Tykarp, Sibirien, ? & Början på backarna i Tormestorp
Efter att ha vilat upp mig med lite MAF rundor senaste dagarna så var jag sugen på att springa långt. Och när jag vaknade till i morse vid 08 så var hela himlen blå! Helt fantastiskt underbart väder. Klart att suget att få springa långt kom drällandes med soluppgången. Frukosten blev fyra kokta ägg med kaviar, en knäcke, en kopp kaffe med socker. Jag tog vätskebältet och fyllde flaskorna med fläderbärssaft och fick på mig allt jag behövde. Jag var inte särskilt hungrig av mig, igår kväll var jag på pub och fick i mig hamburgaretallrik med alla gotter samt öl. Så 9 dl dryck fick räcka.
Där stod jag ute i blåvädret. Drog in luften och mådde som en prins. Det var bara att trampa på, först mot Finja och sedan över till Skyrup för att komma runt Finjasjön. Första milen gick på 64 minuter. Sedan ökade jag takten, och när jag kommer runt på sjöns södra sidan och börjar rulla nerför så är utsikten underbar. Sjön är blå, himlen är blå, solen stryker landskapet och mig med sina midvintersolsstrålar. Andra milen gick under 60 minuter.
Sedan väntar backarna som går rakt upp i himlen från Tormestorp. Värre har jag sett, men när jag sprungit över 2 mil så känns backarna. Takten blir långsam och långt däruppe på Göingeåsen så kallar Nöden på mig, jag har hållit mig men hör ljudet av en porlande bäck och jag kan inte få ljudet ur huvudet.
Det blir en dalgång och så över 23:an och uppåt igen, en riktigt grinig backe där allt springande blir som långsam gående. Vidare mot Tykarp. Det har gått strax över 3 timmar och takten är fortfarande kring 6 min/km. Jag måste bestämma mig om jag ska vända tillbaka, men väljer att fortsätta norrut. Kanske klarar jag +5 mil idag. Jag är nyfiken.
Men några kilometer längre fram känner jag att knän, lår och benen i största allmänhet börjar stelna till. Men de höll i 3,5 timmar, och det är klart bättre än någonsin förr. Nu faller tempot rejält. Jag väljer att bryta vid Grantinge och springer med tunga steg mot stan igen. Stelt, stelt och stelt. Hjärnan manar på. Pulsen ligger kring 155 vad jag än gör, flåsar som en gnu. Och alla tre småflaskor med vatten har redan gått åt.
Men det är bara att streta på. Därhemma står ju gräddstuvad kycklinglever och kokt potatis på bordet. Det kan jag bara inte missa.
Och så blev det. Stelbent och jävlig kom jag fram, stolpade in i duschen och njöt slutligen av maten.
Och ett snyggt personligt världsrekord blev det när jag slutligen mätte sträckan. 44 km – 6:20 tempo är inte att förakta på den sträckan, och över 4 och en halv timme på spåret. Nu känns det som det där med att orka springa +5 mil inte är långt bort.
Freadag;
| Sträcka | Tempo |
Puls | Tid |
Kommentar |
| 7 km | 7:05 min/km | 126 | 49:38 | MAF |
Lördag;
| Sträcka | Tempo |
Puls | Tid | Kommentar |
| 7 km | 7:07 min/km | 130 | 49:48 | MAF |
Söndag;
| Sträcka | Tempo |
Puls | Tid | Kommentar |
| 44 km | 6:20 min/km | 147 | 04:38:23 | Långt |
Usikt från Finjasjöns södra sida
Jag var mållös redan innan… Fantastico! Inspirerande och ”avskräckande” på samma gång…
(Jag tyckte mig se i ögonvrån att jag raderade en kommentar från dig på min blogg, klantigt av mig men det händer så lätt när man sitter och massraderar spam…)
Ha en riktigt God Jul, med eller utan vilodagar mellan loppen…
Raderat mig? Du hatar mig! Nu är jag mållös och avskräckt!
Ha det gott i jul mannen, jag lubbar vidare och försöker finna gränser på vad min gamla kropp klarar av. Fast frågan är inte om det är det mentala som sätter begränsningarna.