Ni som följt mig vet att jag då och då skriver något positivt om den amerikanska The Biggest Loser, jag gillar serien för att det är fart, fläkt och nerv i produktionen. Välgjord. Och så gillar jag den här typen av kroppsliga förändringar som deltagarna lyckas med. Jag ska i ärlighetens namn erkänna att på den tiden jag var fet så avskydde jag den här sortens program… det var på den tiden jag skojade om att en riktig man väger tresiffrigt osv… men det var då det. Idag låter det på ett annat vis ur min mun. Själv brukar jag då och då köra ett styrkepass till The Biggest Loser, jag skrev om det i denna bloggning; Att Styrketräna till Biggest Loser.
Jag tänkte lägga några egna kommentarer om den svenska Biggest Loser som jag nu sett några avsnitt. Jag skrev tidigare om det kommande programmet i denna bloggning ”Svenska Biggest Loser snart pa tv4”. Det har ju gått några avsnitt nu, jag har inte sett alla avsnitt, men tillräckligt för att ha nån åsikt.
Den amerikanska originalserien är välgjord och skickligt styrd och producerad. Biggest Loser Sverige har en helt annat anslag, den känns väldigt svensk – väldigt lugn, smyger runt, försiktig, tar hänsyn men den är också fint gjord. Amerikanarna är ett helt annat folk, och säkert skickligt styrda av produktionen, lever ut mycket mer och är lite av naturliga skådespelare. Svenskar är inte ”naturliga” på det sättet. Den amerikanska serien har deltagare som lever ut, tränarna lever ut och produktionen är mer taggad (och budgeten är en helt annan). Den svenska serien är mer softad, lugn, tränarna Mårten Nylén & Tanja Djelevic tar väldigt liten plats även om det är dom som driver fram gruppen. Jag vet sedan tidigare att det är två oerhört drivna och duktiga tränare/coacher. Kanske skulle de ta mer plats, vara mer kaxiga. Men kanske inte, för då blir de kopior av Bob och Jillian. Det är nog bra som det är.
Den svenska produktionen är snäll, inte alls samma nerv som i den amerikanska. Tävlingar och utmaningar är oftast direkt hämtade ifrån den originalserien vilket gör att det inte blir så spännande, känns lite begagnat över det hela. Som i Deltagarna tävlar mot barn i löpning osv.
Rubriker och löpsedlar har det funnits gott om från Aftonbladet & Expressen. ”Skadad av hetsträning” är en rubrik, det är kanske inte så konstigt om det blir en del skador när man börjar träna, och jag kan tänka mig att de har inte har så mycket annat att göra om dagarna än just träna, sova och äta. I USA-serien så var det vanligt att de tränad 4-8 timmar om dagen. Och deltagarna förändras; Förändringsbilder i Expressen.
Förnedrings TV skriker en del kritiker, och deltagarna själva får rubriken ”Vi är inte förnedrade”. HD & AB har krönikörer som är positiva till serien, Expressen Maria Brander gnäller liksom Wahl i Metro. Jag själv skrev i börjanav denna bloggning, att på den tiden jag var på väg bli större och slutligen fet så var jag inte alls glad vid den här sortens program – en del var säkert skam för vad jag höll på att bli (inte fan ville jag bli fet oavsett hur många t-shirt jag kunde köpa med texten ”öl byggde denna kropp” & ”Riktiga män väger tresiffrigt”), en del av mig tyckte att ingen annan har med detta att göra. Och ätandekulturen för alla som blivit frossare kan Karl Fredrik berätta om; 21 cheeseburgare.
Rune Johansen i serien berättade om sin sömnapné igår. Det är inget ovanligt alls att bli av med sin sömapné när man går ner i vikt. Tidigare har jag noterat ”Mats som gick ner 50 kilo” och som slängde piller och CPAP-maskinen som han använde för sin sömnapné. Jag har även skrivit om Jag skall gå ur 100-kilosklubben av Ulf Lindgren – han använde också en CPAP under tjockisåren, och som han under viktnedgången kunde skippa.
Det här med frossning, att ha andningsproblem under nätterna (själv snarkade jag som en tok) och en rad andra bekymmer man har som överviktig har alltså ganska enkla lösningar. Det finns säkert en och annan som kan använda programmet som inspirationskälla för att bli av med sina besvär. Och som sagt, den svenska produktionen är försiktig och ganska fin, visst det är inte alls samma dynamik som i den amerikanska serien, men jag tycker man ska vara glad att Biggest Loser Sverige är annorlunda än originalet. Och finalen, jo den ska jag se. Jag är väl nyfiken på hur det gått för alla.
Precis som den amerikanska serien så har man startat en viktminskningsklubb över nätet; Biggest Loserklubben – här finns ett community för fans och de som vill vara med, få råd coachning, föreläsningar, skriva egna bloggar etc – antagligen mycket som Aftonbladets Viktklubb.se Kostar 99:- i månaden.
Bland bloggare har serien varit populär, söker man ”Biggest Loser Sverige” på Google och bloggar så får man trettiotusen hittar; jag har läst en del men de flesta skriver mest att de sett ett avsnitt och känner sig grymt motiverade att träna eller något annat kort. Djupare analyser är svåra att hitta, jag noterar ett par tre; Joakim på Matfusket som pladdrar, Joel Burman som förstått skillnaden mellan svenskt och amerikanskt, Sara dissar & Pierre är positiv.
Diverse tidningsnotiser om de olika deltagarna; Mattias ”Spogge”Spogardh, Lotta Brinell, Linn & Maria Forsberg, Karl Fredrik Jonsson, René Fröslev, Sara Paradis & Fredrik Zell, Peter Blom, Emelie Törnquist, Terese Lagerholm, Sofia Solnevik, Florence Brunberg-Karlsson, Rune Johansen.
Bra summering. Kan själv säga att den amerikanska versionen har gett mig perspektiv på saker och ting. Har gått ner 7 kg sen i våras men har nyligen fått min egen CPAP maskin som jag hoppas slippa efter ytterligare nedgång.
Svenska Biggest Loser har tagit sig mot slutet. De sista avsnitten har varit bättre men har tyvärr inte avvikit så mycket ifrån den ”Lagom” svenska tonen som verkligen saknas i den amerikanska.
Jag hoppas att de kör en säsong till på TV4 men att de försöker köra amerikanska dramaturgin mer. Du har helt rätt i att människorna i USA och Sverige skiljer en hel del i uttryck men jag tror fortfarande att man kan spetsa till den svenska versionen så att den blir mer inspirerande för det är och borde vara huvudsyftet med programmet.
Grattis till dom 7 kilona. Jo, alltså jag brukar periodvis följa den amerikanska serien på 5:an och tar gärna ett styrketräningspass till den. Förena nytta med nytta…
Den svenska serien har nog också lite småland över sig hela; röda stugor, grönt gräs, regn och det saknas bara att Ingvar Kamprad dyker upp och erbjuder soffan Kivik som första pris i nån kamp…
Men jag tror man ska jämföra för mycket den svenska serien med originalet. Det är som att jämföra en Volvo 245 DL med en Cadillac Eldorado Custom Biarritz Classic. Den svenska serien är unikt svensk, den amerikanska full av dollargrin och flashighet. Leve mångfalden!
Visst vore det kul om de fortsatte med fler säsonger, serien lär ju växa, bli bättre osv. Jämför med den första säsongen av The Biggest Loser med de senare. Det är stor skillnad där också.
intressant analys, jag har inte följt serien sedan de första avsnitten… är de i mål snart?
Inte riktigt än, men i mål kommer de. Finalmöten är alltid underbart roligt att se och Finalen ska väl vara Mån 22/11 kl 20:00 – avsnitt 10
De gångar jag har sett amerikanska biggest loser har jag fastnat i dramaturgin och jag blev imponerad av hur otroligt förändrade de blev. Jag vet inte hur länge det var mellan före och efter, men det var kul att se. Särskilt den där otroligt feta unga killen senaste säsongen. Det blev ju en ny människa. Svenska versionen har jag inte sett, men man kanske ska se nu när de går i mål snart.
Amerikanska BL är världens överlägset bästa reality serie alla kategorier, finns många förvandlingsnummer som är rena trolleriet. En av mina favoriter är Tara ifrån säsong 7 och Danny säsong 8. Otroliga prestationer.
Absolut, det är en otroligt välgjord serie den amerikanska och de förändringsresor deltagarna gör är helt fantastiska. Ok, låt vara att de får göra detta på heltid, med all den stöttning som de har på campen, men det är otroligt fräckt att se förändringarna. Några jag gillat är Ali Vincent, bröderna Kruger var underbara, Michelle Aquilar – och Tara, som Joel Burman nämner i replik var också en resa i förändring. Wow!
Kan bara hålla med och le! Man kan tycka mycket om detta, men MIN uppfattning är att det är motiverande för oss som varit i 100-kilosklubben. Jag är precis som ni andra helimponerad av de deltagandes insatser. Oavsett om de är på en camp eller ej – de gör jobbet, och det är precis det som det handlar om väl?
Jag har inte sett ovanstående program, däremot ramlade jag in på Anna Ankas show i trean och blev smått förvånad över hur hon inte retade ihjäl mig. Däremot är jag tveksam till att man tränar så mycket som deltagarna verkar göra för att få en så snabb viktnedgång, (nu är jag ju ingen expert, som vi vet) men jag tror att det är bättre att ta det långsammare och att risken för träningsskador är stor om man kör väldigt hårt?
Själv är jag numera kär i roddmaskinen på gymmet. Till sommaren kanske jag skaffar en riktig eka.
Bra att du länkar till mig så att folk själv läsa det som du menar är pladder. På vilket sätt menar du att det är pladder. Jag respekterar allas åsikter, även din. Men att döma någon för att prata strunt är lite fel-
Det jag tycker är fel med programmet är att deltagarna åker ut om de gör ett allt för ”dåligt” resultat. Och vad som som i serien anses som dåligt är i själva verket en mycket god prestation då det gäller viktnedgång, jag tycker inte man ska straffas för det.
Varför inte låta alla ta sig igenom programserien och kämpa tillsammans för alla har samma längtan och mål. Sedan vad det gäller tävlingen och vinnaren kan man väll i slutet ha någon ”brutal” uppgörelse, vad vet jag.
den största negativa skillnaden mellan usa/sve tycker jag är just detta. i usa får de som åker ut en PT på hemmaplan – vilket gör att alla har chans att nå i mål i alla fall. i sverige har det inte riktigt framgått hur det funkar och då blir själva utröstningsmomentet en större negativ grej. om man bara fått support på hemmaplan hade all kritik mot tävlingsmomentet inte funnits på samma sätt. synd!
ps. kanske får de support på hemmaplan?
traningsgladje – nja alltså, du dömer BL efter hemma PT biten, och medger att du inte vet hur läget är. Det blir ju väldigt konstig kritik.
Men det skulle förvåna mig om deltagarna inte begripit vad som krävs av dem ifall de får åka hem, och ifall de vill vara med och vinna i Finalen. Men jag har å andra sidan ingen som helst aning vad vinsten är. En vecka på Anna Ankas formtoppningsprogram…?
Magnus – Fast lite imponerande är det att folk vill göra det på TV, jag tror inte jag hade ställt på något sådant. Jo, det skulle vara för den miljonen (eller vad det är) dollar man kan vinna.
Shirouz – Jodå, visst tränar de oerhörda mängder (i alla fall i den amerikanska serien). Det finns gott om rapporter om det från folk som varit med i serien. Har man inget annat för sig, är man ”inlåst” i campen så gör deltagarna allt för att bryta ner vikten. Anna Ankas program har jag inte sett, men jag får väl ta mig samman och kolla nåt avsnitt.
Matfusket – Pladder är en bra beskrivning, gnäll hade varit ett annat ord för din bloggning. Deltagarna straffas inte som du anser, de har själv valt att vara med i programmet och vet reglerna. Du ser straff (och offer?), jag ser bara möjligheter.
Jag är själv en av alla som följer serien och blir lika inspirerad efter varje avsnitt. Biggest Loser Sverige var tyvärr ingen hit i början men efter 2-3 avsnitt hämtade den sig och därefter har det bara varit positivt – utöver att René tvingades lämna.
Är man intresserad av serien så har jag skrivit ingående om varenda avsnitt, samt räknat sammanställt tabeller med resultatet efter varje vecka. Nu ser jag fram emot finalen där vi kommer återse deltagarna. Mest spänd är jag på att se Mattias och René som både var mina favoriter även om Spogge gnällde lite väl mycket.
Nu är det jämnt men ska jag tippa på en vinnare så är det KF. Han har minskat närmare 40 kg och det ser inte ut att avta. Om vi bortser från den veckan då han var immun, taktisk och fyllde sig med vatten vilket resulterade i en viktökning på 1.5 kg.
Intressanta reflektioner!
Jag brukar sporadiskt titta på BL (både den amerikanska versionen och den svenska). För något år sedan hade vi också en egen finsk version – den blev hårt kritiserad för att deltagarna (i synnerhet de kvinnliga) inte var tillräckligt överviktiga.
På min fettotid tittade jag nog också ibland på dessa program. Jag minns att jag brukade tänka ”lätt för dem att gå ner i vikt som har egna tränare och egna dietister”. Det var min ursäkt för att inte ta tag i mina egna problem.
Stefan – Jo, du har tydligen snöat in på serien, det märks
– KF har fortfarande väldigt mycket att ta av, så på det viset ligger han bra till. Från USA serien vet vi dock att man inte ska räkna ut kvinnorna – hemmavid har det varit starka.
Yvonne – Det måste ha varit sur att inte varit tillräckligt överviktig… hö. Själv hade jag en konstig känsla att det var oundvikligt att bli fetare när jag började på den vägen. Fast nånstans hade jag också att nån dag framöver så… och den dagen kom när hälsan sviktade betänkligt. Det var väckarklockan som satte fart på mig.
[...] tidigare bloggningar om Biggest Loser Sverige; Min reflektion efter några program, och innan serien sändes; Svensk Biggest [...]