Resultatet av en kostexperimentet blev att jag ungefär 6 veckor från dietstarten landade en halv minut långsammare per kilometer än innan.
Frågan är om jag ska fira in detta genom att sjunga och dansa. Att gråta hjälper ju inte. Det som har varit, har varit.
Jag ser framåt, till första veckan i april, det var då jag började få igång lubbandet som bara fortsatt springa på. Förhoppningsvis är jag tillbaka på min bästa nivå igen vid den tiden. Sedan kan jag glassa på.
Jag har gjort två kortare löpningar sedan ryggskottet släppte och kostexperimentet gått ur kroppen. Båda turerna har gått över en 7 km runda i stan. En i tisdags och en idag. Resultatet blev 5:31 min/km tempo respektive 5:36 tempo på 161/162 puls. Det säger inte så mycket.
Men jag kan jämföra med tempo och pulsnivå på samma sträcka, som jag gjorde innan jag ställde till med allt. Den 27/12 kom jag runt med på 159 puls med 5:09 tempo. Den 8/12 blev det 5:01 tempo med 163 puls. Det säger en hel del. Det säger att jag är en halvminut långsammare. Och för att jämföra med ett liknande tempo och vilken puls jag gjorde så finns det en runda från 30/12 där jag landade på 5:28 tempo till 149 puls. 149 puls! Jag sprang alltså snabbare till 149 puls kring årsskiftet än vad jag gör idag till 161-162 puls.
Vad lär jag mig av detta? Jo, att man ska aldrig leka med en lågkolhydratdiet när man springer. Det ska bli intressant att se när jag är tillbaka till samma nivå där jag var innan jag försökte mig på en cyklisk diet. Eftersom det är andra gången jag försöker mig på något liknande, och båda gångerna har löpningen gått åt fanders så kan jag åtminstone säga att jag kan vara säker på denna erfarenhet. En gång är ingen gång, som jag brukar säga. Men två gånger…
