Vecka 1-2012 Träningstid; 2h 42 min. Kraftigt minskad träningstid, problem med sätes- och benmuskler – troligen den gamle surfan piriformis som spökar. Återhämtningsdagar; måndag, torsdag & lördag

22,5 km löpning 4 pass (1h 47 min) – fick ökade problem med sätes/lårmusklerna under rumpan mot låret, höger sida, därför en halvering av springmängd/tid. Tung löpning i veckan. Intervaller måndag 3×1200, onsdag 2×2880 och fredag 6×500. Inga långpass, men en bra intervallvecka. körde 5 av mina kombinerade styrke- och stretchpass, totalt 55 minuter.

Vecka 2-2012 Träningstid; 4h 28 min. Växlade träningen denna vecka, gym och sim. Normal träningstid, men fortfarande halverad springmängd – gym och simning tar tid. Återhämtningsdagar; måndag & torsdag.

16,25 km löpning 3 pass (1h 24 min) – kände av sätes/lårmuskeln samt trötthet i låren efter styrketräning så jag valde att ta det väldigt lugnt i veckan. Så snart kroppen/benen svarar på träningen så kommer jag att börja köra på igen med löpningen (intervaller och lite längre pass). Det blev 2 gympass på träningscenter – första tillfället var mest till för att bekanta mig med vad som fanns. Till andra tillfället hade jag ett program som tog en timme – börjar och avslutar med roddmaskin, däremellan kör jag lite minicirkelpass, ett med bänkpress samt sittande benpressmaskin och ett annat med skivstångscurl och marklyft osv. Tar rejält på benen. 2 simpass, 500 meter bröstsim per tillfälle. Känns skönt att vara tillbaka i vattnet.

Vecka 3-2012 Träningstid; 7h 9 min. Rejält upp med träningstiden, har inte haft såhär mycket träningstid sedan maj förra året. Men å andra sidan, det är lätt att tiden rinner iväg när man går på gym. Även om jag tycker att jag är ganska effektiv jämfört med det flesta på gymmet. Ingen återhämtningsdag.

30,47 km löpning 4 pass (2h 34 min) – Tillbaka till en mer ”vanlig” vecka vad gäller löpningen; intervallpass med 500:ingar och ett distanspass på 9k. Det får jag vara nöjd med. Tungt i låren pga styrketräningen. 3 pass på gym (3h 50 min), kört ganska tungt den här veckan, men det känns som kroppen börjar vänja sig. 3 simpass på 500 meter var (totalt 45 minuter). En bra vecka, jag är nöjd med totalen.

Träningen vecka 4 blir gym/simning måndag/onsdag/fredag – springandet de andra dagarna med långpasset på lördagen innan ätarkvällen. Det skulle bli en till 7dagarsträningsvecka. Till vecka 5 finns mer återhämtning planerad.

Den 11/1 – då jag firade in fem år sedan jag började banta bort min övervikt, samma kväll gick den nya säsongen av Biggest Loser Sverige. Och av nån anledningen så trillade jag själv in på en 10 dagars diet, det bara blev så. Jag kör inget extremt, ligger på ungefär 2000 kcal/dygn, tränar i stort sett efter planen. Underskottet borde vara på minst 1000 kcal/dygn. I projektet ingår att jag ska fixa träningen samt det vanliga livet, funkar inte det då måste jag tänka om.

Jag har känt mig lite slaskig efter jul/trettondagarna, i början av december varierade min vikt från 75,3 till 77,9 kilo och nu efter nyåret 77,3-79,2 kilo. Startvikten var 78,9 kilo den 11/1 och den 21/1 var den 76,5 kilo. Inget ras att tala om, 2,4 kilo ner på 10 dygn. Kanske var det mindre med slask i systemet än vad jag trodde, och att jag lagt på mig mer fett än jag inbillat mig. Men desto mer sport att försöka dra ner några kilo. Jag har min gamla käpphäst vid 72 kilo och sub 10% kroppsfett, en får se var jag hamnar.

Detta första test med diet gick lätt och fint, jag blev sugen på att fortsätta. Jag kommer jag att fortsätta med veckodieter, jag kör ganska rent och fint fram till lördag middagstid, sen släpper jag loss ätaren i mig och då får jag lov att äta och dricka precis vad som helst, hur mycket som helst tills jag trillar i sängen. På dieten igen på söndag och så kör jag till nästa lördagsmiddag. Jag får se hur länge jag roas av detta, men just nu funkar det finfint. Dessutom ganska skönt att vara helt i kontroll över mitt ätande, inget trams, inget slask eller så under veckorna.

När jag ändå är inne på den elfte januari och Biggest Loser så roade jag mig att läsa en del av kommentarerna på Aftonbladets skrivning om Biggest Loser och några TVläkare som uttalar sig, jag skulle tro att artikeln är ihopklippt och förkortad lite som det passar AB, och givetvis följer det en mängd kommentarer ifrån hatare och stollar, men även några som är vettiga och normala. Första regeln när man läser den här sortens ”artiklar” i pressen är att inte ta den på för stort allvar. De är ofta så korta att det inte är mycket som kommer fram, rubriken kan vara tokig, och vissa läsare gör allt för att medvetet missförstå innehållet. I det stora hela handlar det om Ralph Nicolaisen som gick ner 16,1 kilo på en vecka med den märkliga rubriken ”Varnar för hetsdieten” – fast i artikeln kan man läsa om att han går 8-12 timmar om dagen. Det borde väl vara hetsträningen isåfall som är problemet, inte dieten…samma artikel dyker upp på norsk TV2. Det tredje avsnittet BL var lite rumphugget, tre deltagare var inte med vid vägningen, en hoppade av, och Ralph Nicolaisen fortsatte att droppa i vikt. Brutalt.

Visst är det en bisarr siffra, 16,1 kilo, som Ralph gick ner på en vecka. Det har i den amerikanska serien varit ett antal sjuka upp och nergångar, första veckan gick Moses Kinikini ner 41 pounds (18,6 kilo) i säsong 11. Men för att gå till kommentarerna som läsarna droppar, den ena dummare än den andra; ”Beroende på vem man frågar sa binder ett gram kolisar mellan tio och tjugo gånger sa mycket vätska i kroppen” & ”Som du säger är nog muskelförlust också en stor del, oanvända muskler går ju först av allt vid energiunderskott…” 

Det var en världsnyhet att kolhydrater binder 10-20x vätska, och att vid energiunderskott så går oanvända muskler först (troligen har inte kommentatorn sett programmet eftersom där finns inga oanvända muskler, alla tränar skiten ur sig..). Det är ett stort underhållningsvärde i kommentarerna, det går inte att förneka, men det är också allt. Nån kunskapskälla är det inte tal om.

Jag fick för mig att söka lite på nätet vad gäller tron om den stora nedbrytningen av muskler vid energiunderskott. Jag vill minnas att Kostdoktorn (alias Andreas Eenfeldt) coachade en kvinna i ett morgonsoffeprogram på TV4 med LCHF bantning. Det var tre dieter som skulle testas under nån period. Och LCHF metoden visade sig vara sämst i total viktminskning och att hon som följde den metoden även tappade mest muskelmassa. Jag tror Eenfeldts kommentar var något i stil med att i och med att hon är lättare så behöver hon mindre muskler…sic..

I sökningen ramlade jag in på Anna JD Jacobssons blogg – hon var tidigare en typisk förespråkare av GI och som gick ner massor i vikt med den metoden, sen bytte hon spår till LCHF (verkar gå sämre med vikten sen dess). Här finns återigen det här med muskelmassa hit och dit, och ska vi tro på vad som hände på TV4 så förlorar LCHF:are mer musklemassa än andra metoder, så vet jag inte vad jag ska tro när Anna svarar folk som undrar varför de inte går ner i vikt när de bantar med LCHF metoden, spännande är det när hon de facto skriver  ”..omvandlar fett till muskler” …ooops, riktigt så fungerar det inte IRL, tur att internet finns… Frågor och svar ser ut på följande vis;

Fråga; ”men har endast gått ner 3 kg, men minskat 6 cm i midjan och 10 cm över magen, promenerar en timme i rask takt varje dag. Varför märker jag inget på vågen, gör jag nåt fel tror du?”. Svar; ”viktminskingen på vågen skvallrar inte så mycket som måttbandet, jag gissar att det handlar om att du omvandlar fett till muskler?” Fråga; ”jag är ute och powerwalk ett antal gånger i veckan hoppar mellan 100-300 hopp hopprep varje dag och minst 100 sitsupsoch armhävningar per dag men vågen går inte ner …” Svar; ”Du håller nog på att bygger en hila massa muskler! de väger mer än fett så ta och mät dig med ett måttband”

Vem i hela världen tror att man bygger stora mängder muskler av situps och armhävningar…? Kom igen nu, på allvar, hur mycket tror nån att magmusklerna kan öka i massa (så det märks på vågen) av situps, eller triceps vid armhävningar? Muskler väger mer än fett? Fortfarande är ett kilo fett lika tungt som ett kilo muskler. Däremot har muskelvävnad en högre densitet än fettvävnad, och enligt de som vet bättre ska skillnaden vara ca 15%. Visst gör man rätt i att använda måttbandet för att mäta förändringar. Men till syvende och sist, vill man gå ner i vikt då är det ändå vågen som gäller.

Jag har läst om många märkliga dieter, men det barnsligaste måste väl ändå vara barnmatsdieten bland unga som vill vara deffade. Jag antar att bebisar behöver bebismat.

Kass reklam på TV; är när Felix tomatketchupgubben på TV säger att det är gjort på solmogna tomater och innehållet ”är helt naturligt”…självklart blir tomater högst naturliga med tillsatt socker…haha…har man satt E-nummer på salt så borde det tammefan sättas ett E-nummer på sockret också. Nån Felix tomatketchup finns inte i mitt kök. Vill jag ha tomater så köper jag tomater,vill jag ha socker så köper jag råsocker. Tummen ner för sockerketchupen.

Ett annat jag sätter ett lite frågetecken är på Life kedjan. Jag har köpt deras märke av D-vitamin.. har kostat 79:- för 90 tabletter. Det var nog det billigaste d-vitamin per krona. Nu har man höjt priset till 99:- per förpackning. Och det är väl ok i sig om det blivit dyrare att ta fram produkten, men vad man gjort är att märka om 79:- lådorna med 99:-. Det gillar inte jag. Så tummen ner för Life av den anledningen. Nu ska jag byta märke och butikskedja.

Och alla Fivefingersfans, nu finns det modebloggat om dom.

Det var allt för idag, vi hörs om en vecka…

I Vombsjön den trettonde april 2008.

Och hur ser kartan ut för mig 2012 för att hålla kroppen vid liv och rörelse?, hur ska jag rapportera vad jag gör? Vad är mina mål? Vad har jag för grund just nu?

Först ska jag erkänna att mitt liv utanför bloggen (ni vet, IRL..) är något oregerlig, vilket inte gör det lättare att hålla ihop träningen. Fast så mycket svårare behöver det inte heller vara, förutom att lust och motivation ibland kan svikta när det kommer till att ta vissa träningssteg, svårast med detta är att sköta kostbiten – jag har lätt att slarva med maten och får i mig alldeles för mycket skräp.

Grunden är okej eftersom jag har gjort bra grundträning de senaste månaderna, när det gäller löpningen så har jag jobbat efter en plan med intervallpasser varje vecka under hösten och vintern, styrketräningen är igång. Vikten är något hög, har sedan länge tyckt att 72-75 kilo är okej, det är en viktnivå jag inte varit på sedan förra våren. Har vandrat mest mellan 75-78 sedan dess. Efter julen/trettondagarna har jag vandrat till 77-79 kilo.

Vad har jag för plan för 2012?

Vikt & kroppsform; Inga nya planer, grunden duger för mig. En viss variation kommer det att vara under året, jag ska ta några perioder med lite mer renare kost (äkta mat) och det brukar gå hand i hand att jag gör av med några kilo i vikt och får mer definition.

Kost; Försöka äta bättre i det stora hela, mindre med skräp och gotter.

Löpning; Jag har min gamla käpphäst med att springa milen sub45 minuter. Det är mitt huvudmål som jag arbetar långsiktigt mot med hjälp av intervaller. När jag är nöjd med tempot så blir det mer distans. Jag när sedan gammalt en önskan om att kliva iväg på längre sträckor, fotäventyr eller fotresande. Jag hoppas på ihop till ett äventyr under sommaren eller hösten. Jag har under åren 2008-2010 ökat antal kilometer år för år, förra året var ett trendbrott. Jag har inga storslagna planer på att öka igen, tycker att 15 mil i månaden räcker långt för mig. Men först och främst är målet sub45 minuter på milen, och det vill jag klara av på en tävling – det betyder att jag behöver göra tävlingsdebut!

Styrketräning; Här blir det lite förändringar, jag har skaffat kort till gym. Jag känner att jag behöver variation från vad jag annars brukar göra med kroppsviktsträning och hantlar. Det är trevligt att få köra riktad träning på ett annat sätt än vad jag gjort senaste åren. Under 2012 blir det perioder på gym, och skivstången ska bli min vän.

Annan träning; Simning kommer det att bli i perioder, cykling till sommaren. Det kommer att bli mer alternativträning än vad jag gjort 2008-2010 då jag mest sprungit och kanske haft 10-20% styrkepass av den totala träningsmängden.

Och av detta kan man se att det inte är några stora mål jag har, minsta målet är inte förlora det jag har uppnått och att bli kvar på den vikten jag har (vill inte bli överviktig igen), och förhoppningsvis har jag lust, motivation och ork att förbättra delar av mitt kroppsliga varande. Bli snabbare, bli uthålligare, bli starkare och rent av snyggare…det sista är svårt att mäta men har sin humoristiska poäng när man som jag bara blir skrynkligare med åldern.

Jag har funderat över min blogg, och känner som så att just nu har jag personligen nytta av att göra återkommande bloggningar om min träning, ofta i veckoform som jag gjort, och med månantliga sammanfattningar och formbilder då och då. Jag kör vidare med den formen ett tag till. Även om allt återfinns både på jogg.se och funbeat.se, och som dessutom poppar upp på twitter.com så kör jag på, kanske har det blivit något av vanans makt…och det är aldrig fel när man som jag försöker bryta gamla ovanor och skaffa mig nya vanor.

Formbilder under 2011, blandat från januari till december.

2011 i kilometrar: 1473 km löpning, 3310 km cykling (2010: 2732 km löpning).

2011 i träningstid: 276 timmar, varav 124 timmar löpning, 124 timmar cykling och 28 timmar styrketräning och stretch. (Totalt träningstid 2010 var 320 timmar).

2011 var tänkt som en uppföljning på 2010, 2010 var ett riktigt bra år när det gällde kropp och träning. 2011 började bra, jag var motiverad och lusten fanns där. Jag flyttade utomlands en period, det hände saker i mitt liv som gjorde det tungt, jag tappade skärpa och fokus i kroppsprojektet eftersom det fanns viktigare saker att brottas med i mitt liv än vilken procentsats mitt kroppsfett ska ligga på. Men trots det jobbiga och tunga, så har det aldrig varit i närheten av en återgång till vad jag var innan jag började banta för fem år sedan. Det känns tryggt att veta att den kostym jag numera bär på är min egen kostym.

Det har varit mycket 2011, mycket som varit tungt men mycket som också varit till stor glädje. Året var utan tvekan omväxlande och spännande, jag har fått uppleva mycket med familj och vänner som jag är tacksam över.

Livet är omväxlande, det är ett som är säkert. Med det som en liten förklaring från förra året varför skärpan inte varit hundra så kan det vara intressant att se vad det blev av mitt kroppsprojekt under 2011.

Jag började året starkt, sprang på som den, sprang riktigt bra i februari. Jag hade en dietstart 20/1 för att gå ner 2-3 kilo, men ramlade ur det ganska snart – jag fokuserade mest på löpningen. Samtidigt körde jag vidare med mina styrketräningspass och kände att den grundträningen fungerade bra. Flytt söderöver, kom ur styrketräningen, vadproblem satte stopp för löpningen, provade på landsvägscykling och fann att det var roligt, behöll kroppsformen ganska bra på cykeln. Återkomst till Skåne, sommaren var hackig med sporadisk löpträning innan jag fått ordning på vaden och sedan slutet av juli har det tickat på. Bit för bit har jag ökat i mängd och försökt förbättra träningen.

Viktmålet var 72 kilo, men jag var oftast 77 kilo från sommaren och framåt. Jag hade lagt ner styrketräningen under våren, och fr.o.m. juni och hela sommaren så sjönk träningstiden till 4-5 timmar i månaden. Och om jag fortsätter att äta på som vanligt så ökar kroppsfettet samtidigt som muskelmassan minskar när jag skippat styrketräningen. I viktmålet fanns även att ligga sub 10% i kroppsfett, något jag var bra nära under 2010 och i början av 2011. Men det är historia idag. Jag tror årets första och sista vägning talar klarspråk; 75,2 och 78,4 kilo.

Löpmålen med sub45 på milen och +5 mil i ett sträck blev det inget med. Jag började komma i kanonform i februari, men sedan kom problemet med vadsmärtor, gubbvad, kompartement syndrom eller vad det nu var. Det blev mycket alternativträning på cykel, vilket jag trivdes med. Vaden fortsatte som ett problemområde tills jag började experimentera med magnesium, det var först i slutet av juli som jag kunde springa utan smärtor – det var i mångt och mycket ett stillestånd under 4,5 månad (förvisso blev det 10 mil under perioden).

Styrketräningen; Bra årets första två månader, men sen försvann styrketräningen nästan helt till september innan jag plockade upp den biten. Fortfarande långt ifrån den träning jag gjorde för ett år sedan, men jag har inte bråttom. Mer om detta när jag ska rita ut kartan för 2012.

Studier; Blev det inget av det här året, inte annat än sporadiska självstudier.

Jag gjorde i stort sett avsteg från alla mina mål. Eller det är kanske bättre att säga att jag bara flyttade dom längre fram i tiden, ett nytt år är nya möjligheter.

Förra året skrev jag en genomgång av 2010. och här finns tankarna för Projekt 2011. Jag har skrapat lite på mitt tänk för 2012, som kommer lite längre fram. Tycker själv det är viktigt att planera, följa upp (vecko- eller månadsgenomgångar) och göra bokslut på projekt.

Samtidigt idag har det varit premiär för Biggest Loser Sverige 2012. Passande för denna dag…hehe

Jag har inte så mycket att säga om första avsnittet, står över tills jag sett några avsnitt.

Några tidningsskriverier har det blivit sedan sist; Hela Hälsingland om Astrid Grapengiesser, om förra årets deltagare, Rune Johansen och vinnaren Karl Fredrik Jonsson i morgonsoffan på TV4, Metro om Anna Melander från årets upplaga, om prigramledaren Jessica Almenäs i Expressen, Aftonbladet har porträttbilder och utgångsvikter på samtliga deltagare, om Robert Wickström och Mattias Spogardh i DT.

Nästa avsnitt kommer redan imorgon klockan 21.00 på TV4. TV4 har lagt ut presentationer på deltagarna i Biggest Loserklubben.

Jag, oktober 2006, och i mittbilden september 2007

Biggest Loser Sverige 2012, bild från TV4. Översta raden från vänster: Richard Holmberg, Marko Leino, Robert Wickström, Ralph Nicolaisen, Slejman Karadag, Daniel Andersson. Mellersta raden från vänster: Rachelle Larsson, Åsa Engman, Helene Nordström, Jessica Almenäs, Lena Gustafsson Wiberg, Anna Melander, Astrid Grapengeisser. Liggande: Linda Rönnqvist och Michael Sjögren

Dags snart för en ny säsong av Svenska Biggest Loser, premiär onsdagen den 11:e januari, klockan 21 på TV4. För min del är det ett perfekt datum eftersom det är fem år sedan jag började min halvårslånga bantning som varade till den 11:e juli. Kanske borde det bli uppesittarkväll för att fira den elfte januari…haha

Vad som hänt sedan förra omgången är att Tanja Djelevic blivit ersatt av Olga Rönnberg, Mårten Nylen är kvar som tränarpar.

TVreklamen för programserien är igång på högvarv, det är svårt att missa att Svenska Biggest Loser är på gång igen. Själv har jag följt den amerikanska upplagan som är välgjord. Nu var det inte alls samma nerv i den svenska produktionen, men den var ändå inte dålig, utan mer laidback, kanske lantlig och…ja svensk. Jag skrev om förra omgången vid ett par tillfällen som denna om finalen.

Deltagarna i den nya säsongen är; Anna Melander, 22 år, Enskede, Astrid Grapengiesser, 29 år, Uppsala, Daniel Andersson, 29 år, Nyköping, Helene Nordström, 50 år, Ystad, Lena Gustafsson Wiberg, 32 år, Enskededalen, Linda Rönnqvist, 29 år, Flen, Marko Leino, 43 år, Djurhamn, Michael Sjögren, 43 år, Saltsjöbaden, Rachelle Larsson, 19 år, Tidan, Ralph Nicolaisen, 53 år, Uppsala, Richard Holmberg, 49 år, Svartsjö, Robert Wickström, 32 år, Falun, Slejman Karadag, 33 år, Skövde, Åsa Engman, 40 år, Farsta.

Några artiklar har dykt upp i dagspressen; Expressen, Skövde Nyheter och DalaDemokraten.

Den 11/1 – samma dag som Biggest Loser Sverige 2012 börjar så firar jag 5 år på dagen när jag började min bantning. Och målet med min blogg var att följa mig själv på min resa efter bantningen i 5 år. Till sommaren har jag varit normalviktigt i 5 år. Sen får jag se vad jag ska göra med badgear. Det finns ett liv bortom de här fem åren (för att inte tala om mitt verkliga liv..)

Löpningen - Intervallerna varje vecka – årets sista vecka blev det 3 pass. Jag fick ihop 8 intervallpass under december. Vilket jag är riktigt nöjd med. Jag har varierat med 100, 200, 250, 500, 976, 1200 och 3000 meter.

Distans, fem pass på 7k eller mer, det längsta var 12,5 km. Helt okej, en i veckan.

Styrketräningen; Fortfarande ingen ökning där. Men det kommer en bit in i januari. Jag tog ett kort till styrketräningslokal – men bara för en månad.

Dagens formbild blev det ingen av. Utseendemässigt händer det inget eftersom jag ligger ganska fast med en vikt som varierar mellan 75 och 79 kilo. Ni som vill se bilder titta tillbaka i den här kategorin.

Vikten - Vägde mig faktiskt 27 av månadens 31 dagar, det varierade från 75,3 till 78,8 kilo. De lägre vikterna i tidigare i december och de högre efter julen . Första vägningen sen jag kom hem var 77,3 visar att det är ganska lugnt.

Kost – äter och dricker det mesta, ingen annan kostfilosofi.

Återhämtningsdagar – har som regel att försöka ta ut två återhämtningsdagar i veckan.

November 2011 blev 169,5 kilometer lång löpledes, 19 styrke- och stretchpass. Siffror 3/1-2012; Dagsvikt 77,3 kilo (1/12; 76,5 kg). Vilopuls xx (47; 1/12).

Träningsmängden i december klockades till 17 timmar & 29 minuter (-108 minuter jmf, med november), av detta var 14 timmar löpning och 3 h & 29 min till 19 stretch & styrkepasscirklar. En viss minskning i mängd och tid jämfört med förra månaden, nöjd så långt.

Målet för December; Gick alldeles utmärkt efter planen med både intervall- och långdistanspass, det enda jag inte följde upp med var detta med ökad styrketräning.

Mål för Januari: Fortsätter med samma upplägg ett tag till, ett eller två intervall- och distanspass i veckan, under januari kommer det att bli lite alternativ träning i form av simning och lite besök i träningslokal.

Mina övriga bloggningar för årets projekt finns länkade här; Projekt 2011.

1200 meter av Hälsospåret, i Tivoliparken, Kristianstad.

Adjö 2011! Allt bara tog slut, hela året försvann. Tusan också, vad ska jag hitta på nu? Börja om från början igen?

Veckan fick sig en ganska vanlig dos av träning, trots att jag kände mig ganska omotiverad. Kändes därför som ett styrkebesked.

Löpningen - Långpass på tisdagen, 12,5 kilometer. Nästan 10 månader sedan jag sprang såhär långt. Överlag så var veckan tung i ben och seg i kroppen, utom i lördags på årets sista pass då det kändes mer normalt. Ibland känns det som lätt överträning – men jag har svårt att svälja det med tanke på hur lite jag tränar nu jämfört med tidigare.

Intervaller – Onsdag 10×1200 meter (tungt, stum i ben och kropp), fredag 4×1200 och lördag 10×976 meter. Årets sista pass kändes bra.

Återhämtningsdagar. Måndag, torsdag och söndag.

Styrketräningen – 3 BW (bodyweight) pass, på 3 dagar. 3 stretchpass på 3 dagar.

Kommande vecka; Kör på som vanligt.

Vecka 52; Totalt; 4 timmar & 21 minuter varav 3:48 gick till löpning, totalt 46 km (4 pass på 4 dagar), och 33 minuter till styrketräning och stretch.

Thor Gotaas LÖPNING en världshistoria

Thor Gotaas – Löpning en världshistoria.
Översättning från norskan; Elsie Formgren och Sten Sundström.
Optimal Förlag 2010, ISBN 978-91-7241-192-0, 464 sidor.

Jag gillar den här typen av böcker, massor av fascinerande och underhållande historier från förr, jag har själv läst om och om igen flera av Sven Lindhagens böcker (Rekordmän på kolstybb, Dan Waern vägen till drömmilen & Drömmilar och Drömgränser) som innehåller massor av löpningshistoria från 1800-talet och framåt.

Thor Gotaas tar avstamp i människans historia, behov av benen både i jakt och flykt, den fortsätter genom historien om människans användning av fötter, i första hand har det handlat om överlevnad och ett sätt att skicka bud/meddelanden, men också ett sätt att tävla man mot man (ibland också kvinna mot kvinna, och i riktigt sällsynta fall kvinna mot man).

Det här blir inte nån recension av boken, mer en beskrivning av innehållet med några få reflektioner.

Den här berättelsen i boken gillade jag;

På 1970-talet florerade det en historia i USA om en kontorist som en kväll kom hem från jobbet, nervös och deprimerad , och kände att han inte längre orkade med samhällets jäkt och stress. Han bestämde sig för att ta sitt liv. Men eftersom ett självmord skulle utsätta familjen för både sorg och svåra skuldkänslor, bestämde han sig för att springa sig till döds. Eftersom ha var överviktig, medelålders och kedjerökte skulle löpningen ge honom en hjärtinfarkt, hoppades han.

Han sprang allt vad han orkade, det vill säga inte alltför fort, andades tungt och väntade förgäves på en infarkt. Han trodde att förberedelserna inför försöket var för dåliga och gick därför till sängs lite tidigare och åt även lite mindre den kvällen. Nästa morgon gav han sig iväg i ett lugnare tempo för att orka med en längre runda och den här gången få den eftersträvade hjärtinfarkten. Nu kom han dubbelt så långt innan han blev andfådd, men ingen hjärtinfarkt den här gången heller. Han vände hemåt och märkte att han för första gången på flera månader inte kände sig deprimerad – nej, han var upprymd. ”Om löpningen inte tar kål på mig, så kanske den kurerar mig,” tänkte han nu.

Nästa dag köpte han ett par bra löparskor och fina träningskläder. Samma kväll, efer att ha sprungit ännu längre, korsade han gatan och blev påkörd av en lastbil – och omkom.

Snabba ben har alltid haft en central plats i mäniskans historia, kurir och budsystem med löpare, om härskare som ville visa sin styrka genom att klara uthållighetstester; bland sumerer, egypter, greker, vikingar osv.

Boken snirklar sig från Mesopotamien och faraonernas rike i Egypten (där härskare gjorde löpningsritualer), det gamla grekland (krotonerna), romerska riket, kina (”Gui You Chi” – en tävling på 90 km på 12-1300-talet), indien (Dak Harkara), Vikingarna, de amerikanska indianerna, tibetanska munkar som hoppar och studsar omkring (lung-gom-pa) och till de japanska löparmunkarna på Hiei (som i sin persversitet kan ge sig iväg på en vandring/löpning som sträcker sig över 46 572 kilometer, och kallas märkligt nog för marathonmunkar fast de inget har att göra med marathon), eller nakenlöpning i England på 1700-talet.

Det mesta med fotvandring tas upp, blandat med livshistorier om enskilda löpare, historiska skeenden och kopplat till livet i övrigt i samhället. Man får veta att Pythagoras var vegetarian, tillämpade fastekurer, att Aristoteles nämner löpning vid åtminstone arton tillfällen och beskriver teknik och träningsmetoder. Galenos, läkare från romerska tiden rekommenderade löpning som botemedel mot fetma. ”Det är sällan Gud låter en man löpa från start till mål utan att någon gång snubbla eller falla” Philo, 20 f.kr.-50 e.kr. Judisk filosof. Seneca sprang. Om Joachim Heinrich Ehrke som påstås ha skrivit Medicinsk handbok för löpare (1782?). I boken står det att jogging fanns som ord troligen på 1600-talet i England, som en form av lätt löpning bland människor och djur. Ordet användes mest i samband med travhästar. Romanen My Run Home från 1884 av pseudonymen Rolf Boldrewood nämner författaren sin ”morning jog” – morgonlöprunda, om kulturer där löpning är del av livet; Tarahumara (Raràmuri). Och det fortsätter på det här viset när man kondenserar innehållet. Allt efter eget intresse vad man vill ta tillvara, och hur man vill ta tillvara kunskap och historier ur Löpning en världshistoria.

Under en period blev pedestrianismen (kappgång, tävlingsgång – fort och långt, så det blev nog spring också) stor, långa gångtävlingar genom land och rike, att det blev stort hade antagligen att göra med vadslagningen kring det hela. Från den här tiden skriver Gotaas om ett antal atleter av skilda slag; Alexis Lapointe, Lewis Bennett (känd som Hjortfot, hette även Hutgohsodoneh), Mensen Ernst, Robert Barclay Allardice,

Moderna tider kommer, vår tids storlöpare vävs ihop med hemlandsförhållanden och annat för att ge en fingervisning varför det blev som det blev; Paavo Nurmi, Gunder Hägg, Emil Zatopek,  Vladimir Kuts – det går vidare till tränare och träningsfilosofier och limmar ihop olika löparöden. Det spretar spännande åt alla håll, här finns nåt för de flesta att fundera över, som t.ex. Arthur Newton som experimenterade med alkohol i sin långlöpning. Som tyckte att en matsked brandy till sex delar vatten fick honom att piggna till under långa löpningar.

Det här med lågpulslöpning och långa distanser, Ernst van Aaken återkommer på flera ställen, han med Waldnielakademin, lågpulslöpning i mängd, att öl är en utmärkt återhämtningsdryck, och en tro på att kvinnor faktiskt kan springa långa distanser.

Ofta så hamnar många av kaptilena ur boken i ultralöpning (distanser över marathon), modernare tävlingar som i Japan 1917 (Ekiden) och Sydafrika 1921 (Comrades), marathonmunkarna, Tarahumara osv och landar slutligen vid det årliga extremloppet Self-Transcendence 3100 Mile Race (4989 kilometer) i New York, något som skapades av Sri Chinmoy och hans anhängare. När historierna så ofta slutar i med det extrema, men jämfört med de de vanliga storlöparna, så blir det inte många ord om några moderna ultralöpare. Jag kan tycka att det är en miss att vår tids kanske främsta ultralöpare Yiannis Kouros inte fått en plats i boken som så mycket handlar om extremdistanser.

Återhämtning, intervaller och annat, när man började forska på det; 1930-talets tyskland där hjärspecialisten Herbert Reindell och löpartränaren Woldemar Gerschler undersökte puls och hjärtslag. De ordinerade hjärtpatienter intervallträning för att återfå styrka och hälsa. Efter mätningar fick de ett mönster, hade man en puls på 180 krävdes det 90 sek att komma ner till 120 slag. Tog det längre tid, var antingen tempot för högt eller distansen för lång. Rudolf Harbig körde efter modellen och var en osannolikt bra medeldistanslöpare på sin tid.

Bland många andra moderna klassiker finns Arthur Lydiard citerad med ”Train, not strain”. Den mycket excentriske Percy Wells Cerutty, som studerade filosofi, djur och allt för att få ihop en livsfilosofi och hur löpning ska fungera, han kallade sin livsstil för ”Stotans” . Hans bästa adept blev Herb Elliot, världsmästare och värlsrekordhållare. När jag läser om Cerutty så tänker jag på den svensk/finska hälsoreformatorn Are Waerland – som också led av klen hälsa, vände på tillståndet och blev hälsoguru.

Gootas kombinerar ofta detta med löpare eller tränare. Det blir en underhållande mix. Springa med Zen heter ett kapitel och handlar om den japanske löparen Toshihiko Seko och tränaren Kiyoshi Nakamura, nästa kapitel heter Springa som Strutsen och är om det kinesiska löparundret bland kvinnor på 1980-1990-talen under tränaren Ma Junren.

Och den stora joggingvågen som fitnessindustri kom till på 1960-70-talen, den presenteras med olika sidospår; Bill Bowerman (jo, ni känner igen namnet från en del Nikeskor) åkte till Nya Zeeland 1962 för att träffa den legendariske löpartränare Arthur Lydiard och förändrade sitt liv, Bowerman och Waldo Harris skrev boken Jogging (sålde en miljon ex 1966).  Vidare finns Kenneth Cooper som skrev Aerobics och står bakom 12 minuters testet, Coopertestet, spring så långt du kan kan på 12 minuter och jämför det med en slags konditionskarta. Cooper var läkare och hade själv blivit i sämre form med åren och även han gjorde en vändning. Nästa steg i bokbranschen blev James F Fixx som skrev 1970-1980talets löparbibel Löpning – från jogging till marathon (The complete book of running). Fixx hade vid 35 års ålder lagt på sig en hel del övervikt, rökte dubbla paket cigg om dagen, han vände på sitt liv; började springa och gick ner i vikt och blev en profet i löpning. Och nånstans så landas det hos George A Sheehan, som blev filosofisk löparguru, hjälpte säkert till att de intellektuella kunde njuta av sina vedermödor i löparspåret.

Ett kul sidospår är detta med den finlandsfödde Onni Niskanen, som flyttade till Sverige vid 19 års ålder och sedan hamnade i Etiopien, där han tränade löpare och den främste av dem han tränade var Abebe Bikila.

Ingrid Kristiansen fick problem vid VM 1991 och tävlingar framöver, känsla av att vara utanför sin egen kropp. Fick diagnosen hypoglykemi, att bukspottkörteln producerade för mycket insulin, av kinesiolog Terje Skriver (länken beskriver mental träning). Kostomläggning med mer mot protein och fett och väck med snabba kolhydrater. Men Ingrid återkom aldrig till max igen. Kanske hade hon fått hypoglykemi (tyvärr fick vi aldrig reda på om hur presterade bättre med en ny kost).

Ett långt avsnitt om den fantastiske Henry Rono och hans löparkarriär som kantades av alkholism. Hans karriär och levnadsöde är en saga för sig.

Kenya kommer in på slutet i boken med folkgruppen Nandierna (vilka Henry Rono tillhör), som är en grupp i kalenjinfolket. Danskarna var där och undersökte deras kost och det visade sig att deras intag av kolhydrater var 70% eller mer, 465-600 gram per dag, fett ca 15% (46 gram) och proteinintaget borde då vara 15 procent (77-78 gram). Man konstaterade att ”Löpare från kalenjin åt alltså mer växtföda och mer kolhydrater än renodlade nomader.”. Att så många av kalenjinfolket blir så bra långdistanslöpare kan finnas i att deras ämnesomsättning är bra, Bengt Saltin, har mätt HAD enzymaktiviteten (vilket indikerar på kroppens förmåga att omvandla fett till energi) i lår och vadmuskler och vilket var 20-50% högre hos kenyanerna än hos skandinavierna. Thoor Gotaas bryter in med berättelsen om Japheth Kimutai som sprungit i tävlingscirkusen och som visar varför kenyanerna är motiverade för att jobba och försaka så mycket. Men att många av männen faller offer för alkohol, men att kvinnorna klarar sig bättre. Om Gabriel Rosa som har hållit i projektet ”Discover Kenya” som Fila sponsrar gick ut på att stötta kenyansk löpning, när man gick med projektet så var 2 kenyaner bland de 100 bästa i världen, 14 år senare var 50 av världens bästa maratonlöpare från kenya. Gabriel Rosa har haft enorma framgångar med Filateamet.

Inte går det att komma ifrån doping av olika slag, en intressant historia som berättas i boken är om Björn Ekblom som lät Artur Forsberg prova bloddoping och som förbättrade sin tid på milen med en minut.

Och det här med att springa snabbt, Gotaas funderar; ”Handlar det om tillfälligheter att ingen vit löpare har lyckats komma under 10 sekunder under godkända vindförhållanden.” , men sedan boken skrevs har Christophe Lemaitre skrivit om historien för vita löpare. Och man får inte glömma att italienaren Pietro Mennea hade världsrekord på 200 meter (vilket höll hela 17 år).

Största bristen i den svenska upplagan är diverse korrekturfel på årtal och varvtider som var ganska uppenbara, tex ”Henry Rono utsågs 1970 till världens bästa idrottsman”, rätt år är 1978, eller varvtiderna på Gunder Häggs och Arne Anderssons lopp. Peter Radford heter även Redford, andra slarv med namn återkommer. Korrekturläsningen har inte räckt till. Och då undrar jag givetvis vad mer man slarvat med. Förlaget Optimal är annars mest känd för att utge böcker om bantningsmetoden LCHF, och i den kulturen är man inte särskilt intresserad av att presentera fakta rätt eller korrekt utan skarvar som det passar syftet. Som t.ex. detta om sumobrottarna.

Boken avslutas med en intressant litteraturlista, mycket användbar för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Förlagets sida om Thor Gotaas bok Löpning. Om inte den lokala bokhandlaren har boken, eller om ni inte vill gå in på biblioteket för att låna den, så finns den att beställa på Bokus och Adlibris, och på engelska som Running a global history.

Provkapitel på Marathon.se.

Recensioner; SVD (mest repetition ur delar av boken), GT, Idrottsforum (en kritisk granskning av den engelska upplagan – väl värd att läsas).

Andra bloggare som nämner boken, men inte mer; Embryo, Milen sub40, Fackboken, Kondis.no, Jaybanks, Spinspirit, Ugglanrunning, Functional Fitness, Kjell Brell, Liza Löpare, Hansonsblogg, Södermalmsnytt,

Och slutligen, andra böcker som jag skrivit om och där det finns en del löparhistoria i; Erik Bengtson – Marathon, James Fixx Löpning & Pea Nilsson & Torbjörn Wigg – Marathonboken, och en hel del i boken tangerar det som finns med i  Sven Lindqvists bok Bänkpress som har en lång rad hänvisningar till historiska skrifter om träning.

Hälsospåret i Tivoliparken, Kristianstad

En till jul som börjar lacka mot sitt slut. Härnäst är det nyårshelgen som väntar på att upplevas, känns inte som jag riktigt hinner vända på mig i sängen så är den här tiden förbi. Träningen snurrar på som vanligt, kör ungefär samma mängd och upplägg och väntar på någotslags lyft för löpningen. Inget än i sikte. Gav mig själv i julklapp en månad med bad och träningsanläggning som ska börja användas en bit in i januari. Tror det blir en bra omväxling.

Löpningen - På tisdagen tog jag ett långpass (numera är allt på 7km eller mer långpass för mig) på 9,7 kilometer blev det. Men det är tungt i benen, känner mig trög, kroppen är inte i slag när jag springer, efter bara några få kilometer så blir det tungt. Andningen är okej. Vet inte riktigt vad det är, men jag upplevde samma sunk förra året i december och januari. Att löpningen ofta var tung, jobbig och trög. Det enda som var upplyftande var 250 meters intervallerna som jag  drog i onsdag.

Intervaller – Onsdag 24×250 meter, kändes fint, på julafton körde jag 4×1200 i Tivoliparken i Kristianstad. Man har gjort något där som heter Hälsospåret, det är 1200 meter i parken och en tavla som talar om ens allmänkondition & syreupptagningsförmåga beroende på hur raskt man tar sig runt. Jag var trött i benen, riktigt stabbigt kändes det, tog mig runt fyra gånger och fick inget lysande resultat. Mitt konditionsvärde i form av ml syre/kg växlade från 47-51,4 – betyder att jag är i bra kondition för min ålder. Jag får återkomma dit när benen känns bra. Men det är smidigt att ha en uppmätt bana mitt i stan som det går bra att köra långintervaller på. Mer info från Hälsospåret.se. Jag hittade en bloggare, herredsvandraren, som testat spåret – hans metod att gå ner i vikt, från 160 kilo, är att marschera otaliga mil. Min bantning 2007 grundades också med en stor mängd gång, när jag sedan började tänka på att kunna springa så använde jag snabbgång som ett sätt att vänja kroppen. Det gjorde massor för min uthållighet då.

Återhämtningsdagar. Torsdag och söndag.

Styrketräningen – 5 BW (bodyweight) pass, på 5 dagar. 5 stretchpass på 5 dagar.

Kommande vecka; Som vanligt.

Vecka 51; Totalt; 3 timmar & 58 minuter varav 3:03 gick till löpning, totalt 37 km (5 pass på 5 dagar), och 55 minuter till styrketräning och stretch.

Söndermarken, Köpenhamn. Lys og Liv.

Jaha ja, då var det dags. Tillbaka till ”normal” träningsmängd och tid, ca 4 mil på en vecka och totalt 4-5 timmars träningstid. Om det känns bra? Jodå, fast jag trodde nog jag skulle ta en till halverad träningsvecka. Kändes som att det skulle bli så, men icke.

Svenska dagbladet har nu i dagarna artiklar kring prostatacancer (den cancerform som flesta svenskar dör i); ”Mjölk möjlig orsak till prostatacancer”. Även om rubriken pekar på mjölk och mejeriprodukter så presenteras 6 olika teorier om orsaken. Läs hela artikeln, tyckte själv den var helt ok. Den andra artikeln i serien kom ikväll; ”Kalcium har den näst högsta riskmarkören” och handlar om problemet med hög halt av kalcium i blodet som ger en ökad dödlighet i prostatacancer, och anledningen kan vara att kalciumet blockerar effekten av D-vitamin. SvD har även listan över de studier man har som grund för sin artikelserie. Vetenskap och Hälsa har en blänkare som heter ”D-vitaminbrist kan bidra till många sjukdomar”. Även Aftonbladet har uppmärksammat artikeln i SvD.

Nu är det inget nytt detta med mjölk och mejeriprodukter som en möjlig bov vad gäller diverse sjukdomar hos människor, det finns har skrivits en del om varför nordbor drabbas av diverse automimmuna sjukdomar och en del har pekat mer eller mindre på vår konsumtion av den här sortens födoämnen. Paleo och ursprungsfödeförespråkare som Göran Burenhult har tagit upp det i böckerna Det Ofullkomliga Djuret (2002)och Den Fulländade Människan (2004), Staffan Lindeberg har skrivit b.la. ”Maten och Folksjukdomarna” (2003). Båda författarna menar att en lång rad av sjukdomar vi nordbor har, kan ha sin grund i mjölk och mejeriprodukter.

När jag ändå läst tidningar på sistone så har jag läst ”Träning gör gott ända ner på cellnivå”, och det här med att åldras på ett bättre sätt genom träning och motion i ”Aging well through exercise”. Det är nog sånt som jag i stora hela säger amen till. Och slutligen var det om gifter i träningskläder, främst då silver som används hejdlöst i kläderna för att hålla väck våra svettdofter. ”Silver i kläder förgiftar naturen”, och kanske tom gör bakterier resistenta mot antibiotika. Och så detta med en rad nya sportkedjor som börjar komma in Sverige, en del hoppas på att det ska dra ner priserna ”I tuff kamp”. Men det tror inte jag på, det finns ingen anledning för dom att pressa priser när de kan tjäna på att hålla dom uppe, inte så länge försäljning av sportkläder och sportprylar ökar. Franska Decathlon är på väg in, USports (svenskt) och så norska XXL Sport & Vildmark.

Vad annat då? Jo, jag har funderat på det här med vad som utmärker en svensk. I rätt så många år så har jag tyckt att en redig svensk är en sådan som gnäller ofta och mycket om precis vad som helst som kan kallas för i-landsproblem, ibland är det ganska fördomsfullt gnisslande (och det är nog förklaringen varför svensknassarna kom in i riksdagen). Under veckan så råkade jag på en blogg om en kvinna som ska fylla förtio och hur hon ska försöka ”komma i sitt livs form, såväl fysiskt och psykiskt som själsligt och socialt” till sin 40-årsdag. Jag tänkte att det var ju trevligt, och jag råkade ramla över hennes twitterflöde och då förstod jag hur redigt svensk hon var. En och samma dag var det gnäll om försenat tåg, hur hon satt sig på kaffe och slutligen vräkte hon ur sig ”Och twitter vill inte lägga ut mina tweets. Well, fuck you too! #apsur”.

Jisses, var det ett steg mot att komma i sitt livs form själsligt och socialt..? Tappa nötpåsen för att twitter inte fungerar som man vill att det ska fungera..jisses.

Det här är inte långt ifrån det enda, men just den här fick mig att börja fundera över detta jämrande som viss svenskar konstant utsätter sin omgivning för. Det finns en svensk triathlet som jag följt under flera år, och som nu när han funnit twitter blivit nånslags jämrandets och gnällets apostel, under veckan var det gnissel om allt möjligt. Den ena efter den andra idrotten fick smaka på avundsjukan – det som visades på TV var inte värt nåt, de tränade ju knappast och ändå fick vara med i VM, bandyn var inget att ha när 18åringar var kungar i sina norrländska hålor, ser på tvprogram och ogillar feta, rökande kvinnor som lyfter socialbidrag och kallar dom för ”white trash”, kallar medresenärer på tåg för nassar när de ber honom att vara tyst då han pratar i mobilen i en tyst kupé..och det är bara några highlights under denna veckas twitterflöder från en och samma man. Vid sådan tillfällen börjar jag fundera över hur det såg ut på deras twitterflöden när massmördaren i Norge sköt ihjäl folk…var det med samma emfas de reagerade på detta som när twitter inte fungerar eller att man blir åhutad att hålla flabben när man sitter i en tyst kupé.

Det finns mycket att höja ögonbrynen åt, lite underhållning är det allt, men nånstans så blir den här sortens underhållning jäkligt trist. Och jag är övertygad om att gnällarna är ganska stolta över det gnäll de presterar, och ja..det är ju ganska bra det. Man ska nog vara stolt över att man är en genuin gnällspik. Och så tillbaka till mina vanliga veckogenomgångar;

Löpningen - Långpass på fredagen, 9,76 kilometer på motionsspår, jag var tung och stabbig benen hela dagen men det gick fint att jogga på i 5:10 tempo, så jag valde att öka farten, gick ner till 4:40 tempo sista kilometern och det kändes bara bra. Eftersom 7km eller mer räknas som långpass så fick jag till ett 7k spring i söndags. Jag kollade min statistik och såg att jag sprungit 7k eller mer bara 13 gånger senaste 9 månaderna. Innan dess sprang jag sällan kortare än 7km…

Intervaller 10×500 i månadags

Återhämtningsdagar. Torsdag och lördag.

Styrketräningen – 6 BW (bodyweight) pass, på 5 dagar. 6 stretchpass på 5 dagar.

Kommande vecka; Håller god min, kör nog samma som tidigare…gott så.

Vecka 50; Totalt; 4 timmar & 35 minuter varav 3:30 gick till löpning, totalt 42 km (7 pass på 5 dagar), och 1 timme 6 minuter till styrketräning och stretch.