Erik Bengtson – Marathon – En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter

Erik Bengtson - Marathon - jag gissar mig till att det är Erik vi ser till vänster.

Eftersom de två senaste bloggningarna rört sig kring Erik Bengtsons bok Marathon (Författarförlaget, 1979), undertiteln är En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter, så jag tänkte att det var lika bra att jag gör en avrundande kommentar (eller recension) om boken. Bengtson utgav året efter, 1980, boken California, Here I Come som är en bok om löpning över den nordamerikanska kontinenten.

Jag kan direkt gå in på detta med Bengtsons långlöpning, han beskriver i Marathon om sitt försök att springa från Port Deposit i Maryland, östsidan av USA, till Mississippi. 35-40 kilometer om dagen. ”Sju veckor och 160 mil senare” skriver han och i första hand skulle han över Mississippi och i andra hand över hela kontinenten. 35-40 km om dagen, efter varje dagspass fick han lifta tillbaka för att hämta sin husvagn. Vilket gör honom till en ultralöpare av rang, på sjuttiotalet. I det här kontinentspringet så ställde han upp i en maratontävling, sprang in på sin särklass sämsta tid 3:10:56. Och det blev en ahakänsla om något för honom, han skriver ”Men jag kände mig som ett enda stort inåtvänt leende: det var alltså så här det kunde vara. Perspektiv började öppna sig.”

Marathonsträckan beskrivs av Bengtson genom att Lidingöloppet kan vem som helst springa, ”Men vem som helst kan inte klara 42. Man måste betala in sig själv. Skillnaden är visserligen bara 12 kilometer, men på de 12 kilometerna löper man en överhängande risk att göra sitt idrottslivs i särklass obehagliaste erfarenhet: den att springa rätt i den så kalla väggen”. Personligen tycker jag det är en övertro om maratonsträckan. Jag har själv vid ett tillfälle sprungit 44km, och som jag ser det så handlar det om tillvänjning av kroppen – men å andra sidan ger jag inte järnet, utan kryssar mig fram – en stor andel löpare på 1970-80 talet verkade ge järnet. Och då är det nog inte så konstigt att de sprang in i dödsväggen. En annan sak han anser är att 40 åringar som börjar springa bör nog göra en hälsoundersökning först, jag är nog tacksam att jag inte gjorde nån hälsoundersökning för den sakens skull. Jag hade säkert fått nobben av läkaren.

Boken växlar med Bengtsons eget springande, intervjuer med löpare, historiska tillbakablick i marathonlöpningen, om löptränare och en lång rad andra utsvävningar som har att göra med löpning. Allt mycket lättläst, rinner  som ett klart vatten från värmland. Här finns många trevliga besöka han gör; bla 76 årigen veterantävlande Shoore Järnmyr från Göteborg som under 40 år sprang dagligen i ur och skur till sitt jobb. Han vann de svenska uttagningstävlingarna till OS i Los Angeles 1932 men inga pengar fanns för att skicka honom dit. 1930 vann Järnmyr SM på marathon med tiden 2:35:06. En hälsomänniska (vegetarisk, ingen alkohol osv) av sin tid som säger att han inte varit sjuk på 41 år.

Det finns mycket fakta i boken, det är en resa i Bengtsons löpning liksom den idag omtalade Haruki Murakamis What I Talk About When I Talk About Running. Samtidigt påminner den också med all idrottshistoria om de underbara böcker som Sven Lindhagen skrivit, som den om Dan Waern. Bengtsons bok Marathon är läsvärd, trevlig och roande.

Jag lär återkomma till Erik Bengtson när jag fått tag och läst  hans bok California, Here I Come.