Sedan 28e april har jag kunnat springa på igen, helt utan smärta i höger vad. Och det har blivit sådär 30 mil spring med benen.
Problemen med vaden började i mitten av mars. Och när jag pratade med en naprapat som råkat ut för samma sak på den tiden han sprang – så sa han att det tog ett halvår innan han var symtomfri, fri från knivhuggen i vaden.
Då såg jag framför mig ett halvår av trälande. Det kändes tungt, men samtidigt var det dags att försöka jobba med de andra bitarna av mitt projekt med mig själv.
Inget ont som inte har något gott med sig. Jag är idag ungefär 5 kilo lättare, och enligt viss expertis så kan 10 kilo lättare människa springa milen 4 minuter raskare, och 5 kilo 2 minuter raskare på milen. På pappret. Även om det kanske inte blir så i verkligheten så känns det bra att ha det med sig.
Nu är det i och för sig så att min stora lust till löpningen har mest tangerat området med att springa allt längre och längre, istället för snabbare. Och därför har blir väldigt mycket spring i bekvämlighetszonen, att springa i lagom takt för att orka långt.
Men att lära en löparsnigel som mig att springa snabbare kan vara ett bra projekt. Det är något jag börjat prioritera. Backintervaller och tempolöpningar. Och nu när jag är lättare, och känner mig kry i vaden så är det dags att köra hårdare, och därmed vänja mig att vara utanför min bekvämlighetszon.
Att både vilja och våga ta ut mig. Så jag får upp farten. Ett av årets mål är att klara av milen på sub45 minuter, och dit är det långt med tanke på att jag bara tyat ta milen kring 57 minuter sedan omstarten.
Bara för att se ungefär hur jag ligger till, eftersom det känts på sista tiden att konditionen är halvkass och snabbheten ännu sämre än tidigare, så var det dags förra lördagen att prova en flack 5050 meters asfaltrunda jag ritat ut. Jag hoppades på en tid runt 25 minuter, men det kändes som att jag skulle vara glad om jag ens landade i närheten av av låga 25 minuter.
Det var bara att sätta igång, att landa utanför bekvämlighetszonen och trampa på. Redan efter en kilometer fick jag sakta ner för flåset fanns inte där. Jag malde på och så spurtade jag sista hundringen och landade till min förvåning på en tid av 23:49. Jädrans så glad jag blev. Fem dagar senare så sprang jag rundan en gång till, men mer kontrollerat och jämt och landade på exakt samma tid.
Då är jag inte så usel som jag trodde. Å andra sidan, om det finns grund i det här viktens betydelse så skulle mina 5 kilo lättare jag behöva vara en minut raskare än min bästa tid för att vara jämförbar. Min bästa tid på sträckan gjorde jag i januari, 23:34. En 5 kilo lättare jag behöver göra rundan på 22:34 för att vara jämförbar med mig själv. Om det stämmer.
Och ett av mina närmaste löpmål är att beta av 5k under 22:30. Det känns som att det är möjligt, ganska snart. Några temporundor och några intervaller för att härda mig ur bekvämlighetszonen, sen är det bara att ta i och se vart jag landar.
Ps – ska man lägga nånsorts tillförlitlighet i löpkalkylatorer, som denna race-time predictor på runningforfitness så ger den mig ett snitt på att kunna klara av milen på 49:17. Detta utifrån min tid på 23:49 på 5k.
