Det har varit problem med höger fotled nu i 10 dagar. Jag misstänker delvis att orsaken är skorna (neutrala som jag sprungit en hel del i fast jag är pronerande) och delvis för att vägarna är sneda och jag snedbelastade fotleden av den anledningen.
Hursomhelst, så har jag försökt ta det lite lugnare. Men det är inte så lätt, och ibland är det kanske så enkelt att jag får ta backa mycket mer än lite. Jag har även tagit allt springande nu med mina Asics Gel Falcon som har Duomax (pronationsstöd).
Jag var iväg på min 22,7 km runda igår. Och jag fick faktiskt avbryta efter en och en halvtimme, sådär 16 km in på rundan. Första timmen gick fint, men sedan började höger fotled och även ”övre” lårmuskel stelna till. Och det blev jobbigare och tyngre för varje kilometer, pulsen började stiga – från att ha legat kring 145-150 så landade den på 160 i samma tempo. Och till slut gav jag upp, tröttnade på att slita och få ont, och fick gå hem.
Sånt här får mig att fundera om jag inte gapar över för mycket. Men när det går bra så känns det som jag kan ta hela världen på mina axlar och bara jazza iväg. Och så kommer det perioder när det blir grus i maskineriet. Och grus i maskineriet betyder också tid till eftertanke och reflektion. Ska jag sänka ambitionen, har jag inte för stora mål kanske. Ta en sak i taget istället. Ordspråket är väl; Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
äsch vad du är förståndig. jag blir heligt förbannad.
förr har annat stoppat mig att göra vad jag vill. nu är det kroppen. det får mig att koka. jag vill inte ha fler uppförsbackar att streta i! jag vill göra som jag vill
Förståndig? Det är det minsta man kan anklaga mig för… Det vet de som känner mig. Jag är totalt hängiven det jag ger mig in i. Och vad händer när fotleden inte vill? Jo, då blir jag totalt hängiven att vara deppig och äta upp hela världen.
Nästan.