Jag som aldrig tävlat, har ändå några maratonupplevelser. En av dessa är att jag 2008 faktiskt löptränade mycket med en mara i åtanke. Men så en dag råkade jag springa 44 kilometer och då var maran som mål överstökad. Åtta månaders omtumlande löpträning gav mersmak på längre distanser.
Ett annat minne, från det allra tidigaste åttiotalet då jag bodde på Kungsholmen. Det var en varm dag, och jag hade gått ut för att handla mat och kom på att jag glömt nyckeln där hemma. Utelåst. Okej, reservnyckeln har min far. Det är bara att gå till närmaste telefonkiosk och ringa hem till far. Jo, det var på den tiden då det inte fanns några mobiltelefoner. Far var givetvis inte hemma, en varm och solig sommardag som det var.
Vad skulle jag hitta på nudå? Då kom jag på det, det var ju Stockholms Marathon. Den 112 kilo tunge fd tungviktsvärldsmästaren Ingemar ”Ingo” Johansson var i stan och sprang, och min far! Då var det bara att ta sig nånstans och bevaka, Västerbron blir bra tänkte jag. Så jag stod där och såg löparskaran flyta fram. En ocean av krängande huvuden. Jag vet inte hur länge jag stod där, men till slut registrerade hjärnan något bekant. Nån jag kände igen hade sprungit förbi, något mörkklätt. Och jag efter.
Jag sprang ikapp och förklarade situationen, far såg en aning plågad ut, men sa att vi skulle mötas vid kliniken på Stureplan. Okej, schysst. Då var det löst. Jag steg åt sidan och gick vidare till Stureplan. Där mötte jag min far som inte gick att känna igen. Han hade frossa, såg helt blek och tärd ut. Och eftersom det blivit miss i kommunikationen så kom inte han in heller. Jag krängde av mig det jag kunde, så han skulle få mer kläder på sig, gick in på puben och hämtade vatten. Och jag kände mig orolig, så blek som han var och den frossa han hade var inte att leka med.
Förklaringen kom sedan, strax efter Västerbron hade han druckit sportdryck – han missade vattnet, men kände sig tvingad att dricka något. Och sportdrycken tålde inte hans mage utan allt hade kommit upp och sedan var det kört för hans del. Vätskebrist och magtömning är inte nån styrketår precis. Med magkramp och knapp styrfart hade han tagit sig i mål.
Trots denna fadäs så lyckades han placera sig topp 500. Men han återkom aldrig igen till en marathontävling. Lite synd det, för det hade varit roligt att se vad han kunde ha presterat på sträckan i fräscht skick, han gjorde vid den här tiden milen runt 35 minuter, och hade sprungit nån halvmara runt 1:20.
Och det här med löparbloggare och tävlingar. De verkar som många satsat på just Stockholm Marathon. Och många som lyckats otroligt bra – Staffan, Jögge, Fredde, Coyntha, Magnus, Kenth, Sofie, Daniel och många andra; ett stort grattis till er alla, och det är taggande att läsa om era framsteg. Och det värsta av allt är att jag som normalt inte är sugen på tävlingar faktiskt blir lite sugen när jag läser om era upplevelser. Kanske kanske kanske…
Det är många stora stadslopp just nu av det här slaget, allra störst Göteborgsvarvet med sina 70tusen deltagare (många klasser) och så Stockholm Marathon med sina +20tusen, och nästa vecka är det Broloppet mellan Köpenhamn och Malmö med +20tusen deltagare.
DN guide, DN resultat, Expressen, Svenska Dagbladet, Dagbladet, NT, AB om Isabellah Andersson, AB om Isabellah som vinnare, Skånskan, PT, HD, Sydsvenskan.
badgear 