Dagarna utan lubb rinner som en oändlig ström, snart är det två veckor utan det minsta lilla medvetna tränande och motionerande. Det är märkligt hur lätt det är att lägga av. Inget sug finns där. Jag tror det beror på min besvikelse över att jag själv inte håller ihop, och kanske för att jag inser att det är lika bra att ta en total vila, en period.
Ladda batterierna och sånt har legat på programmet. Ett resande i de sydliga svenska landskapen har varit på programmet. I detta vackra land finns mycket att se. Helst hade jag önskat jag kunnat göra detta till fots, men nu har det fått ske med hjälp av mina vänner GoodYear.
Och ett nytt par skor har jag fått – några som jag inte ens provat, mer än att gå omkring inomhus med dom i en timme. Jag fick i present från amerika ett par Asics GEL DS Trainer 13 och då försvann nog mitt trötta utseende för en stund, jag grinade lyckligt. Tänkte på stunder som komma skall.
Tanke efteråt om skorna, nu har jag sprungit ett antal omgångar med dom, och jag såg att säsongens modell är orange. Men skorna är jäkligt fina att springa i, sitter bra på foten (jag har behöver brett för tårna), jag har mest sprungit på asfalt och där fungerar det fint. Men även kört en tur efter skånleden med blandat underlag och mjuks sandstrand. Inga problem. Och så verkar det som DS Trainer 13 är ett halvt nummer mindre än andra skor. Jag har normalt 11,5 i US storlek. Men dessa är 12.
oj vad snäll amerika är som ger dig ett smålandsgrin.
ett mälardalsgrin är inget snällt att få.
jag vill hitta solen – då och då drabbas människor av en besynnerlig sjuka och ger mig presenter
– om det är något så fint som lubbarskor så grinar jag brett och stort. Nästan så jag blir misstagen som vargen i Rödluvan och får akta mig så att jag inte blir skjuten.
Men vad i allsindar är ett mälardalsgrin?
haha.
när man grinar här i mälardalen så gråter man……
Ja så är det ju, tänkte han med grin över läpparna….