Jakten mot nollpunkten – eller sub45

Löpningen och lusten är sammansvetsad kombination för min del. Det har varit tungt och jobbigt en tid, men inte så mycket för att det gjort ont och jag fått göra avbrott i löpningen, utan för att när jag kunde börja springa igen. Då var varje kilometer tung, obehaglig och jobbig. Inspirationslöst och lustlöst.

Jag började undra om det skulle vara på detta viset framöver. Och skulle det fortsätta vara på detta viset, då lägger jag nog av. Jag orkar inte syssla med något jag inte känner lust till.

När jag slutligen började gnälla högt om problemet med lusten, då dröjde det inte länge innan eländet släppte. Och idag ser jag framemot alla springrundor jag tar tid till. Ibland behöver jag klaga över problemen, för att det ska släppa. Gnäll mer.

Vilket för mig vidare till rent allmäna funderingar om mitt springande. Det har gått 14 månader och sådär 280 mil sedan starten den fjärde april nollåtta. Och jag vet med mig att jag gillat att vänja kroppen vid att springa, gärna lite längre. Tåligheten finns där. Och det har fungerat ganska bra med tanke på att jag strax innan jul sprang 44 kilometer på fyra och trettioåtta.

Att springa en mil dagligdags verkar inte vara något problem. Den tåligheten finns i kropp och ben, och den har funnits där i stort sett sedan mitten av förra sommaren.

Men jag är långsam, och det har börjat irritera mig. Det irriterar mig mest för att jag förstår att jag inte borde vara så långsam som mina hitintills bästa löprundor visar mig. Mina bästa tider på olika rundor omskrivet till de vanliga sträckorna blir; 5k = 23:20, 10k = 49:20, halvmaran 1:58 och marathon 4:27.

Nu har jag inte så värst ofta gått in för att slå mina rekord. Och när det har blivit av så har jag mer tänkt att ”jag gör ett försök – så får jag se var jag landar”. Och jag har sprungit på och fått för min del en hygglig tid. Och är nöjd med det. Men alla mina personliga världsrekord är satta när jag till största delen av löpturen sprungit i en jämn och bekväm fart.

Och när jag funderat vidare på detta spåret, då har  jag förstått att jag nästan aldrig medvetet springer utanför bekvämlighetszonen då jag är i form. Men att jag gör det när jag är ur form, för då försöker jag hålla samma tempo som vid god form. Och då blir det hårt för kroppen, men långsamt.

Att därför börja köra intervaller, hårdare tempo och fartleksbetonat har funnits i bakhuvudet ett tag. Men jag har inte kommit till skott, det har varit trevligare att rulla på i lagom takt och vänja kroppen vid allt längre springande.

Under senaste tidens problem med höger vad så valde jag att göra en del förändringar. Det hade grott ett tag, och det fanns anledning att kliva ett steg framåt istället för att bli kvar där jag var. Skador som tvingar mig till vila är bara till nytta, fungerar som en slags väckarklocka, ger mig anledning att omvärdera och göra förändringar. Jag sa till mig själv att nu var det dags att börja med att kliva ur bekvämlighetsboxen minst en gång i veckan – intervaller, backträning och ta i för kung och fosterland.

Jag kunde inte springa. Men det betydde inte att jag skulle låta bli att träna, tvärtom – nu var det dags att ta tag i det hela. Jag började gå mina illerwalkar igen och körde en del hårda pass med backträning. Detta höll vaden för. Jag har en grym backe som är 25-30 meter i höjdskillnad och 180 steg lång, tillräckligt brant för att vid fjärde bestigningen driva upp pulsen till 175. Sånt är utanför bekvämlighetszonen.

Och så kom den dagen då jag kunde springa på igen, så oväntat och så tidigt. Och löpkonditionen var inte riktigt så bra som jag hade önskat. Asfalten byttes nu ut mot motionsspårets backar. Här finns en annan möjlighet till fartleksbetonat löpande med rusningar i backarna. Och varje rusning är ett steg utanför bekvämlighetszonen – och varje tillfälle att finnas till utanför den zonen är bara till godo för den framtida farten.

Detta ledde till att jag i slutet av maj kände att jag började komma i form. Fortfarande något maläten löpkondition, men det började rulla på. Det var dags för ett farttest på en 5,05 km runda. Det är en ganska flack asfalterad runda, som är bra att testa tempo, maf och sätta pers. Jag kom runt på 23:49, vilket var en nog så bra tid för mig som var osäker på min form, och det var bara 15 sek från pers. Jag blev otroligt glad och lättad. En liten analys efteråt vart jag låg på min 10gradiga ansträngninsskala, talade om för mig att jag låg mest i 7 till 8. Det var bara första kilometern jag sprang för fort, och de sista 200 som jag spurtade då jag landade på 9-10.

Jag borde kunna ligga på 9 rakt igenom, toppa på 10 den sista kilometern, när det gäller sträckor upp till en mil. Om jag bara vågar ta i.

Fem dagar senare provade jag samma runda igen – valde att lägga springet mer jämt. Och med ett jämt tempo där jag låg och pendlade mellan 7 och 8 vad gäller ansträngning, kom jag runt på exakt samma tid som senast.

Detta satte vatten på min kvarn om att jag kan springa bra mycket snabbare. Om jag bara väljer att kliva ur min bekvämlighetsbox.

Igår måndag tog mig samman för ett springa på 2 varv, totalt 10,1 km. Och planen var att ligga på 150 puls, landa nånstans under 55 minuter på milen. Och på det viset också få en uppfattning om vad jag kunde prestera milen på om jag låg och körde 165 puls som snitt (9 i ansträngning). Efter första varvet hade jag 154 i snittpuls och klockan visade 25:09. Oj! Tiden triggade mig till att börja jaga en sub50 tid på milen. Snabbt formades en ny plan i huvudet. Håll tempot, kör hårt en km i mitten av banan och så hårt återigen den sista rakan på 400.  Klockan stannade på 48:25 för 10,1 km. Andra varvet gick på 23:16. Det är 18 sekunder raskare än mitt pers, och detta på andra varvet.

Omräknat till 10k så blir tiden 47:57, och sista rundan på 5k till 23:02. Första rundan skulle jag vilja klassa som en 7-8, och den andra 8-10 i ansträngning.

Och det är bara inse, bara jag mentalt kryper ur min bekvämlighetsbox så finns det en hel del tid att plocka redan idag. Jag är inte fullt så långsam som jag inbillat mig.

Eftersom inriktningen nu blir på att få upp farten, så är jag övertygad om att detta följer med till de längre sträckorna - den dagen jag vill börja stångas mot vägdammet mångamilsvis. Gax på österlen hägrar vid horisonten – men det är en annan bloggning det.

Jakten på sub45 milen har därmed börjat.

Ps – en av mina absoluta favoritlöpbloggare är Fredrika / Ultraschmultra som nyligen skrev om laktattester och annat hon gjort. Det mesta talar om för henne att hon är minst en halvtimme eller en timme bättre än hennes pers på marathon. Inte utan att jag funderar på om det är bekvämlighetszonen som spökar – det mentala fattar inte alls hur jävla bra man är på riktigt. Läs Fredrika i ”Jag är ultra”.

Johan Svanberg i täten under Aten OS 1906