Jag vill nog erkänna att Erik Östbye fascinerar mig. Jag har tidigare skrivit om honom i denna bloggning. En av de många häftigare saker med honom är att han fortfarande är världens snabbaste 56 åring vad gäller maratonsträckan. Rekordet är från 1977 och tiden var 2:27:05. Det är 32 år gammalt rekord.
Erik Bengtson (ofta felstavad som Erik Bengtsson på nätet) fick en träff med Erik Östbye på en tvåmilarunda nånstans i slutet av sjuttiotalet. Han beskriver mötet i boken Marathon En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter (1979). En himla trevlig bok anser jag.
Han beskriver Erik Östbye som unik, trots att Bengtson (40 år) slog sitt eget rekord och landade på 2:43 så fick han stryk av den 57 årigen Östbye med sjutton minuter. Sånt imponerar. Östbye vann sitt första SM då han var 38 år, och totalt blev det fyra SM segrar, det fjärde när han var 44. Han bästa officiella tid var 2:20:54. Men hade gjort 2:18:32 i Helsingborg 1961. Men ”Tiden underkändes som inofficiellt svenskt rekord, trots att banan var kontrollmätt sex gånger” & ”Men förbundsgubbarna uppe i Stockholm trodde´t inte. De tyckte min tid på 10 000 var för dålig. Jag hade ju aldrig gjort bättre än 31:59″.
Vintern 1971/72 satsade Östbye mot OS i Munchen. Han sprang tre mil om dagen för att nå målet, men lyckades inte kvalificera sig. Han var i det laget kring 50. Bengtson menar att Östbye slog om inte annat ett slag för frisksportrörelsen.
Hur gick Erik Östbye tillväga, vad var hans träning och vad var hans kost? Enligt Bengtson så var det följande
1) Rätt träning, dvs enligt den waldnielska metoden. (Denna är utarbetad av doktor Aaken vid så kallade löparakademien i Waldniel. Östbye har kommit fram till samma slutsatser från sitt håll). I korta drag:
a) ej puls över 130. (Östbyes puls omkring 90 slag/minuten.) Ej syrebrist, ej mjöksyreöverskott eftersom organiska funktionsstörningar i så fall inträder.
b) ofta långa sträckor (3-5 mil)
c) alltid lek (gärna under samtal med träningspartner).
2) Rätt kost, dvs enligt Waerlandsystemet. Alltså:
a) högsta möjliga näringsvärde – dsv fullkornsbröd och fullkornsgröt. Råa grönsaker i rimliga mängder. Skalkokt potatis. Alla produkter giftfritt odlade.
b) minsta möjliga gift/slagg, dvs undvikande av tobak, alkohol, kaffe, salt, vitt socker, ägg, kött, fisk.
c) Fasta, dvs en utrensning av alla organ, av blodet och av vävnader. Användes speciellt vid många skador och vid tendens till förkylning.
Och Östbye använde själv av fastemetoden vid maratonlopp. Bara råsafter, källvatten och lättare träning tömmer han kroppens alla förråd på 3-4 dagar. Smyger sedan igång med blåbär och päron. När allt stabiliserat sig så vräker han i sig potatis och ris.
Östbye berättar om sin stora medtävlare Evert Nyberg som slutade hälla i sig en helflaska vermouth på kvällarna och lade om sin livstil och blev vegeterian för en period. Resultatet var att han dominerade svensk långdistanslöpning helt under ett par år. Men efter ett par år så var det slut med den nya livsstilen och Nyberg trillade ur prislistorna. Östbye menar att ”Det blev väl för enformigt att bli etta i varenda tävling”.
Erik Bengtson avslutar sin träff med Erik Östbye med följande ord; ”Han är vid liv. Han är kolossalt vid liv.”
Ps: jag brukar ha Tim Noakes enorma Lore of Running som blädderbok – men inte finns Ernst van Aaken eller för den delen en av mina favoriter de mexikanska supernaturlöparna Tarahumaraindianerna i den. Finns inte Tarahumara, finns inte Ernst Van Aaken? Varför nonchar Noakes ett par av de mer intressantaste grejerna i löpning… Ernst Van Aken var inne på linjen om att springa lågpuls, springa mycket, äta lite, väga lite och springa som barn i lek. Mycket av vad Tarahumaraindianerna gör.
”The Tarahumara have a saying: “Children run before they can walk.” Watch any four-year-old—they do everything at full speed, and it’s all about fun.” Christopher McDougall i Born to Run.
Wow. Plötsligt känns det lite extra roligt att vara vegan igen. Och långa sträckor, låg puls inte mig emot
Det verkar som de flesta av värstinglöparna av långa sträckor är just veganer eller vegetarianer; Yiannis Kouros, Scott Jurek m.fl.
Jag läste en del om Erik Östbye på 1960-talet och har alltsedan dess imponerats av hans framgångsrika resultat som han – vad jag förstår -uppnått genom ovanstående metoder. Jag anser att han borde ha fått större uppmärksamhet än vad som är fallet. Hans rent ideélla satsning inför OS 1972 är respektingivande. Jag tror nog att alltför få Stockholm-marathonlöpare inser vikten av ovanstående kosthåll och ””ihållande” träningsmetoder – i grunden inga märkvärdigheter, annat än den envishet och självdisciplin som den erfordrar.
Alltid roligt när någon uppmärksammar en tidigare bloggning. Det finns flera sidor som är intressanta när det gäller Östbye. Hög standard vid en ålder då de flesta redan räknats bort, lågpulstränande efter Waldnielmetoden som liknar Phil Maffetones metod, fast Van Aaken var ju tidigare med detta.
Och så detta med vegetarianism och löpning. Det är fascinerande därför att så många av de allra bästa har en kosthållning åt det slaget.
Själv är jag inte vegetarian. Ärligt talat så får växtriket en ganska undanskymd tillvaro på min tallrik. Och kanske är det förklaringen till min väldigt hackiga utvecklingskurva, i dagens läge skulle jag inte ens vilja kalla det för utveckling – snarare avvecklingskurva.
Erik Östbye är utan tvekan en av Sveriges bästa löpare genom tiderna. Som 21-åring utklassades jag av honom i Göteborgs Maraton 1977, när han sprang på 2:27,05. Han var 56 år gammal.
Ja, jag håller med om att Noakes kunde ha tagit med några kapitel om springande kulturer som tarahumara eller munkarna på Hiei. Det kanske kommer i nästa upplaga. Det skulle vara intressant med hans synvinkel på detta.
Rune Larsson – Tack för kommentaren. Östbye är nog vad Bengtson skrev ”Han är vid liv. Han är kolossalt vid liv.” Och så sprang han i från både dig och Bengtson i samma lopp.
Johan – Det är något skumt med Noakes och springande ursprungsfolk som inte är från Afrika. Han kan inte ha missat Tarahumarafolket (Raramuri), det känns som att han helst inte vill att de ska finnas och därför väljer att inte nämna dom vid namn. Noakes beskriver Ann Trasons Leadvillelopp där hon mot slutet blev omsprungen av en man. Men han vill inte tala om att det är en Juan Herrera som följt henne i spåren tills det var dags att dra iväg.
I en så stor bok om löpning är det märkligt att Raramurifolket inte nämns, trots att de varit kända i många årtionden (James Fixx skrev om dom i sin bok).
[...] Vad har nu det här med terränglöpning att göra. Ganska mycket faktiskt, till exempel finns en stark traditionell koppling mellan vegetarianism och långdistanslöpning genom bl.a. Ernst van Aaken som Badgear skriver om i ett intressant inlägg om Erik Östbye som fått nytt uppsving i kommentarsfältet. [...]
[...] till svenska källor som jag kände igen från bloggare badgear. Nämligen om Dan Glans och Erik Östbye som båda använde fasta för att göra träningen [...]
[...] Östbye – om Erik Östbye har jag bloggat om tidigare; om Östbye i boken Marathon samt om ”Världsrekord i marathon”. Hade en lång och fascinerande löparkarriär, [...]