Idag bläddrade jag i Norra Skåne, och såg en helsida som kretsade kring 76 årige Gunnar Nilsson från Malmö som springer tävlingslopp, 76 år och snabbare än de flesta i spåret är rubriken. I min förra bloggning skrev jag lite om att det aldrig är försent att börja. Nu har i och för sig Gunnar sprungit i många år av sitt liv, så han är inte nån som börjat på gamla dagar. Men det hans löpande talar om är att det går bra att springa på långt upp i åldrarna.

Det är trevligt att läsa om Gunnar en gråmulen morgon som denna, och han springer på bra. Yddingeloppets 6km runda i bokskogen klarade han av på 29 minuter och 21 sekunder.

Norra Skåne; ”76 år och snabbare än de flesta i spåret” & Skånskan ”Gubben med krut i”, Laholmstidning med samma artikel. Samt en krönika; ”En ambassadör för veteranidrott”.

Norra Skåne har för ett tag sedan bytt ägare, uppköpta av tidningskoncern som urholkar mångfalden vad gäller skånsk lokaljournalistik, en bidragsberoende koncern som visar varför press stödet borde tas bort. Jag som läser Norra Skåne har noterat att efter senaste ändringen i tidningen så får vi fler evenemangstips som rör Malmö/Lund än norra skåne, att det ibland i Dygnet Runt rapporteras om personrån på Möllevången, vilket säkert intresserar läsare från norra skåne. Nej tack till stordrift, ja tack till lokalproducerat.

”Sedan old-boysåldern, 32 år, är uppnådd eller överskriden, hava nämligen icke alltid organen samma spänstighet och motståndskraft, kärlen bli sköra och alltefter som åldern tilltager kräves noggrannare tillsyn i detta hänseende”

- John Zander, storlöpare från förr, skrev detta i Löpningar och Gång från 1922.

Jag från oktober 2006 omger mig själv från september 2007

När jag tog mina första springsteg våren 2007, då jag försökte betvinga en 400 meter lång backe och lyckades komma halvvägs uppför, då hade jag ingen som helst aning om att jag längre fram skulle bli biten av löpningen, och att det i det närmaste skulle bli en livsstil.

Fördelen med en sådan som mig som inte tidigare sprungit och haft mig, är att jag ofta kan slå mina egna personliga världsrekord. Och det är hur kul som helst. Och att slå personliga världsrekord går det att göra i rätt så många år framöver om jag tränar rätt. Okej, jag sprang väl några rundor innan 2007 med flera års mellanrum (1999, 1993 och innan dess minns jag inte, 1987? 1979?), men jag fastnade aldrig för löpningen, det var hårt, svettigt och jobbigt, och så hade jag ont i dagar efteråt.

Numera har jag svårt att se en tillvaro utan att få springa. Och vem vet hur länge det varar, mer än att jag gör det så länge jag trivs med det, och har kul.

Men, det finns alltid ett eller annat men i paradiset. Är det inte ormar så är det åldern. Precis som många andra fetton (ursäkta uttrycket, men jag var ett fetto för knappt tre år sedan, och jag har inget annat namn för det) så trodde jag i många år att det var i det närmaste omöjligt att göra något åt den tilltagande fetman & det fysiska förfallet när åldern tilltog. Det var som en kosmisk lag, starkare än något annat i universum, att vissa av oss skulle bara bli fetare och sjukare med tilltagande ålder. Och den enda stoltheten som fanns var att riktiga karlar väger tresiffrigt.

Det var inte mycket jag begrep då. Kanske inte så mycket nu heller. Men det som sedan följde från januari 2007 var en enkel resa mot ett lättare och friskare liv. Det var enkelt när jag fick rätta verktygen, och fick resultat.

Idag när jag vill utveckla löpningen så kan jag ibland stanna till och undra samma saker som många andra gör. Det här med åldern, är det försent? Och då kommer motfrågan, försent för vad? Det givna svaret är att det är aldrig försent att ändra sin livsstil för att bli friskare och starkare. Att vinna guld i OS på marathon om man börjar träna löpning först vid 47 års ålder, det är nog inte riktigt möjligt. Men har man inte tidigare sprungit och mätt sina framsteg, då har man många personliga världsrekord att slå under många år framöver. Oavsett var man börjar så har man ett antal år att bli bättre.

Jag själv funderar över var mina gränser går, och vart jag vill nå. Och vad det är som tar emot. Var nånstans kroppen har begränsningarna, och hur jag kan tänja på dessa gränser. Och att jag har flera år kvar att utvecklas på, trots att nästa gång jag fyller år, då fyller jag 50. Overklighetskänsla, vart tog alla år vägen… Men framtiden är min, och nu är det så att det är jag som bestämmer över mitt fysiska jag. Inte nån kosmisk lag.

En trevlig tråd om detta med att ifall det är försent, finns på jogg. Tråden börjades av en som var nyss fyllda 30 (ja, kan man vara så ung?). Där är det en som var närmare 60 innan han började springa. Och just detta, det talar om för mig, att det aldrig är försent. Så länge det är kul, så länge man älskar något, då är det bara att köra på. Och då förstår ni citaten jag har med i denna bloggning. Och nästa bloggning kommer att handla om vart härnäst med min löpning.

”Ålderns inverkan. Det har ofta sagt att man måste börja träna i unga år för att få bra kondition. Men mycket talar för att det går bra att börja hårdsatsningen senare i livet. Visst är kroppen mer anpassningsbar och nybildningen av vävnad sker snabbare i tonåren än senare. Dessutom sker återhämtningen mellan passen sämre för de äldre. Det blir allt svårare att orka med dubbelpass och nå upp till riktigt stora träningsvolymer.” Artur Forsberg, HC Holmberg & Katarina Woxnerud ur Träna Din Kondition.

Harald Andersson-Albin två från höger, 1890-talet i Gamla allén, Göteborg

Ställe – på SVT2;

Jag hoppade runt mellan kanalerna i lördags och såg några sekunder av dansföreställningen Ställe som Jonas Åkerlund och Mats Ek klämt ur sig, där dansar Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna, jag fastnade och blev kvar vid det. Fascinerande. Fast jag vet inte riktigt vad det var som klistrade kvar mina ögon i det. Jag var fast och kände mig upprymd av det hela. Repris om ett par veckor, missa inte.

Veckans löpning;

51 km denna vecka. Den här veckan har börjat likna lite av vad jag brukar köra, fast några färre mil. Ett tempopass på 5k med 4:43 tempo i ganska hög puls, så mycket mer i puls orkar jag inte hålla på de här sträckorna, här ligger jag nog kring pulströskeln, fast det kändes som mjölksyratröskeln inte var riktigt nådd. Det blev även ett långpass i veckan, 21,8k, som kändes i benen, vilka stumnade totalt mot slutet. Det märks att jag inte sprungit längre sträckor på ett tag. I första halvan av september lubbade jag 25 km med 5:45 tempo och 143 puls. Idag blev det 153 i snittpuls och ungefär samma tempo, trist. Trots att långlubbet var kasst när det gäller puls och tempo så känns det som att kroppen börjar fungera bättre efter en månads upp och ner. Jag ska återkomma om hur jag ska lägga upp min springplan under resten av hösten och vintern.

Benhinneinflammation, medialt tibias periostit & sätesmuskeln;

Sista två dagarna har jag inte känt ett minst dugg i benhinnan, fast i torsdags efter löprundan var det värre. Oförklarligt nog så är problemet väck, vilket får mig att fundera om det är äkta benhinneinflammation jag drabbats av, eller en kortvarig oäkta variant. Stelhet i sätesmuskeln, har ökat på till helgen, men inte så att det stör särskilt mycket. AB har en liten artikel om benhinneinflammation i ”Lyssna på din kropp”, naprapaten Signe Höglund får komma till tals. För ensidig träning, för hårt underlag, fel på skorna, för mycket hopp, fotens anatomi och dålig löpteknik är de vanligaste anledningarna att det blir inflammation och smärtor.

Godis och snaskberoende;

Matmässigt har det periodvis varit ganska uselt sista månaderna. Framför allt så har jag blivit allt mer godisberoende, i början gick det väl bra, men jag har fortsatt att vräka i mig skräp och nu får det vara nog. Så nu är slut på godis, chips och annat. Inte ens kaffebröd. Vill jag ha något så får jag vänta till på lördag, lördagsgodis på sin höjd. I det stora hela har detta blivit ett sockerberoende som inte för något gott med sig. Stopp för det hela.

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin

Jag får erkänna från start att det här var en mycket givande bok. Läsaren kastas direkt in i det centrala med konditionen; syreupptagningen. Kondition brukar definieras med tre delar skriver Gustrin; ”a) Kroppens förmåga att, via andningen, ta upp syre ur luften. b) Kroppens förmåga att, via blodet, transportera syret till de arbetande musklerna. c) Kroppens förmåga att i musklerna använda syret i energiomsättningen av kolhydrater, fett och protein till att skapa muskelarbete.” och dessa tre delar påverkas i sin tur av ett antal faktorer. Gustrin gräver sig sedan ner i både det centrala och lokala syreupptaget och avslutar det första avsnittet med andra faktorer som påverkar uthållighet, bl.a mjölksyran och rörelseekonomin.

Gustrin nämner dock inget om andra ämnen som kalium, som kan påverka uthålligheten. Eftersom Gustrins upplägg i början liknar mångt och mycket Timothy Noakes Lore of Running, och att Jonas Gustrin nämner Noakes i Stora Konditionsboken, varför han då väljer att inte nämna kaliumhypotesen vet jag inte.

Andra delen handlar om kroppens muskler, nervsystemet, energiomsättningen m.m. De olika muskelfibertyperna typ 1, typ 2a och typ 2x förklaras. De flesta svenska böcker brukar skriva om typ 2b, men klassificeringen kommer från djurriket och stämmer inte riktigt med vår uppsättning av muskelfibrer. Vidare handlar andra delen om vävnadstålighet, belastningsanpassning och orsaker till träningseffekt (kompensationsteorin, ärftlighet osv).

Den tredje delen tar upp Träningslära; trötthet, vätskebalans, träningsvärk, immunförsvaret, återhämtning osv.

Träningsupplägg finns med, hur man förbättrar konditionen, förberedelse i form av kost och utrustning. Om att följa upp träningsresultat, pulsträning, Borgskalan, fystester i form av Coopertest, maxpuls, submaximala tester, puls- & mjölksyretröskeltest. Och ja, det mesta som kan vara användbart för en seriös motionär.

Och vid det här laget har jag nått sidan 111, där Jonas Gustrin fortsätter att gå igenom en rad konditionsidrotter. Fortsätter sedan med Grundträningen för konditionsförbättring, olika typer av träningspass. Därefter följer ett kapitel om avancerad träning, högintensiv träning. Ett av de avslutande kapitlen handlar om skador och överbelastningsbesvär.

Det enda som jag tyckte var trist i boken var avslutningen med ett par fiktiva berättelser om två personers väg till olika tävlingsmål genom träning – stelt, fult, träigt och oinspirerat skrivet. Men det är en parantes.

Stora Konditionsboken av Jonas Gustrin är ett måste för var och en som är lite mer intresserade av träning och kropp ihop med konditionsidrott. Den höjer sig gott och väl över de flesta böcker i ämnet på svenska. Den är inte i nivå med Aerob och Anaerob Träning av Lars Michalsik och Jens Bangsbo, men i det här läget sätter jag den som nummer två. Och för den vanliga motionären med lite större intresse för ämnet så är den guldgruva att förkovra sig med. Har du tröttnat på Stora Löparboken så finns det bara en väg att gå i bokdjungeln; mot Stora Konditionsboken!

KÖP!

Förlagsinformation om Stora Konditionsboken.

Andra bloggare om Stora Konditionsboken, tyvärr är det ingen som skrivit utförligt om boken, utan bara nämner att den är bra. Håkan Larsson skriver dock ingående om skillnaden mellan mjölksyretröskel och pulströskel; Sporty Spice, Håkan Larsson, Jossan, Katarina Lundmark,

Uppslag ur Stora Konditionsboken

Jonas Gustrin – STORA KONDITIONSBOKEN
Fitnessförlaget 2007, 167 sidor
ISBN 95-85225-75-4

Det var inte riktigt väntat vid den här tiden på året, men Aftonbladet har idag skrivit några rader om ”Så fixar du Maraton”, och har bla en rubrik som heter från 0-42 km i artikeln och hänvisar till tidningen Runners World som har en marathonguide. Och så finns det två länkar till artiklar i Aftonbladet Plus; ”Steg för Steg” och ”Tips och trix”.

Jag undrar bara om det vara några maratonaspiranter som kände sig oroliga, eftersom den här årstiden inte brukar betyda full satsning, utan snarare säsongsavslut. Fast mig kvittar det, jag har löpsäsong året om. Vill ni läsa mer så gå till första sidan på min blogg genom denna länk.

Allmäna Idrottsklubbens allmäna svenska fotlöpning Stockholm-Södertelge. Vann gjorde nr 2 Ivar Gillberg, löpare med nr 1 är Ernst Fast.

Förra veckan passerade jag 200 mil löpning för i år. Nu vet jag inte om det är något att fira, men det är en jämn och fin siffra. Totalt under veckan blev det ganska lugna 60 km, i sig ganska trevliga rundor där jag fick ut bra tempo till snittpuls. Tisdagens spring som började med 5:42 tempo första km, där ökade jag varefter och gjorde sista km till 4:52. Det kändes fint, där fanns gott om ork att hålla tempot och även köra en sista spurt.

Men så fanns där problem också. Det är definitivt så att jag inte är tillräckligt återhämtad efter magbekymrena för ett par veckor sedan, då mitt immunförsvar rasade och jag blev med flunsa. När detta landade på mig så började jag få problem med vänster lårs hamstring och sätesmuskel. Det var stelt och trist. Nu när det börjar släppa så fick jag ont i höger benhinna. Och det kom förra måndagen, när jag vaknade upp så kände jag att det var lätt smärta efter smalbenet. Benhinneinflammationsvarning.

Jag gav mig iväg på spring samma dag, och kände faktiskt mindre av benhinnan. Men på tisdagen så började det bli ett problem. Jag haltade omkring och den brännande smärtan var allt annat än skoj. Ändå så var det så att det gjorde mindre ont om jag var aktiv och stod upp, liksom att det gjorde mindre ont när jag sprang istället för att gå.

Jag satte det hela till kontot för överbelastning och överträning. Jag har ökat alldeles för häftigt sista månaderna och problem har det blivit, stelhet i hamstring och sätesmuskel och nu benhinnorna, jag har vissa nätter känt av kramp i benmuskler. Så det är bara att ta det lite lugnt. Det blev ett par återhämtningsdagar och det när jag i söndags var på tur så kände jag knappast av något. Tyvärr varade inte lyckan länge, under gårdagens tur på motionsspåret så återkom smärtan i vänster benhinna med besked. Mest ont gör det när foten böjs uppåt.

Det var ett tag sedan jag sist hade bekymmer med benhinnorna, och då nötte jag ut problemet. Fortsatte tjurskalligt att gå och springa på tills det slutade värka. Sen var det bra. Länge. Och det är vid såna här tillfällen jag alltid funderar på hur dålig jag är på att lyssna på kroppen, att jag nästan alltid bara följer lusten och viljan, för att det oftast är så skönt och trevligt att få springa av mig. Det är lätt att vara efterklok. Men än så länge ingen katastrof, därför att mentalt så känns det ganska bra. Jag kan stå ut med lite kräftgång, två friska klor att suga på.

Uthållighetsträning av Camilla Porsman Reimhult

För ett par år sedan läste jag Stora Löparboken – som är en allmänt och bred hållen bok om hur man ger sig i kast med löpningen (från nolla till Zatopek…). Porsmans bok Uthållighetsträning har undertiteln ”En bok för bättre resultat” och fungerar som förlängning till Stora Löparboken.

Har man sprungit klart Stora Löparboken, så kan man gå vidare till Uthållighetsträning, den här boken har sin inriktning mot alla de som vill hålla på lite längre i tid och rum med sin idrott. För den som medvetet siktar på att bli bättre. Till läsarens färdkamrater finns skidåkerskan Charlotte Kalla, löparen Mustafa Mohammed, och cyklisterna Gustaf Larsson och Veronica Andréasson som medverkar i boken.

Boken är i fyra delar, och börjar med träningslära; träningsprinciper, pulszoner, tröskelträning, teknik, träningsdagbok, återhämtning m.m. – och faktiskt tar upp att trötthetsämneströskeln inte bara handlar om mjölksyra utan även om kalium.

Del två handlar om att vara skadefri och frisk – överbelastning (överträning), analysera problemen, rehabilitering, och åtföljande av ett klokt råd som att aldrig försöka ta igen missade träningspass. Det är också lite mer ingående vad gäller ätstörningar och träningsberoende

Del tre om mat och dryck i samband med maximal uthållighet. Poängterar vikten av att äta, att man inte äter för lite och därmed börjar bryta ner sig själv. Fördelningen de tre energigivarna protein, fett och kolhydrater. Inget nytt under solen, men samtidigt handlar det om att äta så det passar ens egen matsmältning så att det fungerar. GI tips.

Del fyra om att klä sig rätt i sitt idrottande, från topp till tå. Lager på lagerprincipen, hur fungerar funktionskläder förklaras. Klädvård och att träningskläder som börjar lukta illa ska tvättas i högre temperaturer, gärna 90 grader för få bort bakteriernas biprodukter.

Jag har tidigare läst några andra böcker av Camilla Porsman Reimhult, och tycker hon skriver både flyhänt och begripligt. Nu är det här ingen bok som får mig att bli inspirerad och kasta mig ut i löparspåret, men en blöt och mörk höst när segheten börjar sätta sig i kroppen kan behöva några ord om konditionsträning.

Uthållighetsträning känns som ett bra komplement till Stora Löparboken. Varken mer eller mindre.

Andra bloggare om boken Uthållighetsträning: Motionspaddla, Träningslycka, Roadrunners Löparblogg, Snabba Fötter, Träningsblogg, Velo.  Camilla Porsmans blogg.

ett uppslag ur boken Uthållighetsträning

Camilla Porsman Reimhult – UTHÅLLIGHETSTRÄNING
Kosta Förlag 2009, 163 sidor
ISBN 978-91-977160-9-3

Förra veckan passerades 62 km till fots. Jag sprang på varje dag i början, men det blev tyngre och tyngre dag för dag, torsdagen var ett lågvattenmärke, det var grisjobbigt rent ut sagt. Jag kom iväg och tänkte mig en långrunda på 2 mil, men redan efter några km började pulsen öka, jag saktade ner, pulsen fortsatte att stiga och jag fick hålla igen mer och mer. Och efter 8 km kändes det riktigt tungt i kroppen. Då hade jag bestämt mig att det blir ingen långrunda, utan jag kortar och bryter. Det gick ytterliggare fyra kilometer sedan gav jag upp. Jag har var slut. Normalt skulle en snittpuls på 149 ge omkring 5:15-5:30 tempo och en trevlig känsla. Nu blev det 6:12 tempo och jag var slut. Dags att bryta ihop och gå vidare. Vad gör hårdingar när det skiter sig, jo de går och shoppar.

Vilo- & shoppingdag – och mer lågbudget löparkläder

SOC Function Jacket - vindjacka

En vilodag blev det, en shoppingdag på Väla och Hyllinge fick det bli. Vädret var grinigt för ett litet slag, snöblandat blask i luften. Jag gick in och ut på Team Sportia, Intersport och Stadium. På Stadium fanns det gott om reavaror till halva priset. Jag hittade en funktionsjacka SOC FC JKT (3M reflexer, Teflon för att hålla ute fukt och SOC kallar den biten för TCS Wind (Technical Climate System, vind och vattentåligt i detta fallet)) och funktions tshirt SOC Tuner Func Tee för halva priset (Då heter systemet TCS Air, och har att göra med plaggets andningsfunktion). Därefter besök på Jula i Hyllinge som blev en överraskning, här hittade jag underställ, Blue Wear, i två delar för 69:-! Köpte även reflexväst och några  reflexband, riktigt billigt, magnetiska och kardborrsbandvarianter med LED lampor som blinkar. Man ser ut som en julgran, men det kvittar ju, bara man syns i höstrusket. Understället från Jula var ett fynd, jag har provat den i helgen och är nöjd. Funktionsjackan från Stadium gillade jag, snygg och skön att springa – och när ett regn kom på lördagens tur så fungerade jackan fint. Jag sökte efter löparskor för vinterväder, men det var inget som föll mig i smaken denna gång.

Efter vilodag mer spring.

Lördag blev okej, hög vilopuls på morgonen, 52-56. Sådär 10 högre än normalt. På söndag, 46-50 vilopuls, bestämde jag mig för att försöka hålla lågpuls, MAF nivå. Och det gick över förväntan, inga som helst problem att hålla pulsen under 130 och ändå röra mig framåt. 6:43 tempo blev det, vilket är mycket bra för mig till 127 puls. Kan väl inte annat säga än att söndagens spring kändes mycket fint, bra känsla, lätt och fint. Om torsdagen gav undergångsstämning så var söndagens lubb som friskt källvatten.

När det blev som det blev i veckan, så skjuter jag upp det här med intervallveckorna tills kroppen svarar normalt. Jag gissar att jag fortfarande inte var återhämtad efter magproblemen och den flunsan som följde, och att det därför var så tungt förra veckan. Den som lever får se. Vilopulsen nu på måndagmorgonen var normal, 42-44, förhoppningsvis är det en indikation på att jag kan sprätta vidare.

Ibland är kroppens tillstånd fullkomligt obegriplig. Häromdagen blev jag rejält stel i vänster lårs baksida, hamstring skyllde jag på. Det var tillräckligt stelt att jag kände av när jag gick. På måndagen var jag ute på en runda och det var rejält stelt. Det gick inte att ta ut steget, och jag la mig på långsam lunk. Det är en skum känsla som gränsar till ont men ändå inte.

På tisdagen var det så illa att jag haltade omkring, stelheten hade satt sig djupt in i sätesmuskeln. Kom ut till bilen och fick skrapa rutorna, brrrr – det har blivit kallt på väldigt kort tid. Åkte iväg på uppdrag och höll mig stående och gåendes. Och när det var dags att packa ner allting så upptäckte jag att jag kunde gå obehindrat. Då kände jag glädje och tänkte på möjligheten till spring. In i bilen och när jag en halvtimme senare kom till Kristianstad och klev ur så var det stelare igen. Att sitta var inte bra, att ligga i sängen är tydligen inte heller bra.

Köpt nya fodrade tights;

Fodrade "tights" från Lidl

När jag ändå åkte runt i stan så kom jag att tänka på de fodrade löpartightsen som Lidl sålde för 149 pengar. Jag kommer att behöva ett par extra till vintern, så det är lika bra att köpa ett par och testa. Sedan tidigare har jag tre par SOC tights från Stadium, deras modell är den enda jag sprungit med. Lidls variant heter Running Trousers och storlekarna är  normala. Jag köpte M, och är ganska normalbyggd, 180 cm och 75-76 kilo. Vad som skiljer dessa tights från andra tights är att de är bylsiga över underkroppen – det finns plats för att ha  många kalsonger under om man så vill. Vilket i sig kan vara bra när det är kallt ute. Benen ligger på, men inte tajtare än att det går  att ha ett underställ.

De känns helt okej när jag springer, den bylsiga underkroppsdelen kändes ovan när benen ligger åt nästan som på vanliga tights – men jag tänkte att när det är kallt så brukar jag bli ganska nedkyld där, då är det ett användbart utrymme för extra isolering. En liten ficka finns baktill. Och eftersom det är halva priset jämfört med liknande fodrade långa tights från de kända märkena så tycker jag det är ett fynd, även om de inte är lika snygga, och det finns en tråd med tips på Jogg.se om ”Vinterkläder på låg budget”. Lidl sålde även underställ till samma pris per del som de här fodrade tightsen. I kronor räknat en sämre affär än vad man kan få på andra håll om man vill ha ett helt underställ.

Materialet utvändigt känns plastigare än mina andra, och invändigt är det ett fleecelager. Enligt informationen så är det 100% polyester på framsidans skal, membranet 100% polyurethane, innerdelen 100% polyester fleece och baksidan 90% polyamid (Tactel) och 10% elastane (Lycra).

Tillbaka till ondskan i kroppen

Vilket förvånar mig eftersom jag har tagit det riktigt lugnt i ett par veckor. Många vilodagar och knappt ens halva träningsmängden i ett par veckor, och betydligt lägre tempo. Och som tack för att jag håller igen så beter sig bakre lårmuskeln och sätesmuskeln som de gör, närapå ischiaskänning.

Det blir lite egenmassage med liniment, och eftersom jag är vansinnigt dålig på att stretcha så får jag försöka mig på sådant. Men i övrigt är min angreppsvinkel den vanliga; spring på som vanligt och nöt ut problemet.

Marathonboken av Pea Nilsson & Torbjörn Wigg

Det berättades att Matthew Maloney, en irländare i publiken, blev så upprörd över Dorandos seger över landsmannen Hayes att han bestämde sig för att ställa upp i ett maratonlopp i Yonkers dagen därpå. Maloney gick hem och åt och sov sedan några timmar. Tidigt på morgonen steg han upp och sprang de 2,5 milen till Yonkers och ställde upp sig direkt på startlinjen. Maloney hängde med täten tills han svimmade efter tre mil. Sex veckor senare vann han Madison Square AC Marathon i en hård slutstrid på tiden 2:54:45. – en historia ur Marathonboken, om London OS 1908.

Boken börjar med marathonhistorien från Athen OS från 1896 till Moskva OS 1980. Ett antal maratonlöpare porträtteras – Abebe Bikila, Clarence De Mar, Grete Waitz, John Svanberg och andra. En av dessa andra är Sigge Jacobsson som sprang i OS 1912, om honom står det ”Han väckte stor uppmärksamhet inför OS med sina okonventionella förberedelser. Uppgifterna om att han sprang 18 mil i veckan på träningen var till och med så förbluffande att de ifrågasattes av många.”

Marathonboken är en komplett bok om marathon, historien om sträckan, löparna, träningsprogram, kosten, utrustningen, skador, man får följa motionären Per Olof Olsson och hans väg till Stockholms Marathon 1982, och så finns det en avdelning som presenterar ett tjugotal maratonlopp världen över; Athen, Honolulu, Melbourne, Rio de Janeiro, Boston osv. Marathonboken har ett mycket rikt bildmaterial, fylld av historier som återberättas och som väcker intresse och lust.

Om kvinnor och maratonsträckan; I Athen OS 1896 ska en grekisk kvinna som kallade sig Melpomene ställt upp på startlinjen förklädd till man och sprungit sträckan på 4,5 timme, enligt Marathonboken – Charlie Lovett skriver om detta i From Olympic Marathon, och även om en Stamatis Rovithi som sprang sträckan en tid innan tävlingen. Karl Lennartz skriver att det var två kvinnor som troligen sprang på tävlingsdagen, i artikeln ”Women Ran the Marathon in 1896″. Informationen är knapphändig,  Tim Noakes menar i The Lore of Running att Rovithi och Melpomene troligen är en och samma person. 1918 sprang fransyskan Marie-Louise Ledra ett tävling i Frankrike och blev 38a (enligt Marathonboken). I England noterade Violet Piercy 1926 ett inofficiellt världsrekord på 3:40:22. Vilket är värt att fundera på eftersom den första kända svenska maratonlöperskan Elin Åbom gjorde 4:10:58, 1970.

Andra tidiga marathonlöpande kvinnor lär ha varit några kvinnliga Tarahumaraindianer från Mexico som på 1920-talet var över i Kansas, USA och sprang ett maratonlopp, jag har noterat detta i denna bloggning. Om det är sant eller inte, är svårt att veta, men en kul historia är det.

Om joggingvågen från 1970-talet; författarna menar att den amerikanska joggingvågen startade delvis pga av Frank Shorters guld i Munchen OS 1972. 1970 fanns det 2 miljoner löpare i USA, 1980 var det 25 miljoner löpare i USA och det hade växt till en storindustri. Tidskriften Runners World startade 1966,  James F Fixx och George Sheehan skrev storsäljande böcker på 1970-talet, och industrin kring löpningen med skor, kläder och tillbehör växte oerhört snabbt. I Sverige kom vågen några år senare och nådde sin topp under åttiotalet. Antalet maratonlopp och löpare ökade snabbt, en handfull böcker om löpning kom på kort tid – varav Marathonboken var en av dessa.

”1971 genomförde totalt 224 svenskar minst ett maraton, 1980 mer än 7000 svenskar hade genomfört ett maratonlopp.”

Pea Nilsson & Torbjörn Wigg – MARATHONBOKEN
Manus Förlag 1982, 176 sidor
ISBN 91-86216-18-X

Athen Marathon ur Marathonboken