Två långtester

Det här med att halka omkring på längre sträckor, i mitt fall 2 mil eller mer, har roat mig mest vad gäller löpningen. Har man som jag aldrig sprungit långt tidigare, och helt plötsligt upptäcker att jag kan – då växer intresset en smula, lite lavinartat, lite sjukligt.

Jag är inte helt säker, men jag tror att fram till 2007 hade jag inte sprungit något längre än 5 km. Det fanns nog inte i min hjärna att jag skulle springa långt. Springa var dessutom trist, jobbigt och dubbelurk.

Att gå, vandra, promenera långt har det däremot funnits som en tjusning så länge jag kan minnas. I tankarna, det har liksom aldrig blivit av. Det längsta är ungefär 5 mil en dag i juni 2007 då jag gick fram och tillbaka över bergen mellan Agia Gallini och Agios Pavlos på Kreta. Lite festligt är det att jag som längst sprungit 44 km.

Åter till löpningen, på sistone har jag valt att prioritera snabbhet på sträckor upp till en mil. Men givetvis så är jag nyfiken på hur jag orkar dubbla sträckan, halvmaran. Förra veckan tog jag fram skorna och ställde in dom på 21,8 km och tänkte att jag börjar på 135 puls första 2 km, sedan går jag vidare till 145 puls och försöker därefter hålla 155 puls från halva rundan och framåt.

Efter en halvtimme så förstod jag det skulle bli tungt, benen var stela och tröga efter mycket spring på sistone. Och sista halvtimmen var seg, men trots det kom jag runt på strax över 2:05 och fick för mig fina 5:45 tempo. Mitt näst snabbaste på sträckor av detta slag.

Och det var inte svårt att förstå att om jag tar rundor av detta slag en gång i veckan i en månad så kan jag nog kliva på i 5:15 tempo en riktigt bra dag. Men då får det vara en riktigt bra dag. Men det ska gå, en riktigt bra dag.

Idag, en vecka senare, och något utvilad jämfört med förra veckan så gick benen fruktansvärt fint första halvan av sträckan. Men högst uppe på Göingeåsen så började jag krokna. Trumpinnarna till ben började gå mer i halvtakt än något annat. Men även med halvtakt kommer jag framåt, som bekant är.

Det blev 5:32 tempo, det bästa jag gjort på sträckor över 2 mil. 2:00:43 blev tiden. Det är ett personligt världsrekord för min del, och för en halvmara så handlar det om 1:56:50, ungefär.

Så nu kan jag dra mig tillbaka en smula och glädjas åt detta, härda kroppen med nån längre runda då och då, men prioritera snabbheten – även sköldpaddor har rätt att springa fort. Först ska jag sikta på en 5k på sub 22:30.

Run On!