Vilopulstest efter fem dagars vila

Pulsklockan slog i botten med 41 i morse. Men höll sig mest kring 42-43.

Så from nu har jag en vilopuls, i utvilat läge, på 42.

Förra året i slutet maj låg den på 48, i september på 45 och nu 42.

Och jag känner mig glad och nöjd över detta. Att mitt gamla, men numera förnyade hjärta bara blir effektivare och starkare, steg för steg.

För att fira av detta lite ytterliggare så tog jag en rask promenad på 7k, 109 puls och 8:24 tempo. Alltså en rask promenad, och inte en illerwalk. Det blev en skön bensträckare för att känna efter hur fötter, fotleder och ben i allmänhet känns i detta nu. Och det enda jag noterade som ett problem är stela lårmuskler. Jag skulle verkligen behöva massagen, eller åtminstone stretcha nångång i mitt liv. Jag avskyr stretching. Jag kommer troligen att se ut som jag har rigor mortis flera år innan jag dör.

Och som jag ser det just nu är att fredag får bli den dag då jag återgår till springandet. Fast i lite mindre omfattning än senaste två månaderna.

När jag tog vila efter fredagens löpning så var det problem. Det var inte bara problem med lågt tempo till hög puls och låga energinivåer. Utan för att jag började få ont här och var. Men hur ont det var, förstod jag inte förrens jag började vila.

Min vänster fots ovandel var öm, jag fick ont av att gå (trycket från snörning kändes). Min höger fots yttre sida, där lilltån börjar, hade en brännande känsla. Min vänstra fotknöl, bakom och ovan var öm och ond – muskel eller sena ville inte vara med längre. Mina höftkulor smärtade och brände. Och låren var helt muskelvärkiga.  Alla de här saker jag känt av lite under tiden jag hållit igång, kändes fem-tio gånger mer när jag började vila. Och jag förstod att här hjälper inte tre dagars vila, utan behövs nog en vecka.

Vad gäller de tokiga utslagen på tempo, pulsnivåer och energilösheten. Det har sin grund i min kostregim jag gick över i förra onsdagen. Sedan slutet av november har det varit mycket slarv med kosten, alltför mycket raffinerat socker och annat i kosten. Och jag kände att jag måste avgifta mig en smula så jag slutar att se godispåsar som ett måste i kostcirkel. Så jag gick tillbaka till den Cykliska Diet jag praktiserat under perioder. Cyklisk i den mening att den går ut på att variera en lågkolhydratdiet och normalkolhydratdiet med några dagars variation. Och eftersom det var ett tag sedan jag sist gjorde det, och jag blivit en sockerjunkie under tiden, så tappade jag snabbt ork och kraft när jag gick in i dieten eftersom jag fortsatte att springa i vanliga mängder.

Nu är min Cykliska Diet inte så statisk som vissa praktiserar den, vissa kör lågkolhydrat hela veckan och så låter de ha ett öppet ätande 1-2 dygn under helgen. Detta för att bla minska kroppsfettsnivåerna, men också skjuta på mängden testosteron för att kunna bygga muskler. Det är givetvis lite mer komplicerat än så, men praktiseras av många ”naturliga kroppsbyggare” (de som kör utan steroider och annat skit). Att låta kroppen med hjälp av kostvariationer få det mest effektiva muskeluppbyggandet, låter kroppens hormoner jobba naturligt men förstärkt.

Min variant är lite lösare och ledigare, för det handlar om att man ska hitta sin egen rytm till det man är ute efter. Jag har en grund i att försöka äta tillräckligt mycket för att orka, men det kan vara svårt ibland för viss sort av träning gör att jag tappar suget, liksom viss typ av diet gör att det är för lätt att äta för lite. Eftersom jag idag är ute efter att kunna ha energi till att springa, och att jag också är ute efter för att bygga några kilo i muskelmassa samt bränna av 6-8 kilo fett, så behöver jag hitta min rytm för att ha bra energi till allt.

Min kostgrund är enkel; Det första är; 1,5 gram protein per kilo kroppsvikt eller mer per dygn. Det är möjligt att jag har en övertro på protein, men eftersom protein är nyckel till cellernas uppbyggnad så tummar jag inte på det. Det andra är att försöka se till att ligga på ca 3000 kcal/dygn så jag får i mig tillräckligt med näringsämnen för att ha en kropp som orkar med. Det tredje är den Cykliska Dieten. Min periodicering i grunden är 2-1-2-2. Två dygn lågkolhydrat, ett dygn normalätande (egentligen bara en del av dygnet, och bara efter behov), 2 dygn lågkolhydrat och så 2 dygn normalätande. Det fjärde och viktigaste är att jag återgår till Riktigt Mat och Ren Mat och skippar allt sönderprocessat och raffinerat skit – detta för att maximera mängden naturliga näringsämnen i den föda jag äter.

Vad menar jag med lågkolhydrat? Jag tänker mig att max 10 energiprocent är lågt. På en tallrik med 3000 kcal betyder det 300 kcal kolhydrater (eller 75 gram). Dr Robert Atkins som vid det här laget borde vara den överlägset mest kända företrädaren för lågkolhydratdieter med Atkinsdieten hade nog ett tak kring 20 energiprocent. Så det är upp till var och en själv att fundera ut vad som är lågt. Jag själv tycker t.ex. inte att 40 energiprocent med kolhydrater är en lågkolhydratdiet.

Den moderna grunden lades för mer än ett halvt sekel sedan, och gick ofta även under beteckningen Proteindiet. Men huvudgrejen i det hela var att kolhydrater (som ju är socker och stärkelse) skulle minimeras. Och vad fyller man ut magen då med; jo protein och fett. Tidskriften Vogue körde en variant av detta 1960, och en bit in på sextiotalet dök det upp många dieter av det här slaget. Och för att verka seriösa så gick det inte att kalla dessa för Fettdieter, utan just Proteindieter. Så mycket förstod folk i allmänhet att protein är något bra och det är vettigast att kalla det för det. Fettdiet är lätt att missförstå, som att man skulle vilja bli fetare.

Men alla kallade det inte för Proteindiet eller Lågkolhydratdiet, Rickard Mackarness skrev på sin tid, 1958, en miljonsäljare som heter EAT FAT AND GROW SLIM. Och sådär 45-50 år senare så har det blivit poppis i svenska bantningskretsar att käka fett för att gå ner i vikt. Världen är stor, Sverige är litet.

Nu är inte Protein eller Lågkolhydratdieter nån nyhet i Sverige ens. Dr Boris Lunderquist låg bakom en klinik och en bok, HANDBOK FÖR MATGLADA (tillsammans med Leif Sundin, Reportagegruppen 1973), tidigt sjuttiotal. Även den storsäljande (jag har sett siffror på 25 miljoner sålda ex) THE DRINKING MAN´S DIET (1965) kom ut på svenska i Lunderquists fotspår, 1973 som ÄT DRICK OCH BLI SMAL! (Williams Förlags AB 1973), författad under pseudonymerna (Gardner Jameson & Elliott Williams) av Robert Cameron. Även paret Birthe & Sören Jacobsen NER I VIKT – KVICKT (Wezäta 1976) går i lågkolhydratkostens tecken.

Så den som är lite orolig för den här sortens dieter, kan jag bara säga att det finns inget att oroa sig för. De har funnits länge runtom i världen, och kommer att fortsätta att finnas framöver.

En trevlig artikel, på tal om Cykliska Dieter, som svar på en fråga om Body Opus dieten hittade jag, skriven av Kristoffer Lindqvist om Cyklisk Ketogen Diet. Och är ni ytterliggare intresserad och läser engelska så läs gärna Lyle McDonalds 20 veckors rapport över BodyOpus dieten här.