Det har snart gått 2 månader sedan jag kunde börja springa på igen, efter vadproblemen. Och igår hade jag trampat igenom mina första 100 mil för i år. Fast 1000 kilometer ser snyggare ut, så jag säger 1000 kilometer.
Det tog ungefär 6 veckor från omstarten innan jag var i riktigt god form igen. Inte bara i god form, jag var de facto raskare på samtliga sträckor upp till en mil än tidigare. Som jag tidigare noterat så är inte alla uppehåll bara till skada. Ibland så blir det en bra nystart.
Idag ser det ut som jag springer på de flesta av mina pulsnivåer upp till en halv minut raskare per kilometer än tidigare.
Jag gjorde en rad tester på olika pulsnivåer, detta på asfaltsrundor i stan, över 7 och 10,1 km. MAF, 145, 155 och 160 pulsnivåer.
MAFnivån ligger idag på 6:30 minuter per kilometer i snitt. 145 puls som jag ser som min långlöpningsträningspuls (långt fult ord, eh…)har ramlat ner till 5:30 tempo.
155 puls, vilket jag hoppas är den puls jag kan orka hålla igång ända upp till en halvmara (längre fram när jag tränat mer uthållighet, ska jag orka) ligger kring 5:00 tempo. Och 160 puls som är mycket ansträngande – men inte riktigt max, har krånglat sig kring 4:48-4:49 tempo.
Och en viss nyfikenhet har det blivit över hur jag kan trampa iväg på en halvmarasträcka. Jag har en fin runda på 21,8 km som går över Göingeåsen, där det är rejält slitigt under några kilometer när åsen skall passeras. Det är ett test som visar hur det är med uthålligheten. Något som jag återkommer med i nästa bloggning.
Run On!
Härligt! Det är spännande när man blir bättre på samma ansträngningsnivå, och man känner att det börja arta sig, att man börjar kunna stå för siffrorna.
Halloj Fredrika, lite glad får jag allt vara. Lite salt i såren och lite sött i munnen så brukar det gå bra.
Happy Springning önskas dig hela sommaren och fram till 2017 eller när det nu var med Spartan