vilket är det mesta på länge. Och jag ska öka på antalet pass närmaste tio dagarna. Så får jag känna efter vad det ger.

Kommande vecka: I min plan ligger i en 4:e 10 dagarsdiet. Helt enkelt för att jag ska se till att landa på högst 72,0 kilo med trendvikten. Jag har tidigare satt kalorinivån kring 2000 kcal/dygn, senaste dietperioden låg jag på 2400 kcal/dygn. Och jag tror att nivån runt 2400-2500 kcal/dygn ger tillräcklig effekt. Jag kanske inte har skrivit det förut, men sedan den 6:e maj har jag haft som mål att snitta 150 gram protein per dag, i övrigt så försöker jag hålla mina 250 gram kolhydrater så länge jag springer mycket. Träningen; Under här tio dagarna så ska jag dagligen köra styrkepass, dubbla vissa dagar – kötta på en del. Löpningen får gå i tredje hand – allt efter ork. Är det finväder brukar orken vara stor. Fast som grund hade jag tänkt spring varannan dag, kortare intervall- och tempopass under veckan och så långpass till helgen.

Annonser

Read Full Post »


93,78 km löpning, två styrkepass och fem x 100 armhävningspass senare. Det är vecka 22 i korthet. Nio pass med löpningen. Mycket löpning och lite styrketräning.

Det har blivit för mycket spring på sistone, benen börjar stelna, höftböjare, sätesmuskler och lårmuskler sjunger för mig om nätterna. Dags att trappa ner. Jag hade tänkt att ta vila i lördags, men vafan, jag kan väl gå ut i solen. Det kan jag väl? Och jag tänkte på solen och kollade Stockholm Marathon på TV och till slut så hade gåutisolenplanen blivit klar. Jag kanske rent av skulle springa lite, bara lite och testa in schema för ultralöpning. Träna lite på det. Lågpulsspring med gångavsnitt.

Jodå, så blev det. Jag kan väl köra tre-fyra cykler. Alltså lufsa i 30 minuter, gå i 5 minuter; det är en cykel. Så jag rullade ut mot Vankiva. Lätt och fint. 8 dl vätska fick jag med mig. 5,31km första 30 minuterna, 5:39 tempo och 138 i medelpuls. 5 minuters gång (561 meter, 112 i medelpuls) med vätska. Och så spring igen. Jag kom till Hörlingegård efter nästa springdel. Därefter blev det uppåtöver Hörlingeåsen och så lite åt fel håll och hamnade i Hörja innan jag lyckades styra näsan mot Tyringe. Efter fyra halvtimmesspring fick det vara nog med testet.

Vad lärde jag mig av detta? Kan det fungera 30+5 minuter i schema? Jodå, visst kan det funka. Och trots 15 minuter (3×5 minuter) gång och springdelar som snittade 136-142 puls (lågt) så fick jag ut 5:57 tempo i snitt. Jag gjorde halvmaran på 2:05:40, snabbaste milen gick på 58:24. Och allt detta till något som knappast kan kallas för påfrestande. Fast det här med att vara tidsbegränsad, kollandet av tid – kändes lite tråkigt. Jag ska väl prova lite andra scheman; 20+3 eller något sånt.  Och att prova det hela utvilad, vore kanske inte fel. 22,69 km blev testet på 2 timmar, 15 minuter och 1 sekund. Medelpulsen blev 136 (ca 71% av maxpuls). Kändes som en kakbit.

Hjärtklappning eller hjärtrusning fick jag häromdagen. Jag sprang ner till Finjasjön och kände mig fräsch i benen, efter 4k tänkte jag att jag ska lägga mig på ett högre tempo och flyta på sista kilometern. Och det kändes verkligen lätt och fint, jag låg i 4:10-4:20 tempo och efter kanske 400 meter så kändes det som hjärtat rusade. Jag tänkte att jag kände fel och inbillademig, men det kändes skumt och så kände jag mig matt helt plötsligt, saktade ner till lufs och då fick jag för mig att titta på pulsklockan och den visade mer än 210! Lite fundersamt tänkt jag att den visade nog fel. Krafterna kom tillbaka snart, och så var jag framme. Nu hade jag något att tänka på.

Jag funderade över detta när jag låg och solade, sprang hem igen och inga problem. Kollade sedan vad pulsklockan fått ihop – där fanns en toppnotering på 226 i puls. Jag hade nog inte inbillat mig, utan det var något som hade hänt på riktigt. Jag läste en kommentarstråd på jogg.se om hjärtklappning. En får se om det återkommer.

Kommande vecka: Min plan för närmaste tiden har mer eller mindre blivit klar. Fast just nu behöver jag vila, så det blir några lugnare dagar innan jag går på igen.

Read Full Post »


Jag och Tycho Brahe, på Ven.

Återigen blev det inte som jag träningsplanerat, det blev inget med spring varannan dag, det blev spring varje dag istället. Jag undrar om det är en protest mot mitt eget träningsupplägg, nu har jag så länge följt planen med springa varannan dag att nu får det vara nog. Det sitter nån sorts gerillarörelse i mig som vill ut ibland. Skit i planen, mannen, gör vad du vill. Å så gör han det.

Jag ska erkänna att jag varit trött i sätes- och lårmuskler på sistone, och att då gå över till dagligt långsamtlufs på mjuka motionsspår känns ganska skönt. Och sakta men säkert känns det som en del av muskeltröttheten släpper. Än så länge en omväxling åt rätt håll.

Det blev +64 km i veckan som gick. Allting runt 6:15-6:30 tempo, inget intervallpass, inget långpass heller! Det mest intressanta i veckan var att jag sprang på vildsvin. 2 riktigt bökiga svin som var i full färd med att rota sönder bokskogsgolvet, de fick syn på mig och tänkte att den där gubben går vi inte på, så dom båda dröp iväg. Minsann, det är sällan man ser vildsvin – fast det här var sent på kvällen, efter 21. Ett annat som hände i veckan var att jag passerade 1000 km lubb för i år på torsdagkvällen. Det är i och för sig inte så konstigt om man som jag springer på, men det fina är att det trots allt sakta men säkert bara blivit bättre under året, inga bakslag än så länge. Det känns härligt. Det tråkiga med vädret (regn och kyla) gjorde att jag hoppade årets första ultraträning i Skrylle. Regn är inte nån höjdare, springer jag långsamt så blir jag så nedkyld och risken är stor att det sätter sig något sniff i nosen, halsen eller bihålorna. Å sånt vill jag inte ha.

Styrketräningen kör jag på. Jag har följt planen till 3/4; 3 av 4 grundpass blev av, 3 gånger har jag gjort mina 100 armhävningar och så har det blivit ett par kortpass på 2-4 minuter med hantlar och tyngder.

Sedan var det dietdags, den 3:e 10 dagarsdieten sparkade igång i fredags. Nu ska jag svälta i tio dagar stackars mig, snyft snyft… nåja nu tar jag väl i, eftersom allt är så planerat med fem mål om dagen så känns det som jag inte gör annat än äter. Oftast är jag ganska mätt när nästa måltid tar vid. Det kan ju låta skumt för en del när de vet att nån går på ett 30-40%:igt kaloriunderskott. Men det handlar om att välja mat som ger bra mättnadskänsla, äta ganska ofta, och inte slarva. Man gör sig själv en otjänst om man inte äter det som ska ätas. På tal om att äta, så börjar en artikel i  Aftonbladet mycket märkligt ”Bantarnas sju myter om viktminskning”; 1. Nej, du går inte ner i vikt av att äta för lite”. Det är alltså en myt att man går ner genom en VLCD? För där handlar det verkligen om att äta FÖR lite. Och ändå så går folk ner i vikt att äta för lite. Det finns en del annat mysko i texten, den här artikeln är läsvärd pga sin höga myskokoefficient. Se även Very-Low-Calorie Diets and Sustained Weight Loss.

Kommande vecka – jag tror att jag fortsätter på inslagen väg, det får mest bli långsamma och lugna spring i skogen, kanske ett intervall pass, och så ett långpass nånstans – eller kanske ett ultraträningspass. Styrketräningen går på, lite nya moves ska testas. Dieten fortsätter hela veckan. Vad mer… jo i Lund är det Karneval 21-23:e. Tror ni att jag hittar dit, finns det utrymme för en, två… stor stark i min kaloribudget?

Read Full Post »


Det som lockar mig mest när det gäller att springa och gå, okej det blev mest spring senaste två åren, vilket fantastiskt resealternativ det är. Jag vet inte vad jag ska kalla det för; löpning, joggning, ultra? Men inget av det passar riktigt. Sånt är mest för folk som vill tävla och springa snitslade banor, såna som vill bli tillsagda om vart dom ska springa för att komma i mål. Men om man vill resa till fots (och struntar högaktningsfullt i tävlingar), färdas till fots, är man möjligen då en fotäventyrare på fotäventyr?

Förra hösten, från oktober till december följde jag med stort intresse Martin Lidströms fotäventyr mellan Berlin och Gibraltar. 3075 km på två månader och en resa han alltid kommer att bära med sig. Året innan sprang han mellan Göteborg och Stockholm, tur och retur. Martin har en blogg; diabeticontherun.

Sedan några dagar tillbaka i tiden så påbörjade Björn Suneson, känd från tidigare fotäventyr över USA, en till resa från nordvästra USA mot sydöstra delen av landet.

Och det är trevligt att följa Björns bloggningar, omväxlande möten med människor, djur och landskap berättar han vid sidan av hur det går på vägen. Ni som missat hans resa, gå in på bloggen Björn Suneson, och få dig en resa tillsammans med Björn, en resa han så frikostigt bjuder på.

Själv fortsätter jag att drömma om mitt eget fotäventyr, och undrar när jag ska våga befria mig ifrån gravitationshålet kring soffan och kasta loss mot det perfekta resandet.

Bild stulen från Björns blogg

Read Full Post »


Några springare springer lite värre än andra. På ultrasträckorna här i Sverige har Jonas Buud blommat upp något otroligt. Jag själv tänker på Övermannen, romanen som Alfred Jarry skrev – fast där handlade det om cykeln som farkost, och inte fötterna.

Jonas Buud, 2007, Swiss Alpine

Jonas Buud slog till med en rejäl sänkning av ett svenskt rekord på 100 miles (160,9km) i helgen på TEC , på tiden 12:32:02. Det gamla rekordet sägs vara av Kjell-Ove Skoglund, på 17 timmar och 40 minuter. Men det är ett rekord som kan ifrågasättas, finns det verkligen inga deltider på lopp som Rune Larsson gjort, han har ju trots allt sprungit över 262 km på 24 timmars lopp. Om Rune höll jämn fart så passerade han 100 miles på 14:40nånting. Eller kanske finns det nån deltid ifrån Henrik Olssons 24 timmars i Bergamo som tog honom 256 km, och gjorde Olsson till världsmästare i ultradistans 2009.

Jonas Buud blev rejält uppmärksammad förra året, han blev fyra på Stockholm Marathon, europamästare på 100 km med tiden 6:41:50 och så vann han Swiss Alpine Marathon. Han har vunnit tuffa Swissalpine Marathon (78,5 km) tre år på raken; 2007, 2008 och 2009. Det är en bana med stigning på 2260 meter.

Lite intressant är det att den sträckan som Jonas sprang på TEC,skulle troligen platsa in någonstans på 50:e listan över svenska män som sprungit längst på 24 timmar. Bloggen Slowjogg har listan. Och så notisen om att 100 km blir en rekorddistans, i AB.

Och resultatet från TEC valsade faktiskt runt i media, mest var det TT inslaget. Men Dalarnas Tidning skrev några flera ord. Jag länkar till några tidningar; Aftonbladet, Folket, Bohusläningen, Corren, Metro, GP, Piteå Tidningen, NSD, Arbetarbladet, DN.

Frågan är om han är övermannen, eller om han bara är en vanlig orienterare som visar de vanliga löparna att man ska lära sig att hitta i mål, så fort som möjligt.

Read Full Post »