Fusion - smidiga små tygrackare

I och för sig inget förvånande att det inte blev nån träning förra veckan med tanke på hur foten känts. Svullen och med smärta. I fredags kändes det ganska bra och jag tog en 4k promenad. I lördags och söndags blev det kortare rundor, men en stickande smärta på yttersidan kring fotknölen gjorde att det blev långsamt och haltande. Smärtan släppte efter 20-30 minuter och vila, men var ändå inte ok – stelt, ömt och obekvämt. Jag har provat olika skor, men inget har fungerat bra – förutom idag när jag till slut tog mina Fusionskor. Då blev det nästan problemfritt att gå i vanlig takt. Kanske var det bara så att det var en bra dag, kanske inte.

Skor med dämpning både till höger och vänster funkar inte, vanliga skor funkar inte. Men mina Fusion tygskor känns bara så bra om foten. Sånt får mig att fundera över om mina fötter allt oftare behöver den här tunna sortens skor, utan en massa tingeltangel. Liknar mer barfota. Och nu får det bli dessa skor dagligen, oavsett vad andra anser att jag borde ha på fötterna för att se representativ ut.

Efter att ha pratat med andra som knäckt fotleden illa, så har jag blivit mer eller mindre inställd på att det här kan ta mycket lång tid innan det fungerar att springa på igen, speciellt när gåendet varit så knackigt. Och med tanke på svullnad, smärtor och de trötthetskänslor i benet, ilningar som går upp i vaden och till knävecket. Med tanke på min periodvis kraftigt haltande gång så har jag lagt allt åt sidan. Jag får vara nöjd att jag kan halta omkring i tillvaron ett tag framöver. Men att som i fredags kunna gå på, liksom under måndagen, så känns det som ett stort framsteg. Och kanske behöver jag bara veckla ut armarna så kan jag flyga väldigt snart.

Jag funderade ett tag på att ta upp styrketräningen igen, nu när jag ändå inte gör nån som helst nytta. Men efter elva dygn utan en sprungen meter så har jag klarat mig rätt så bra ändå. Jag får se hur det blir framöver, för det lär med tiden bli drygt, jag kanske rent av hinner bli en god väggklättrare om det här fortsätter…

Vänster och Höger tassarna

Då var det dags igen. Nu en skada som inte hade något att göra med springandet. Fredag den 13:e morgon så hände det sig att jag föll olyckligt. Det blev besök på sjukhus med röntgen, bilderna visade att inget var brutet. Men höger fot är våldsamt svår att gå på. Svullen och vacker. Ond och dum.

Vad göra med vrickad eller stukad fotled? Dansa hela natten eller ligga i sängen och läsa Lore of Running? Jo, det blev omläsning av stora delar ur Lore of Running. Och så viss läsning på nätet om ”Stukad fot” på Egenvårdsguiden, ”Underben och fotledsskador” på Idrottsskadeguiden och Vårdguidens ”Stukning eller vrickning”. I den senare står det; ”Läkningstiden är oftast mellan tre och tolv veckor, men vissa skador läker inte utan operation. Läkningstid för en stukning kan, i vissa fall, vara lika lång som för ett benbrott, det vill säga från två till 40 veckor”. Förtio veckor… det gör mig verkligen apglad att jag lärt mig att läsa, ytterliggare en anledning till att jag borde valt ett liv som analfabet. Det man inte kan läsa, det har man inte ont av.

En del rekommenderar omväxlande varma och kalla bad för fotleden, detta för att stimulera blodflödet. Tyvärr så missade jag helt att linda foten direkt när skadan uppkom, jag var så jävla upptagen att vrida mig i outsägliga plågor då det hände. Men jag fick foten lindad på sjukhuset. Foten ser inte så grotesk ut, men är något svullen och svår att gå med.

Det är inte fullt så lätt att gå omkring, ärligt talat så försöker jag skita i gåendet. Jag ligger mest i sängen med foten i högläge och läser böcker. Och när det är dags att göra annat, då får jag halta vidare. Jag läser om att träning på balansplatta efter vrickad fotskada ska vara utmärkt, det tror inte jag på i detta läget. Högläge och några goda böcker är betydligt bättre.

Det blev bara 3 rundor förra veckan, totalt 22 km,  ett par lågpulsturer och en snabbrunda som jag lyckades ta mig fram i ett bra tempo, vilket kändes bra. Något långpass eller intervalldito blev det inget med. Nu får jag se hur länge det dröjer innan jag kan återta löpningen, blir avbrottet på sin höjd ett par veckor är det ingen större skada skedd. Men skulle det dröja en månad eller mer, då tar det nån vecka att vara tillbaka på samma nivå. Och det betyder att mina löpmål, se förra bloggningen, för detta året inte blir av.

Terränglöpning 1910-1920 tal

Den här bloggningen handlar om att jag gärna vill springa både snabbare och längre. Och det finns en rad anledningar till varför jag kommer att klara av både ock. Den säkraste anledningen till att jag kommer att lyckas är att jag precis börjat springa, och har därför många år kvar att utvecklas till det bättre. Resten är bara en fråga om att träna rätt efter det material jag har i kroppen. Min mentala inställning är; att det bara är att köra på, inga ledsna miner här inte. Och givetvis, eftersom jag tidigare i mitt liv sällan sprungit några motionsrundor så har jag alla chanser att slå mina egna personliga världsrekord, och det är verkligen kul. Att slå egna pers är en angenäm känsla.

Mitt material är att jag är ganska långsam, jag är ingen naturlig snabblöpare. Jag kommer aldrig att bli riktig snabb, men jag tror att jag med tiden kan bli en hyggligt rask motionär. I mitt material finns åldern med, eftersom jag närmar mig femtio med raska steg, så behöver jag troligen mer återhämtningstid än om jag vore tjugo. Men mest handlar det om träna rätt, när lusten och den mentala inställningen finns på plats.

Mitt enskilt största problem är att min lust att vilja springa, så ofta och så mycket som möjligt. Och det betyder att jag ofta är i närheten av överbelastning och överträningsproblem. Det är alldeles för roligt att springa, och det är ett problem. Jag har för lätt att öka mängd och intensitet alldeles för fort, vill för mycket, vilket ofta leder problem med skador och skavanker.

Den här typen av avbrott jag ibland råkat ut för är en black om foten. Det är inte så himla lätt att hålla igen när lusten är stor på att springa på. Men jag inbillar mig att jag blir lite klokare med tiden, jobbar smartare med det material jag har, och på så vis håller mig på den säkra sidan från negativa träningsavbrott.

Mil per månad 2009.

Stapeldiagrammet här till vänster visar månad för månad antal mil jag sprungit detta år. Förra året avslutades storslaget med +40 mil löpning i december. Januari började fint, men efter ett dietexperiment under januari så havererade allting på kort tid. Jag fick problem på problem, det dröjde till maj innan jag kunde börja springa på igen. Och jag har faktiskt sedan dess kunnat springa på ganska obehindrat, de skavanker jag haft sedan dess har inte bromsat upp mig särskilt mycket.

Det går att se den kraftiga ökningen i maj och juni och kände mig lite sliten i slutet av juni, jag tog en lugnare månad i juli innan jag ökade på igen i ett par månader. Mot slutet av september kände jag mig sliten i kroppen och kände att det blir för mycket av det goda. Att jag måste tänka om min löpning om jag ska fortsätta utvecklas på det viset jag vill att det ska utvecklas.

LÖSNINGEN;

Begränsa mängden spring. Jag har nu lagt in två regler i mitt springande. Det första har att göra med återhämtningsdagar, vilodagar, att minst var tredje dag är en återhämtningsdag. Det andra är att begränsa mängden även i antalet kilometrar. Jag sätter en gräns kring 5 mil i veckan, ca 20-25 mil i månaden.

Grunden är då lagd till 2 dagar spring, 1 dag ledigt. Kan givetvis varieras, men mängden av lediga dagar ska vara minst var tredje. 20-25 mil i månaden som total.

Och detta ska jag fortsätta att köra med så länge att jag är helt säker på att kroppen svarar rätt. Att kroppen orkar, och att utvecklingen fortsätter, istället för att halta. Tids nog kan jag öka mängden om jag vill det, men en strukturerad löptillvaro av det här slaget de närmaste månaderna kommer att vara på sin plats. 4-5 månader, sedan får jag utvärdera det hela. Och så gäller det att sätta upp några mål;

MINA ÅRLIGA MÅL;

2009 - sub 22:30 på 5k (sub 4:30 tempo)
distans; +50 km.

2010 – sub 45min på 10k
distans; +50 miles, (+80km).

2011 – sub 20min på 5k
distans; +100 km.

2012 – sub 40min på 10k
distans; +100 miles, (+160 km).

DÅ ÄR DET DAGS ATT KÖRA;

Jag tror att minskningen i mängd och ökat antal återhämtningsdagar kan hjälpa min kropp kommer att ta till sig träningen bättre. Och det andra är träningen måste bli mer specificerad, målinriktad. Att springa snabbare milar tar för lång tid med den utveckling jag haft, därför måste intervallträningen in i bilden. Det var i och för sig planerat med intervaller som start till oktober, men det blev lite problem med hamstring, sätesmuskler och benhinnor. Det är svårt att motivera snabbtrampande när det tar emot. Men nu är det mesta ok, så då är det bara att köra på.

Planen innehåller intervallpass from veckan v45 – och vartefter kroppen svarar så får jag se om jag ska öka antalet intervallpass. Jag börjar med 400ingar, veckan därefter 1000ingar, därefter 2000ingar och fjärde veckan 3000ingar, och så en ny omgång, om och om igen. Med upp och nerjogg så lär dessa tillfällen ligga kring 15 km. Jag använder mig av Jogg.se artikel Löparskolan del 2 Intervaller av Federico Hernandez. Jag tyckte upplägget verkar passa mig, så jag börjar där. Jag vänder lite på det och börjar med 400:ingar.

För att orka ta längre distanser, så är det så enkelt med mig att jag måste springa dessa oftare än vad jag gjort. Alltså +2 timmars (+2 mil) åtminstone var tionde dag. Så det är bara att schemalägga, och det lär nog inte dröja länge innan jag kan springa mina 5 mil i ett sträck.

Övrig träning blir en mix av snabbtempo och en och annan lågpulsare eller MAF.

För mig känns det enklare att plocka 5 mil än att klara sub 45 minuter på milen. Så för min del tror jag det viktigaste för mig är att lägga krutet på intervallerna och tempoträning, så att jag får upp farten.

TRÄNINGSSCHEMA, på ett ungefär;

Det var en snutt i Aftonbladet om intervallträning, med exempel från Jonas Gustrins bok Pulsträna. Jag skrev om boken Pulsträna i denna bloggning. Aftonbladets artikel av Shirin Rågby Djavidi, var riktad till sådana som hållt på med löpningen i nåt år och som står stilla i utvecklingen. Svaret på problemet är då intervallträning (eller tempoträning, beroende på var man läser i artikeln), och själva grundtänket och ett schema fanns med i artikeln ”Få bättre flås på 10 veckor”.

Jag såg att en av kommentarerna reagerade på pulsnivåerna vad gäller träningsintensiteten, enligt denna så går det inte att få ihop för hans del. Aftonbladet hade med ett sätt att beräkna maxpuls.

”Du kan på ett enkelt sätt räkna ut din ungefärliga maxpuls såhär:
220 – din ålder (för män)
226 – din ålder (för kvinnor)”

Men i boken Pulsträna av Johan Gustrin har jag noterat följande när jag skrev om boken;”som är viktigt att ha med sig i boken är att samtliga träningspass i boken baserar på formeln (maxpuls minus vilopuls) x % av maxpuls + vilopuls = arbetspuls. Har man inte noterat detta på sidan 14-15 så kan det blir svårt att få ihop träningsnivåerna längre fram i boken Pulsträna”.

Och skulle man följa den beräkningsmodellen så får man lite andra pulsnivåer att springa efter, jämfört med att ta maxpuls x procent av maxpuls. Och det borde vara efter formeln ur boken Pulsträna pulsnivåerna ska beräknas i Aftonbladets exempel, inte på något annat sätt. Detta eftersom exemplet, Sokratesmodellen, är direkt tagen från Gustrins bok Pulsträna.

Terränglöpning 1910-1920 tal

strax över 50 km;

Blev det under förra veckan, ett par snabbpass (sub5 tempo), ett pass med 400 meters intervaller och så ett långpass (+2 mil). Allt efter planen. En hel vecka efter planen. Gosh! Är jag imponerad av mig själv eller inte?

Intervallerna körde jag inte fullt, jag hade tänkt att köra 17, men kände att jag skulle inte orka hålla tempot så jag avbröt efter 12 intervaller. Motvinden var ganska besvärlig, och det är vid såna tillfällen jag började fundera över vintern när det är halt och blåser på. Då lär det inte bli lätt.

Veckans långpass blev av på söndagen. Precis som förra söndagen så steg pulsen ganska snabbt redan de första kilometrarna. Det blev ungefär samma medelpuls som förra söndagens, men något raskare. Den stora skillnaden var att benen inte stelnade till så rejält mot slutet, som förra helgen. Ett par rundor till av det här slaget så flyter det nog på rätt så bra. Det mystiska är den pulshöjning jag får tidigt. I september när jag sprang en 24k runda, då hade jag 5:45 tempo till 143 puls. Om man ser på det, då borde jag med 153 puls klara av att rulla på betydligt snabbare än vad jag gjort de senaste två söndagarna.

Och idag har jag träningsvärk i låren. Ovanligt. Veckan som följer kommer att innehålla ett långpass till helgen, nåt snabbpass och så ett intervallpass med tusingar under veckan.

Idag bläddrade jag i Norra Skåne, och såg en helsida som kretsade kring 76 årige Gunnar Nilsson från Malmö som springer tävlingslopp, 76 år och snabbare än de flesta i spåret är rubriken. I min förra bloggning skrev jag lite om att det aldrig är försent att börja. Nu har i och för sig Gunnar sprungit i många år av sitt liv, så han är inte nån som börjat på gamla dagar. Men det hans löpande talar om är att det går bra att springa på långt upp i åldrarna.

Det är trevligt att läsa om Gunnar en gråmulen morgon som denna, och han springer på bra. Yddingeloppets 6km runda i bokskogen klarade han av på 29 minuter och 21 sekunder.

Norra Skåne; ”76 år och snabbare än de flesta i spåret” & Skånskan ”Gubben med krut i”, Laholmstidning med samma artikel. Samt en krönika; ”En ambassadör för veteranidrott”.

Norra Skåne har för ett tag sedan bytt ägare, uppköpta av tidningskoncern som urholkar mångfalden vad gäller skånsk lokaljournalistik, en bidragsberoende koncern som visar varför press stödet borde tas bort. Jag som läser Norra Skåne har noterat att efter senaste ändringen i tidningen så får vi fler evenemangstips som rör Malmö/Lund än norra skåne, att det ibland i Dygnet Runt rapporteras om personrån på Möllevången, vilket säkert intresserar läsare från norra skåne. Nej tack till stordrift, ja tack till lokalproducerat.

”Sedan old-boysåldern, 32 år, är uppnådd eller överskriden, hava nämligen icke alltid organen samma spänstighet och motståndskraft, kärlen bli sköra och alltefter som åldern tilltager kräves noggrannare tillsyn i detta hänseende”

- John Zander, storlöpare från förr, skrev detta i Löpningar och Gång från 1922.

Jag från oktober 2006 omger mig själv från september 2007

När jag tog mina första springsteg våren 2007, då jag försökte betvinga en 400 meter lång backe och lyckades komma halvvägs uppför, då hade jag ingen som helst aning om att jag längre fram skulle bli biten av löpningen, och att det i det närmaste skulle bli en livsstil.

Fördelen med en sådan som mig som inte tidigare sprungit och haft mig, är att jag ofta kan slå mina egna personliga världsrekord. Och det är hur kul som helst. Och att slå personliga världsrekord går det att göra i rätt så många år framöver om jag tränar rätt. Okej, jag sprang väl några rundor innan 2007 med flera års mellanrum (1999, 1993 och innan dess minns jag inte, 1987? 1979?), men jag fastnade aldrig för löpningen, det var hårt, svettigt och jobbigt, och så hade jag ont i dagar efteråt.

Numera har jag svårt att se en tillvaro utan att få springa. Och vem vet hur länge det varar, mer än att jag gör det så länge jag trivs med det, och har kul.

Men, det finns alltid ett eller annat men i paradiset. Är det inte ormar så är det åldern. Precis som många andra fetton (ursäkta uttrycket, men jag var ett fetto för knappt tre år sedan, och jag har inget annat namn för det) så trodde jag i många år att det var i det närmaste omöjligt att göra något åt den tilltagande fetman & det fysiska förfallet när åldern tilltog. Det var som en kosmisk lag, starkare än något annat i universum, att vissa av oss skulle bara bli fetare och sjukare med tilltagande ålder. Och den enda stoltheten som fanns var att riktiga karlar väger tresiffrigt.

Det var inte mycket jag begrep då. Kanske inte så mycket nu heller. Men det som sedan följde från januari 2007 var en enkel resa mot ett lättare och friskare liv. Det var enkelt när jag fick rätta verktygen, och fick resultat.

Idag när jag vill utveckla löpningen så kan jag ibland stanna till och undra samma saker som många andra gör. Det här med åldern, är det försent? Och då kommer motfrågan, försent för vad? Det givna svaret är att det är aldrig försent att ändra sin livsstil för att bli friskare och starkare. Att vinna guld i OS på marathon om man börjar träna löpning först vid 47 års ålder, det är nog inte riktigt möjligt. Men har man inte tidigare sprungit och mätt sina framsteg, då har man många personliga världsrekord att slå under många år framöver. Oavsett var man börjar så har man ett antal år att bli bättre.

Jag själv funderar över var mina gränser går, och vart jag vill nå. Och vad det är som tar emot. Var nånstans kroppen har begränsningarna, och hur jag kan tänja på dessa gränser. Och att jag har flera år kvar att utvecklas på, trots att nästa gång jag fyller år, då fyller jag 50. Overklighetskänsla, vart tog alla år vägen… Men framtiden är min, och nu är det så att det är jag som bestämmer över mitt fysiska jag. Inte nån kosmisk lag.

En trevlig tråd om detta med att ifall det är försent, finns på jogg. Tråden börjades av en som var nyss fyllda 30 (ja, kan man vara så ung?). Där är det en som var närmare 60 innan han började springa. Och just detta, det talar om för mig, att det aldrig är försent. Så länge det är kul, så länge man älskar något, då är det bara att köra på. Och då förstår ni citaten jag har med i denna bloggning. Och nästa bloggning kommer att handla om vart härnäst med min löpning.

”Ålderns inverkan. Det har ofta sagt att man måste börja träna i unga år för att få bra kondition. Men mycket talar för att det går bra att börja hårdsatsningen senare i livet. Visst är kroppen mer anpassningsbar och nybildningen av vävnad sker snabbare i tonåren än senare. Dessutom sker återhämtningen mellan passen sämre för de äldre. Det blir allt svårare att orka med dubbelpass och nå upp till riktigt stora träningsvolymer.” Artur Forsberg, HC Holmberg & Katarina Woxnerud ur Träna Din Kondition.

Harald Andersson-Albin två från höger, 1890-talet i Gamla allén, Göteborg

Ställe – på SVT2;

Jag hoppade runt mellan kanalerna i lördags och såg några sekunder av dansföreställningen Ställe som Jonas Åkerlund och Mats Ek klämt ur sig, där dansar Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna, jag fastnade och blev kvar vid det. Fascinerande. Fast jag vet inte riktigt vad det var som klistrade kvar mina ögon i det. Jag var fast och kände mig upprymd av det hela. Repris om ett par veckor, missa inte.

Veckans löpning;

51 km denna vecka. Den här veckan har börjat likna lite av vad jag brukar köra, fast några färre mil. Ett tempopass på 5k med 4:43 tempo i ganska hög puls, så mycket mer i puls orkar jag inte hålla på de här sträckorna, här ligger jag nog kring pulströskeln, fast det kändes som mjölksyratröskeln inte var riktigt nådd. Det blev även ett långpass i veckan, 21,8k, som kändes i benen, vilka stumnade totalt mot slutet. Det märks att jag inte sprungit längre sträckor på ett tag. I första halvan av september lubbade jag 25 km med 5:45 tempo och 143 puls. Idag blev det 153 i snittpuls och ungefär samma tempo, trist. Trots att långlubbet var kasst när det gäller puls och tempo så känns det som att kroppen börjar fungera bättre efter en månads upp och ner. Jag ska återkomma om hur jag ska lägga upp min springplan under resten av hösten och vintern.

Benhinneinflammation, medialt tibias periostit & sätesmuskeln;

Sista två dagarna har jag inte känt ett minst dugg i benhinnan, fast i torsdags efter löprundan var det värre. Oförklarligt nog så är problemet väck, vilket får mig att fundera om det är äkta benhinneinflammation jag drabbats av, eller en kortvarig oäkta variant. Stelhet i sätesmuskeln, har ökat på till helgen, men inte så att det stör särskilt mycket. AB har en liten artikel om benhinneinflammation i ”Lyssna på din kropp”, naprapaten Signe Höglund får komma till tals. För ensidig träning, för hårt underlag, fel på skorna, för mycket hopp, fotens anatomi och dålig löpteknik är de vanligaste anledningarna att det blir inflammation och smärtor.

Godis och snaskberoende;

Matmässigt har det periodvis varit ganska uselt sista månaderna. Framför allt så har jag blivit allt mer godisberoende, i början gick det väl bra, men jag har fortsatt att vräka i mig skräp och nu får det vara nog. Så nu är slut på godis, chips och annat. Inte ens kaffebröd. Vill jag ha något så får jag vänta till på lördag, lördagsgodis på sin höjd. I det stora hela har detta blivit ett sockerberoende som inte för något gott med sig. Stopp för det hela.

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin

Jag får erkänna från start att det här var en mycket givande bok. Läsaren kastas direkt in i det centrala med konditionen; syreupptagningen. Kondition brukar definieras med tre delar skriver Gustrin; ”a) Kroppens förmåga att, via andningen, ta upp syre ur luften. b) Kroppens förmåga att, via blodet, transportera syret till de arbetande musklerna. c) Kroppens förmåga att i musklerna använda syret i energiomsättningen av kolhydrater, fett och protein till att skapa muskelarbete.” och dessa tre delar påverkas i sin tur av ett antal faktorer. Gustrin gräver sig sedan ner i både det centrala och lokala syreupptaget och avslutar det första avsnittet med andra faktorer som påverkar uthållighet, bl.a mjölksyran och rörelseekonomin.

Gustrin nämner dock inget om andra ämnen som kalium, som kan påverka uthålligheten. Eftersom Gustrins upplägg i början liknar mångt och mycket Timothy Noakes Lore of Running, och att Jonas Gustrin nämner Noakes i Stora Konditionsboken, varför han då väljer att inte nämna kaliumhypotesen vet jag inte.

Andra delen handlar om kroppens muskler, nervsystemet, energiomsättningen m.m. De olika muskelfibertyperna typ 1, typ 2a och typ 2x förklaras. De flesta svenska böcker brukar skriva om typ 2b, men klassificeringen kommer från djurriket och stämmer inte riktigt med vår uppsättning av muskelfibrer. Vidare handlar andra delen om vävnadstålighet, belastningsanpassning och orsaker till träningseffekt (kompensationsteorin, ärftlighet osv).

Den tredje delen tar upp Träningslära; trötthet, vätskebalans, träningsvärk, immunförsvaret, återhämtning osv.

Träningsupplägg finns med, hur man förbättrar konditionen, förberedelse i form av kost och utrustning. Om att följa upp träningsresultat, pulsträning, Borgskalan, fystester i form av Coopertest, maxpuls, submaximala tester, puls- & mjölksyretröskeltest. Och ja, det mesta som kan vara användbart för en seriös motionär.

Och vid det här laget har jag nått sidan 111, där Jonas Gustrin fortsätter att gå igenom en rad konditionsidrotter. Fortsätter sedan med Grundträningen för konditionsförbättring, olika typer av träningspass. Därefter följer ett kapitel om avancerad träning, högintensiv träning. Ett av de avslutande kapitlen handlar om skador och överbelastningsbesvär.

Det enda som jag tyckte var trist i boken var avslutningen med ett par fiktiva berättelser om två personers väg till olika tävlingsmål genom träning – stelt, fult, träigt och oinspirerat skrivet. Men det är en parantes.

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin är ett måste för var och en som är lite mer intresserade av träning och kropp ihop med konditionsidrott. Den höjer sig gott och väl över de flesta böcker i ämnet på svenska. Den är inte i nivå med Aerob och Anaerob Träning av Lars Michalsik och Jens Bangsbo, men i det här läget sätter jag den som nummer två. Och för den vanliga motionären med lite större intresse för ämnet så är den guldgruva att förkovra sig med. Har du tröttnat på Stora Löparboken så finns det bara en väg att gå i bokdjungeln; mot Stora Konditionsboken!

KÖP!

Förlagsinformation om Stora Konditionsboken.

Andra bloggare om Stora Konditionsboken, tyvärr är det ingen som skrivit utförligt om boken, utan bara nämner att den är bra. Håkan Larsson skriver dock ingående om skillnaden mellan mjölksyretröskel och pulströskel; Sporty Spice, Håkan Larsson, Jossan, Katarina Lundmark,

Uppslag ur Stora Konditionsboken

Jonas Gustrin – STORA KONDITIONSBOKEN
Fitnessförlaget 2007, 167 sidor
ISBN 95-85225-75-4

Det var inte riktigt väntat vid den här tiden på året, men Aftonbladet har idag skrivit några rader om ”Så fixar du Maraton”, och har bla en rubrik som heter från 0-42 km i artikeln och hänvisar till tidningen Runners World som har en marathonguide. Och så finns det två länkar till artiklar i Aftonbladet Plus; ”Steg för Steg” och ”Tips och trix”.

Jag undrar bara om det vara några maratonaspiranter som kände sig oroliga, eftersom den här årstiden inte brukar betyda full satsning, utan snarare säsongsavslut. Fast mig kvittar det, jag har löpsäsong året om. Vill ni läsa mer så gå till första sidan på min blogg genom denna länk.