Ängelholm-Torekov-Båstad – Långlubb

Jag har en längre tid tänkt att jag skulle ta lite långturer efter skånes kuster, tyvärr kommer jag sällan till skott. Men nu i dagarna blev det äntligen av. Det blev dags att ta sig en tur efter Skåneleden från Ängeholm till Torekov och därifrån över Hovs Hallar till Båstad. Ni som läst min blogg vet att jag vurmat för Österlen, men att jag vid ett tillfälle avslöjat att Bjärehalvön kan vara minst lika bra. Det finns de som hävdar att Bjärehalvön är överlägsen Österlen. Jag ska låta vara osagt om vilket som är bäst, därför att det är två skilda världar och båda är osaligt vackra. Cecilia Moore har varit på mig om detta, hon gjorde nyligen en bloggning om Bjärehalvön ”Utflyktslöpare är vad jag är”.

Badplast utefter Bjärehalvöns sydkust

Med Jojokortet anlände jag till Ängelholm med bussen. Laddade för en lång dag, målet var att rulla runt Bjärehalvön med lite badstopp på vägen. Vädret var fint, något över 20, molnigt i Ängelholm. Molnen skulle snart skingras och en glödhet sol skulle stråla över kusten. Jag hoppades 2 liter vätska skulle räcka hela vägen till Torekov.

Starten gick bakom Sveriges Järnvägsmuseum. Skåneleden skulle vara vägvisaren för detta kustspring. Jag hade tänkt mig dagen som ett ett ultrapass i 2-4 delar. Spring en eller två mil och sedan bad, och repetera tills jag kommit runt till Båstad.

Mer från Bjärehalvöns sydkust

Vägen ut från Ängelholm gick ner till havsbadet, utefter kusten till Skälderviken. Härifrån har man utsikt över havet hela vägen runt. Stegen blir väldigt lätta när det finns en massa vacker natur att uppleva, omväxlande asfalt och grusvägar – och med tiden skulle det bli ängar och hagar, kostigar. Ibland som stenåker med stenblock och vid Hovs Hallar rena djungelstigar som pekar rakt upp i himlen.

Första badstoppet blev efter 19k vid Ängelsbäcksstrand. Sol, bad och himmagjord baguette. Efter nittio minuter var det dags att bege sig. Underlaget blev intressantare; fler kostigare, mer stenig mark, utsikten över Skälderviken är vacker och Kullaberget stiger upp ur havet på vikens andra sida. Solen strålar som en tok över min mer eller mindre kokta skalle

Jag trampar vidare, tar lite bilder då och då. Njuter av blicken över viken, det blåa havet, den blå himlen, en växtlighet som skiftat färg från grönt till havreljust. Jag tänker på växtligheten i Grekland, och här och var nås jag av dofter från både blommor och örter som växer vilt. Sånt är helt underbart.

Dagshögs stenbrott med utsikt mot Kullaberg

Vid Dagshögs stenbrott så har en grupp skådespelare eller modeller tagit över byggnaden. Hallands Väderö syns nu och jag närmar mig Torekov. Andra etappen var ungefär 13 km. Dags för ett andra bad, sol och vila. Och glass – glass är ett måste. Påfyllning av vattenflaskorna i hamnen.

Foket i stenbrottet

Underlaget varierade kraftigt från Torekov mot Hovs Hallar, det var stenblock och kostigare, och naturen var fantastisk.

Utsikt från Gröthögarna mot Hovs Hallar

När jag kom till Hovs Hallartrakten så valde jag att springa uppför istället för att följa strandlinjen. Jag mötte många människor som kommit dit för att uppleva solnedgången, några som satt upp sina tält och inväntade det stora ögonblicket där de kunde följa solen ner i havet och hålla om sin kära. Själv sprang jag vidare med solen i ryggen.

Utsikt från Hovs Hallar ner mot havet

Stigen jag sprang på blev smalare och full av växtlighet runtom. Full av stenar och rötter – det var ett heltidsjobb att sätta fötterna rätt. Det bar sakta uppåt, sicksackade efter ravinkanten och ibland gick det att se ner mot havet från höjderna. Och det var bara början. Växtligheten blev tätare, stigningen blev kraftigare och det var skuttande och hoppande uppför där buskar slog emot mig. Jag började undra hur länge detta ska hålla på. Det var riktigt hårt att springa på, sista biten gick jag och kom ut på en liten äng där ett ungt par satt och väntade på solnedgången. Efteråt kollade jag upp vart jag hamnat, och det var på Knösen, ett berg på över 150 meter. Och därifrån bar det nedåt, först genom skog och sedan till vägen som går till Kattvik.

Hovs Hallar

Från Kattvik blev det plattmarksspring till Båstad. Benen började bli tröga och det var skönt att få ta de sista stegen vid Skansen, sista etappen var över 22 km, och så in i duscharna i Badkrukan. Det blev sista kvällståget från Båstad ner till Helsingborg.

Kagiga tjurar

På väg uppför backarna mot Knösen, så sprang jag på nio ungtjurar. Och det var trångt, det var så trångt att jag fick stanna upp och för att fundera hur jag skulle ordna upp detta. Skulle jag springa tillbaka, eller försöka komma förbi. Stigen var lagom bred för en tjur, och det kändes obehagligt att ge sig in där och kanske bli trampad på. Efter ett försök med att ta mig igenom så fick jag retirera. Alla tjurar var alldeles för intresserade av mig. Jag funderade över mina val, det fanns nånslags stig nedåt. Men jag var mer nyfiken på vart den stig jag var på skulle gå.

Tog mig samman och skred igång med jaga tjurarna uppför på stigen, vilket var elakt eftersom de måste gå baklänges uppför en brant stigning, stigen var så smal där så de kunde inte vända, en av dom lyckades pressa upp sig i buskarna och hamnade bakom mig. Nu var jag omringad. Jag fick tag i en längre gren och kunde vifta med den och kom på så vis framåt medan tjurarna backade. Och efter den branta stigningen var det enklare, det blev en glänta och tjurarna skingrades något och jag kunde ta mig förbi. När jag var förbi gänget så vände jag mig om och tog en bild. Två av tjurarna skrek irriterat efter mig. Men nu kunde jag springa vidare på stigen.

Steniga stigar för fotövningar

Allmänt och långlubbet; Jag hade inte bråttom på något vis, klockan fick gå vid toastopp, kartläsning och sånt. Däremot så stoppade jag klockan vid badstoppen. Total springtid 6h 51 m och sträckan blev 54,87 km. Rekord för mig till fots på en enda dag. Dagen efter var jag trött och jävlig i ben och kropp. Men andra dagen så hade energin kommit tillbaka; det blev +8k barfotaspring på stranden efter Skummeslövsstrand till Båstad.